SJÄLENS OCH FÖRFININGENS FULLKOMNAD
Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var känd för sin vältalig och flyt i arabiska. Hans position och ställning var anmärkningsvärd. Han var en omsorgsfull, oförställd och rättfram talare. Han var kunnig i arabiska, väl bevandrad i varje stams dialekt och landsmål och talade med sina värdar på dessa. Han behärskade och var tämligen vältalig i såväl beduinspråkens styrka och talarkonst som stadsfolkens tydliga och förnäma språk. Framför allt fanns Allâhs hjälp till hands i from av de uppenbarade koranverserna.

Hans fysiska kondition, uthållighet och förlåtande attityd - utifrån sin ledande position - samt hans tålamod och ståndaktighet mot det som han föraktade, var alla egenskaper som Allâh Själv hade tillfört honom. Också visa män har sina brister, men Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - blev till skillnad från alla andra mildare och tålmodigare ju mer skador han tillfogades. Ju fler oförskämdheter någon okunnig slungade mot honom desto mer ståndaktig blev han.

'Aishah sa: "Närhelst Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - får möjlighet att välja mellan två alternativ väljer han alltid det lättaste och mest behändiga. Men om han vet att det är syndfullt kommer han att hålla sig så långt bort från det som han kan. Han har aldrig hämnats i egen sak, men om Allâhs helighet kränks kommer han att göra det, dvs. i Allâhs och inte sin egen sak. Han är den siste att bli arg och den förste att bli tillfreds. Hans gärstfrihet och generositet saknar motstycke. Hans gåvor och donationer visar upp en man som inte fruktar fattighdom." [18]

Ibn 'Abbad sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest generöse. Vanligen är han allra mest generös under ramadan då ängeln Djîbrîl (Gabriel) varje natt besöker honom och repeterar Quranen med honom. Sannerligen är Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - mer generös med gåvor och välgörenhet än den blåsande vinden."

Jabir sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - skulle aldrig neka någon det han bad om." [19]

Hans mod, hans förmåga att ge bistånd och hans makt är utmärkande. Han var den djärvaste, upplevde besvärliga och svåra situationer och bemästrade dem. Modiga män flydde mer än en gång och lämnade honom ensam, men ändå stod han med fattningen i behåll vänd mot fienden utan att vända ryggen till. Alla modiga män med undantag för Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - har någon gång flytt eller drivits på flykt från ett slagfält.
'Ali sa: "Närhelst striden blev intensiv och krigarnas ögon blev röda förlitade vi oss på Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - för stöd. Han var alltid den som höll sig närmast fienden." [20]

Anas sa: "En kväll kände sig Medinas invånare uppskrämda. De begav sig skyndsamt i riktning mot ljudkällan men Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - hade gett sig iväg före dem. Han satt på Abu Talhahs sadellösa häst med ett svärd hängande runt halsen och sa till dem: 'Det är ingenting att vara rädd för." [21]

Han var den mest sedesamme och den förste att slå ner blicken. Abu Sa'îd al-Khudri sa: "Han var blygare än en jungfru i sin boudoir. När han hatar något kan vi läsa det i hans ansikte." [22] Han stirrar inte på någons ansikte, utan slår alltid ned blicken. Han tittar mer på marken än mot himlen. Han kastar mest flyktiga blickar på folk och åtlyds villigt av alla. Han namngav aldrig någon som han hört dåliga saker om - något han avskydde. Istället sa han: 'Varför gör vissa människor..."

Al-Farazdaqs poesi passar in bra på honom och den som passar bäst lyder: "Han slår ner sin blick, men andras blickar slår ner av hans allvar, och ord strömmar endast ur hans mun medan han ler."

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - är den mest rättvise, den mest hedervärde, den mest sannfördige och den ärligaste av alla. De som har talat med honom, också hans fiender, bekräftar hans högtstående egenskaper. Redan före profetskapet kallades han al-Amîn (den sannfärdige). Också på den tiden - under al-Jahiliyah - brukade de vända sig till honom för råd och domslut. I en version från at-Tirmidhi säger han att 'Ali har sagt att han av Abu Jahl fått veta att han (Abu Jahl) sa till Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser: "Vi kallar dig inte lögnare men vi tror inte på det du har förmedlat." [23]

I Sin Bok säger Allâh, Den Upphöjde, om dem: "...det är inte dig de kallar för lögnare, nej, det är Allâhs budskap som de tar avstånd från, dessa orättfärdiga." (Quranen, 6:33)

Till och med då Herakleios frågade Abu Sufyan, "har du under perioden före profetskapet anklagat honom för att ljuga," svarade han "nej".

