Den ädle, son till den ädle, son till den ädle, om vilken Allah sänt ner en lång Surah om hans ädla liv för oss, och dess skeden, från barndomen till hans död, och hur hans förhållanden förändrades, och de svårigheter som han bemötte, och hur han bemötte allt med styrka av profetskap och hans tålamod, uthållighet, klokhet och mildhet.

Yosuf, (alayhis-salâm), såg faraonernas korruption i deras palats (i Egypten) och deras förtryck, och han  kände till folkets troslära bland vilka han levde. Han kände till korruptionen i deras troslära och deras avgudadyrkan. De tog idoler och boskap som gudar att dyrka vid sidan av Allâh. Historien om denna ädla Profet  (’alayhi salâm), är lång, och från den kommer vi att undersöka historien om hans vistelse i fängelse och hans Da'wah vid denna tidpunkt.

Allah, den Högste, säger:


Denna ädla Profet (’aleyhis-salâm) bodde i deras palats och var därför väl medveten om korruptionen inom administrationen och deras ledare. Han upplevde vid första hand deras onda planer, deras förtryck, deras orättvisa förföljelser och fängslanden av dem. Dessutom levde han bland en nation av avgudadyrkare som tillbad avgudar, boskap och stjärnor. Så var skulle korrigeringen börja? Vad var utgångspunkten?

Började han sin dawah, medan han var orättfärdigt fängslad tillsammans med andra som var förtryckta som honom, genom att hetsa upp dem och egga upp dem mot de tyranniska ledarna? Detta skulle utan tvekan vara en politisk reaktion, och möjligheten var öppen för honom. Eller började han sin dawah (sitt kall) från den start punkten som hans ädla förfäder, och i spetsen för dem Ibrahîm, den utvalde och Allâhs älskade vän, och Imâmen av kallarna till Tawhîd, vilket var utgångspunkten för alla Allâhs sändebud? Det råder ingen tvekan om att det enda sättet till korrigering och förbättrande (Islâh) i varje tid och plats är vägen (kallet) för att rätta till Aqîdah och Tawhîd och att all dyrkarn skall göras rent och uppriktigt endast för Allâh.

Därför började Yosuf från detta utgångsläge efter hans ädla fäder, stolt över deras ’Aqîdah och hånade och exponerade dårskapen av avgudadyrkarna och deras handling i att idoler, boskap och stjärnor som herrar att bli dyrkade vid Allâhs sidas. Så efter att ha klargjort detta, och öppet kallat till Tawhîd och förkastandet av Shirk, betonade han sin kall och hans argument genom att säga:



Sedan förklarade han denna auktoritet och rätt till dömande (Hâkimiyyah) med Tawhîd av Allah, och att Han ensam skall dyrkas:


Och han sade angående Tawhîd: ”Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor har ingen kunskap [om detta].” (ibid)

Även Yosuf, (’aleyhis-salâm) uppnådde den högsta positionen i denna stat[1] samtidigt som han kallade till Tawhîd och fastställde tydliga bevis för hans kall och Profetskap. Allah, den Högste, säger i förklaringen av detta:



Och han (’aleyhi salâm) sade tackandes till sin Herre och Beskyddare:


Allâh säger även i klargörandet av hans dawah på tungan av den troende utav Faraos hushåll:


Så från den kunskap som kan dras från Yosufs sîrah, (’aleyhis-salâm) vilket presenteras för oss i dessa ädla Âyât (Verser) är att Dawah (kallet) till Tawhîd är något mycket viktigt så måste finnas. Dessutom ska det heller inte finnas någon snäll behandling eller avkoppling i kampen mot Shirk (Avgudadyrkan). Det är inte tillåtet att hålla tyst om det, oavsett omständigheterna för den som kallar till Allâh: snarare är inte tillåtet för en muslim att någonsin acceptera det eller att vara mild i frågan om det (D.v.s. Shirk). Så detta visar vilken stor status Aqîdah, och dess betydelse har hos Allâh, och hos Hans Profeter och hos Hans Sändebud. Det visar också den mycket stora skillnaden och avståndet mellan den och detaljerna (Furû’) inom Islam.

Det är inte tillåtet för muslimen, särskilt inte för den som kallar (Dâ’i), att ta någon ställning som kränker hans Aqîdah eller strider mot den, eller att han är en spåman, från de som anses vara avgudadyrkare , eller att han är en väktare åt deras idoler/statyer. Om han gör något av detta så är han en av de vilseledda avgudadyrkarna. När det gäller den rättsliga aspekten, ifall den Islamiska staten är etablerad, skall den tillämpa Allâhs Shari’ah (Lag), annars:


Otro (kufr) här förklaras i detalj av de lärda i Islam, utav Sahabah och andra, att det kan vara stor kufr, när personen föraktar Allâhs Shari’ah och förklarar det lagligt att döma av med annat, och det kan vara mindre kufr (dvs. det som inte tar en person ur ut Islam) när han inte förklara det lagligt att döma av andra än den, men ger efter för sina lustar och p.g.a. det dömer med annat än vad Allâh har uppenbarat.

Men om den islamiska staten inte har fastställts, då lägger Allah inte tyngre börda över en själ mer än den kan bära. Muslimen kan ta en position i en icke-muslimsk stat med villkoret att han etablerar rättvisa, och att han inte lyder dem i några frågor som innebär olydnad till Allah, och inte dömer efter annat än det som Allâh sänt ner. Detta var vad profeten Allâhs profet, Yosuf gjorde.

Han tog ställning som ställföreträdare för en otrogen kung, och han dömde inte enligt hans lagar:


Dessutom etablerade han rättvisa mellan de olika ämnena, och kallade dem till Tawhîd. Så detta innehåller ett avgörande svar till dem som ger Aqîdaht at-Tawhîd en liten betydelse och tillmötesgår och inte tar öppet avstånd när det kommer till Shirk som har fyllt världen, och de betraktar den som kallar till Tawhîd och är fiender till Shirk med förakt och hån. De vänder upp sina näsor och är för stolta för att "sänka" sig till samma nivå som den som kallar till Tawhîd och de är mycket sluga inom politiska frågor, men ingenting är mer betungande och obehagligt för deras hörsel och deras hjärtan än att lyssna på eller säga ett ord om Tawhîd eller Shirk. Dessa typer av kallare har orsakat själva att falla i en djup avgrund, även om de tror att de har nått de högsta topparna. Kan ett folk någonsin blomstra vars hållning i fråga om kallet av Profeterna är så här, om inte de ångrar sig uppriktigt till Allâh från det dom är på?

---

[1] Shaykhul-Islam Ibn Taymiyyah, rahimahullâh, sade al-Hisbah (s. 7), "På samma sätt Yosuf den sanningsenlige och ärlige, var minister för farao i Egypten, (och han och hans folk var avgudadyrkare). Så Yosuf gjorde vad han än kunde utav rättvisa och gott och kallade dem så gott han kunde till en korrekt Imân (Tro). "


Källa: Ur boken Manhadj al-Anbiyah fi Dawati ila Allâh fîhi al-Hikmah wal-Aql [The Methodology of the Prophets in Calling to Allaah - that is the way of wisdom and intelligence].
Författare: Shaykh Rabee' Ibn Haadee 'Umayr al-Madkhalee
Läs mer om boken: Läs min recension och sammanfattning.
Ladda ner eller Läs online: The Methodology of the Prophets in Calling to Allaah.
Köp: Beställ boken.