Jag tror de var 2 eller 3 Juli om jag minns rätt, en torsdag eller en fredag? Det är dock suddigt. Jag satt på jobbet och det var fint väder ut, svensk sommar, rätt nice ändå. Hela dan, veckan och hela månaden hade jag tänkt fram och tillbaka "Ska jag? Ska jag inte?!", "Är jag redo? Är tiden inne?", "Hur kommer andra hantera de? Och kommer jag klara av de själv?" - Det var i stort sätt de ända som snurrade i mitt huvud. Just den dagen kände jag att de fick bära eller brista för jag hade tänkt på de tills de inte gick att gå längre än att bara göra de, jag tog chansen och "blir de som de blir så är de meningen" tänkte jag. När tiden närmade sig lunch, gick jag ut och satte mig på gräsmattan, jag hade mobilen nervöst i min hand. - Skulle jag göra de?

I pressed Speed dial och tro de eller ej de ringde och jag satt nervöst och väntade på att du skulle svara... satt och rullade ögonen, njöt av solen och lekte med fingrarna genom gräset...
"- As salam aleikum"
"- Wa aleikum as salam"

Jag minns sedan inte så mycket från vårt samtal mer än att det var rätt kort.
Du frågar mig något i still med:
"- Vad hade du på hjärtat då?"

Det blev tyst en kort stund, skulle jag säga de? Mitt hjärta slog, men tro de eller ej jag öppnade munnen:
"- Jag vill göra min Shahadah..."

Det blev tyst, du viste inte vad du skulle säga. Jag själv var smått chockad av vad jag nyss sagt. 
Surprise - förvånad? Kanske smått chockad men ändå glad.
Du sa att du skulle prata med dem i Moskén och med Imamen, inshAllah och återkomma.

Det är en dag jag aldrig glömmer. Och på Måndagen den 6 Juli 2009, kl 21:30 sa jag inför vittnen:
Ašhadu ʾan lā ilāha illā-llāh, wa ʾašhadu ʾanna muḥammadan rasūlu-llāh!

ALLAH AKBAR!