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var synnerligen anspråkslös och långt ifrån att vara arrogant eller högmodig. Han förbjöd människor att, som andra vanligen gör inför kungar, stå upp för honom.
Att besöka de fattiga och de behövande och bjuda dem på förtäring tillhörde hans vanor. Om en slav bjöd in honom accepterade han inbjudan. Bland sina vänner satt han alltid som om han var en vanlig person. 'Aishah sa att han brukade laga sina skor, sy och laga sina kläder och göra det som vanliga män gjorde i sina hem. När allt kommer omkring var han en vanlig man som alla andra. Han brukade kontrollera sina kläder för att se om det var några insekter på dem. Att mjölka fåren och ordna med sin egen man tillhörde hans normala uppgifter. [24]

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest trogne sina löften och en av hans egenskaper var att upprätta goda och varaktiga relationer med sina släktingar - Silat-ar-Rahim. Han var den mest barmhärtige, milde och välvillige mot alla människor. Hans livsföring var den enklaste. Dåligast uppförande och osedlighet är två egenskaper som var honom fullständigt främmande. Han var väluppfostrad och gav inte någon öknamn. Han var inte den som förbannade eller förde oväsen på gatorna. Han utbytte inte förolämpningar med andra utan mötte en sådan eller ett dåligt uppförande med förlåtelse och överseende. Ingen tilläts gå bakom honom (dvs. som livvakt). Han kände sig inte mer värd än andra, inte ens än sina slavar (kvinnor och män), vad gäller mat och kläder.

Vemhelst som tjänade honom skulle också bli tjänad. "Uff" (som är ett uttryck för missnöje) är ett ord som han aldrig sagt till sin tjänare, och inte heller klandrades denne för något han eller hon gjort eller inte gjort. Att älska de fattiga och de behövande, bjuda dem på förtärning eller delta i deras begravningar var sådant som Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - alltid gjorde. Han föraktade aldrig eller vanärade en fattig man på grund av dennes fattigdom. Vid ett tillfälle då han var på resa med sina Följeslagare och då de skulle tillreda mat bad han dem att slakta ett får. En man sa, "jag slaktar det," en annan sa, "jag flår det," och en tredje sa, "jag tillreder det." Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - sa då, "jag samlar ved till elden." De sa, "nej, vi gör det åt dig." "Jag vet att ni kan göra det åt mig, men jag avskyr att vara privilegierad. Allâh avskyr att se en av Sina tjänare privilegierade framför andra." Sedan gick han för att samla in ved. [25]

Låt oss se på Hind bin Abi Halahs beskrivning: "Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var kontinuerligt tungsint, oavbrutet försjunken i tankar. Han vilade aldrig (dvs. under längre tid) och talade aldrig annat än när det var nödvändigt. Han förblev tyst långa stunder och närhelst han talade avslutade han talet med sitt käkben och inte ute i munnens hörn (dvs. arrogant). Hans tal var allomfattande och bestämt. Det var varken överdrivet eller utan mening. Det var älskvärt och inte på något sätt disharmoniskt. Han lovprisade Allâhs gåvor även om de var små. Om han inte tyckte om den man som tillretts åt honom varken berömde han eller kritiserade den."

Han hade alltid full kontroll över sitt humör och blev aldrig arg om det inte var absolut nödvändigt. Han blev aldrig arg i egen sak och tog aldrig hämnd i egen sak. Det var för Allâhs helighet och religion som han blev arg. Då han pekade på något brukade han göra det med hela handflatan, och han vände den för att uttrycka förvåning. Om han var arg vände han både kroppen och ansiktet åt sidan. Då han var tillfreds sänkte han blicken. Hans skratt var för det mesta i form av leenden. Det var då som hans tänder, vilka var som hagelkorn, syntes.

Han talade aldrig om det inte rörde sig om något för honom mycket relevant. Han bekräftade broderskapsförbindelsen bland sina Följeslagare och förde dem på så sätt nära varandra och undvek att separera dem eller ingjuta illvilja bland dem. De som var rättvisa mot sina egna folk högaktades och respekterades av honom och utsågs till ledare för sina folk. Hans gladlynthet förvägrades aldrig någon, inte ens dem för vilka han varnade sitt folk och som han själv var på sin vakt mot. Han besökte vänner och hörde sig för om människors förhållanden. Han bekräftade det som var rätt och kritiserade det dåliga och försökte underminera det. Han var mottfull i allt. Han var jämlik andra och inte privilegierad. Han uppförde sig aldrig tanklöst för att andra inte heller skulle bete sig tanklöst. Varje situation togs om hand på det sätt som passade för just den situationen.

