I HIRÂ’S GROTTA

Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var närmare fyrtio år gammal hade han för vana att tillbringa många timmar i avskildhet och fundera över och begrunda alla aspekter av skapelsen omkring honom. Detta meditativa sinnelag bidrog till att vidga den mentala klyftan mellan honom och hans landsmän. Han brukade förse sig med Sawiq (korngröt) och vatten och sedan genast ge sig av mot bergen och ravinerna i Meckas omgivningar. Särskilt en av dessa, en grotta på berget an-Nour kallad Hira’, utgjorde hans favorittillhåll. Det var en liten grotta, cirka fyra meter lång och drygt en och en halv meter bred, som låg på bara tre kilometers avstånd från Mecka. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – brukade alltid gå dit och bjuda vandrare att dela hans enkla matsäck med honom. Han ägnade den största delen av sin tid och i synnerhet Ramadan åt dyrkan och begrundan över universum omkring honom. Hans hjärta var oroat över de moraliska gissel och den avgudardyrkan som grasserade bland hans folk, men han var fortfarande hjälplös eftersom ingen bestämd inriktning eller något speciellt synsätt hade funnits tillgängligt för honom att följa dör att rätta till de fördärvliga skick och bruk som var för handen i hans omgivning. Denna ensamhet åtföljd av en sådan typ av kontemplativt närmande måste förstås i sitt Gudomliga perspektiv. Det rörde sig om ett förstadium till den period fylld av tungt ansvar vilket han mycket snart skulle komma att axla.[1]

Avskildhet och ett lösgörande från livets orena inslag utgjorde två oundgängliga förutsättningar för att Profetens själ skulle komma i nära kontakt med den Osedda Makt som ligger bakom alla tillvarons aspekter i detta ändlösa universum. Det var en rik period av avskildhet som varade i tre år och som ledde in i en ny era av oupplöslig kontrakt med den Makten.[2]

JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR UPPENBARELSEN

Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var fyrtio år gammal, dvs. i den ålder av fullständig perfektion vid vilken profeter alltid beordrades att tillkännage sitt Budskap, började tecken på hans Profetskap att visa sig och gnistra vid livets horisonter – det var de sanna visioner han kom att erfara under sex månader. Profetskapet varade tjugotre år och dessa sex månader av sanna visioner utgjorde en integrerad del av Profetskapets fyrtiosex delar. I månaden Ramadan under hans tredje år av ensamhet i Hira’s grotta lät Allâhs Vilja Hans Nåd flöda på jorden och Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förärades Profetskap och Uppenbarelsens ljus bröt fram över honom med några verser ur den Heliga Quranen.[3]

Vad gäller frågan om den exakta tidpunkten pekar noggranna undersökningar av till omständigheterna bundna belägg och tillämpliga ledtrådar direkt på måndag kväll den tjugoförsta Ramadan, dvs. den tionden augusti år 610 e.Kr. Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var då exakt fyrtio år, sex månader och tolv dagar gammal, dvs. 39 gregorianska år, tre månader och tjugotvå dagar.[4]

’Aishah, den sannfärdiga, gav följande redogörelse för denna ytterst betydande händelse som frambringade det Gudomliga ljus som skulle komma att skingra och fördriva otrons och okunskapens mörker. Det förde livet in på en ny väg och producerade den mest betydande förändringen i mänsklighetens historia.

Förelöpare till Uppenbarelsen antog formen av sanna visioner som på ett frapperande sätt hela tiden förverkligades. Efter detta blev ensamheten Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kär och han kom att bege sig till Hira’s grotta, hänge sig åt Tahannuth (gudsdyrkan och andakt) under ett antal nätter innan han återvände till sin familj, och sedan vända tillbaka för att förbereda en liknande vistelse. Slutligen och oväntat kom ängeln till honom med Sanningen och sa: ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa han (Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser). Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – beskrev sedan det som hände:

”Då tog han tag i mig och pressade mig våldsamt mot sig för att sedan släppa mig och upprepa befallningen ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa jag och än en gång pressade han mig intill sig till utmattning. Sedan sa han: ”Läs”. Jag sa: ”Jag kan inte läsa.” Han pressade mig intill sig en tredje gång och sa:

”Läs! I din Herres namn, Han som har skapat, skapat människan av en grodd som sätter sig fast. Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste.”

(Quranen 96:1-5)

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – upprepade dessa verser. Han skakade av fruktan. I detta skede återvände han hem till sin hustru Khadijah och sa, ”täck över mig… täck över mig”. De täckte över honom tills han hade återställt sitt lugn. Han berättade för Khadijah om händelsen i grottan och tillade att han var skräckslagen. Hans hustru försökte lugna honom och gav honom ny tillförsikt genom att säga:

”Allâh skulle aldrig vanhedra dig. Du återförenar halvsyskon, du bär de svagas börda, du hjälper de fattiga och de behövande, du tar hand om gäster och du utstår umbäranden på sannfärdighetens väg.”

