Denna ytterliga smärtsamma händelse inträffade under Profetens återresta från expeditionen mot al-Mustaliq. Den muslimska armén tvangs göra halt vid en plats inte långt från Medina. Vid denna expedition gjorde Profetens högsinta och begåvade hustru ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – honom sällskap. Det hände sig så att ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – avlägsnade sig en bit från lägret för att uträtta sina naturliga behov. Då hon återvände blev hon varse att hon tappat sitt halssmycke någonstans. Halssmycket i sig var inte av mycket värde, men eftersom det var ett lån från en väg gav sig ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – ut för att leta efter det. Eftersom hennes beledsagare tog för givet att hon fanns i bärstolen, mager, lättviktig och mycket ung som hon då var, hade armén till hennes stora sorg och harm då hon återvände redan brutit upp med den kamel som hon red. I sin hjälplöshet satte hon sig ner och grät tills sömnen överväldigade henne. Safwan bin Mu’attal, en Utvandrare som gick som eftertrupp, kände igen henne eftersom han sett henne innan versen som påbjöd slöjan hade uppenbarats, och utan att yppa en enda stavelse till henne förde han henne på sin kamel till Medina, medan han själv gick bakom djuret. Medinas hycklare ledda av ’Abdullah bin ’Ubai bin Salul sökte få ut det mesta av denna händelse och iscensatte en ondskedull skandal riktad mot ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – som tråkigt nog också en del muslimer blev inblandade i. Vid ankomsten till Medina höll Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – rådslag med sina Följeslagare som gav uttryck för olika åsikter från skilsmässa till kvarhållande. Händelsen ledde nästan till handgemäng mellan två rivaliserade parter, al-Aws och al-Khazraj, med Profetens ingripande tystade ögonblickligen båda parter. Ovetande om de rykte som cirkulerade insjuknade ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – och var sängliggandes under en månads tid. Då hon var på bättringsvägen hörde hon om baktaleriet och skaffade tillåtelse att gå till sina föräldrar för att få tillförlitlig information. Hon brast sedan ut i gråt och under två dagar och en sömnlös natt grät hon så hejdlöst att hon kände att hennes hjärta var på väg att brista. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – besökte henne i den situationen och efter att ha vittnat om Allâhs Enhet sa han henne: ”Om du är oskyldig kommer Allâh att frikänna dig, annars måste du be om Hans förlåtelse och nåd.” Hon slutade gråta och bad sina föräldrar tala för henne. De hade ingenting att säga så hon tog själv initiativet och sa: ”Om jag säger dig att jag är oskyldig – och Allâh vet med säkerhet att jag är oskyldig – och du inte tror mig; och om jag skulle erkänna något som Allâh vet att jag är oskyldig till, och du tror mig; då har jag ingenting att ta min tillflykt till annat än Profeten Yûsûfs (Josef) faders ord:

”… Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga förbråelser]! Jag ber Allâh om styrka att bära det svåra som ni påstår [har hänt].”

(Quranen 12:18)

Hon vände sig sedan bort och lade sig nerför att vila. I detta avgörande ögonblick kom den uppenbarelse som frikände ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – från allt baktaleri som producerats i detta ärende. ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – var naturligtvis hjärtans glad och lovprisade tacksamt Allâh, Vars Ord i detta sammanhang löd:

”Det var en grupp av era egna som spred det illvilliga förtalet…”

(Quranen 24:11)

De mest inblandade i affären, Mistah bin Athatha, Hassan bin Thabit och Hamnah bint Jahsh, piskades med åttio rapp.

Vad gäller den man som innehade huvudrollen, ’Abdullah bin ’Ubai, piskades han inte, antingen på grund av att prygelstraffet skulle ha ersatt de straff som förberetts för honom i det efterkommande livet och att han inte förtjänade detta, eller på grund av samma allmänhänsyn för vilket han vid ett tidigare tillfälle inte heller dödades. Dessutom blev han efter att hans verkliga avsikter otvetydigt exponerats för allmänheten måltavla för klander och förödmjukelser.[1]

Närmare en månad senare hade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och ’Umar bin al-Khattab följande samtal: ”Förstår du inte ’Umar, att om jag hade låtit döda honom (’Abdullah bin ’Ubai) hade en mängd bemärkta personer skyndat för att slåss för honom. Om jag nu tvärtom ber dem att döda honom kommer de att göra det av egen fri vilja.” ’Umar svarade: ”Vid Allâh svär jag att Profetens omdöme är så mycket sundare än mitt.”[2]

[1] Sahih al-Bukhari, 1/364, 2/696-698; Zâd al-Ma’ad, 2/113-115; Ibn Hisham, 2/297-207.

[2] Ibn Hisham, 2/293.

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 334-336)