Rättskaffenhet var hans mål och han led aldrig brist på detta eller var likgiltig för det. Människor som satt bredvid honom var de bästa bland sina folk och de bästa av dem alla var för honom dem som erbjöd gemensamma överläggningar. För honom var de största och de högsta i ställning de som var bäst på att leverera trivsel, samordning och bistånd. Åminnelse (av Allâh) något som han åsyftade och upprättade varhelst han stod eller satt ner. Ingen särskild plats fanns för honom att sitta på. Han kunde sitta ytterst i gruppen eller bredvid den sista ankomne och sa till människor att göra detsamma. Han underhöll deltagarna i sociala sammankomster lika så att den han vände sig till kände att ingen annan än han själv hedrades av Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Vemhelst som satt bredvid honom eller avbröt honom för att fråga honom till råds i någon angelägenhet blev den förste att tala och den som avslutade. Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - lyssnade tålmodigt till honom tills han avslutat sitt tal. Han nekade aldrig någon något. Om det var något han inte kunde uppfylla fick några uppmuntrande ord räcka istället. Hans storsinthet, vidsynthet och tolerans kunde omsluta alla människor och få honom att bli betraktad som far till dem alla. Vad gäller rättvisa var de alla så gott som lika och ingen var bättre än någon annan utom i fråga om gudsfruktan. En favorit för honom var den som fruktade Allâh mest. Hans församling var ett möte för mildhet, blygsamhet, tålmodighet och ärlighet. Röster höjdes inte i bråk eller uppror. Okränkbara saker kränktes aldrig. Gudsfruktan och dyrkan var deras vägar till sympati och medlidande. De respekterade de äldre och var milda mot de unga. De bistod de behövande och tog emot främlingar.

Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var alltid gladlynt, lugn, på bra humör och verseende. Han var aldrig ohyfsad, brutal, högljudd eller vulgär. Han var varken en som förebrådde eller prisade. Han hade överseende med det som han inte såg som önskvärt men han gav aldrig upp hoppet om den felande. Tre saker ogillade han särskilt mycket: Hyckleri, överdrift och inblandning i det som inte angår en. Människor fruktade honom inte i fråga om tre saker - ty de var inte egenskaper som han hade: Han talade aldrig nedsättande om andra, eller förebrådde eller letade efter andras fel och brister. Han sa bara saker som gav gudomlig belöning. Då han talade lyssnade åhörarna uppmärksamt med sänkta huvuden. De talade bara då han var tyst. De bråkade inte om eller diskuterade vem som skulle tala. Den som talade i hans närvaro lyssnades till tills han var färdig. Deras inlägg rörde det ämne som den förste talaren tagit upp. Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - brukade skratta åt det de skrattade åt och beundrar det som de beundrade. Han visade alltid tålamod med en främlings barska tal. Han brukade säga: "Då du ser en människa som innerligt letar efter något, hjälp då den människan att få det den söker. Och be aldrig om någon belöning utom från Den som belönar, dvs. Allâh." [26]

Kharijah bin Zaid sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest respekterade bland dem som han satt tillsammans med. Hans lemmar syntes knappt. Han var ofta tyst och talade sällan då det inte var nödvändigt. Han vände sig bort från den vars tal var ohyfsat eller respektlöst. Hans skratt var inte mer än ett leende. Hans tal var bestämt och varken överdrivet eller ofullständigt. Av högaktning och respekt och iakttagande av sin Profets exempel var Följeslagarnas skratt i hans närvaro också leenden." [27]

På det hela taget kännetecknades Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - av exempellösa fullkomliga egenskaper. Det är inte att undra på eftersom han uppfostrades, utbildades och lärde sig Quranen av Allâh, av Vem han också prisades: "Ditt liv och ditt handlande är ett lysande [exempel]." (Quranen, 68:4)

Sådana var de kännetecken och egenskaper som Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - ägde och som fick hjärtana hos de människor som fanns i hans närhet att komma honom nära och älska honom. Dessa kännetecken gjorde honom så populär att folkets återhållsamhet och illvilja minskade och de började anta islam i stora massor.

Denna beskrivning är i själva verket ingenting annat än en hastig genomgång i korta drag av alla aspekter av Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - fullkomnad. Ett försök att omfatta hela bilden av Profetens - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - perfektion skulle slå fel och ingen kan någonsin göra anspråk på att äga fullständig kunskap om den störste mannen i universum. Ingen kan någonsin ge honom en beskrivning som gör honom rättvis. Han var en man som alltid sökte Allâhs ljus i en sådan omfattning att han helst genomsyrades av en koranisk ansats.

---

[18] Sahih al-Bukhari, 1/503.
[19] Sahih al-Bukhari, 1/503.
[20] Ash-Shifa, 1/89.
[21] Sahih al-Bukhari, 1/407; Sahih Muslim, 2/252.
[22] Sahih al-Bukhari, 1/504.
[23] Mishkat al-Masabîh, 1/521.
[24] Mishkat al-Masabîh, 1/521.
[25] Khulasa as-Siyar, s. 22.
[26] Ash-Shifa, 1/126.
[27] Ash-Shifa, 1/107.

---

Relaterat: Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) egenskaper och uppträdande - del 1

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 504-512)