Om en lärd motsätter sig en grupp lärda, så ligger inte beviset hos majoriteten. När Allâh (ta´âlâ) nämnde de förträffliga människorna sade han: “Men de är ett fåtal.” (38:24)

Dessutom sade Han (ta´âlâ): “Och om ni råkar i tvist om något, överlåt då avgörandet åt Allâh och sändebudet, om ni tror på Allâh och den Yttersta dagen.” (4:59)

Att en person tvistar om något fordrar en hänvisning till Qur’ânen och Sunnah. Allâh har aldrig beordrat en hänvisning till majoriteten. En avvikande åsikt är det som motsätter sig sanningen om den så skulle följas av hela mänskligheten, för att inte tala om av en person.

Vad som bevisar detta, är att avvikelse är klandervärt medan sanningen är berömvärd. Det klandervärda kan aldrig vara berömvärt från en synvinkel. Fråga personen som motsäger sig detta vad han anser om att två personer motsätter sig resten. Fråga honom därefter samma sak i fall tre personer motsätter sig resten. Därefter samma sak med fyra och så vidare. Om han nämner ett antal där gränsen går, har han talat utan bevis.

Abû Bakr (radhiya Allâhu ´anh) motsatte sig följeslagarnas majoritet och var ensam om att vilja kriga mot avfällingarna. Han hade rätt och de hade fel. Vad som bevisar detta, är Allâhs ord och att de alla gick över till hans åsikt.