Hon begav sig tillsammans med Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till sin kusin Waraqa bin Nawfal bin Asad bin ’Abd al-’Uzza, en blind gammal man som under den förislamiska perioden hade antagit kristendomen och var sysselsatt med att skriva Bibeln på hebreiska.  Khadijah sa: ”Min kusin! Lyssna på din svåger!” Waraqa sa: ”Min svåger! Vad var det du såg?” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – berättade vad som hade hänt honom. Waraqa svarade: ”Detta är Namus (dvs. den ängel som är betrodd med Gudomliga Hemligheter) som Allâh skickade till Mûsâ (Moses). Jag önskar att jag vore yngre. Jag önskar att jag kunde leva till den tid då ditt folk vänder sig från dig.” Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – frågade: ”Kommer de att driva bort mig?” Waraqa svarade jakande och sa: ”Vem som än kommit med något som liknar det du har fört med dig behandlades fientligt och om jag skulle leva den dagen skulle jag till fullo stödja dig.” Några dagar senare dog Waraqa och uppenbarelsen ebbade också ut.[5]

At-Tabari och Ibn Hisham rapporterade att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – efter att ha överraskats av Uppenbarelsen lämnade Hira’s grotta men att han i ett senare skede återvände och återupptog sin ensamhet. Han kom sedan tillbaka till Mecka och at-Tabari berättade om den tilldragelsen:

”Efter att ha nämnt Uppenbarelsens ankomst sa Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Jag har aldrig avskytt någon mer än en poet eller en galen man. Jag förmår inte titta på någon av dem. Jag ska aldrig berätta för någon i Quraish om min Uppenbarelse. Jag ska klättra upp på ett berg och kasta mig ner och dö. Det kommer att befria mig. Jag gick gör att göra det men halvvägs upp på berget hörde jag en röst från skyn som sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och jag är Jibrîl (Gabriel)”. Jag tittade upp och såg Jibrîl (Gabriel) i formen av en man som placerade sina ben på horisonten. Han sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och jag är Jibrîl (Gabriel).” Jag stannade och såg på honom. Hans åsyn drog min uppmärksamhet bort från det jag hade avsett att göra. Jag stod som förstenad på min plats. Jag försökte rikta mina ögon bort från honom men varhelst jag tittade fanns han där. Jag stannade orörlig på stället till Khadijah skickade någon för att leta efter mig. Denne person gick ner till Mecka och tillbaka medan jag stod kvar på samma ställe. Sedan gav sig Jibrîl (Gabriel) iväg och jag gick tillbaka hem. Khadijah var hemma när jag kom och jag satte mig tätt intill henne. Hon frågade: ”Fader till Al-Qasim! Var har du varit? Jag skickade någon för att leta efter dig. Han gick till Mecka och återvände till mig.” Jag berättade för henne vad jag hade sett. Hon svarade: ”Det är gynnsamt tecken, o make. Ta dig samman, jag svär vid Allâh att du är ett Sändebud för detta folk.” Hon stod upp och gick till Waraqa för att informera honom. Waraqa sa: ”Jag svär vid Allâh att han har tagit emot den samma Namus, dvs. ängeln som sändes till Mûsâ (Moses). Han är detta folks Profet. Säg till honom att vara tålmodig.” Hon återvände till honom och berättade vad Waraqa hade sagt. När Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – avslutade sin vistelse i ensamhet och återvände till Mecka gick han till Waraqa som sa till honom: ”Du är detta folks Profet. Jag svär vid Allâh att du har tagit emot samma ängel som sändes till Mûsâ (Moses).” [6]

UPPEHÅLL I UPPENBARELSEN

Ibn Sa’d rapporterade med stod hos Ibn ’Abbas att Uppenbarelsen gjorde uppehåll under några dagar.[7] Detta förefaller efter noggrann undersökning vara det troligaste. Att som en del lärda påstå att den varade i tre och ett halvt år är inte korrekt, men det finns inte utrymme att gå in på detaljer här.

Under tiden fastnade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en slags depression i förening med förvåning och bryderi. Al-Bukhari rapporterade:

”Den Gudomliga ingivelsen gjorde uppehåll och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – blev så beklämd att, som vi har hört, han flera gånger avsåg att kasta sig ut från höga bergs toppar, och att Jibrîl (Gabriel) varje gång han klättrade upp på en bergstopp för att kasta sig ner visade sig för honom och sa: ”Muhammad! Förvisso är du Allâhs Sändebud i sanning”, varpå hans hjärta blev stilla och han lugnade sig och återvände hem. Närhelst väntan på Uppenbarelsen blev lång gjorde han på detta sätt men Jibrîl (Gabriel) visade sig då åter för honom och sa till honom detsamma som tidigare.” [8]

JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR ÅTER ALLÂHS UPPENBARELSE

Ibn Hajar sa: ”Uppehållet i Uppenbarelsen under några dagar kom att befria Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – från den fruktan han erfor och få honom att längta efter Uppenbarelsen.”

När villrådighetens dunkel gav vika och sanningens fanor hissades visste Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med säkerhet att han hade blivit Den Högstes Sändebud. Han var också säger på att det som kommit till honom inte var någonting annat än Ingivelsens sändebud. Hans väntan och längtan efter Uppenbarelsens ankomst utgjorde en god anledning till hans ståndaktighet och självbehärskning då Allâhs Ingivelse kom till honom. Al-Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att denne hade hört Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tala om uppehållet på följande viss:

”Medan jag var ute och gick fick jag höra en röst från skyn. Jag såg upp och det var utan någon som helst tvekan samme ängel som hade kommit till mig i Hira’s grotta. Han satt på en stol mellan himlen och jorden. Jag var oerhört rädd för honom och knäböjde på marken. Jag återvände hem och sa: ”Täck över mig…, täck över mig…”. Allâh uppenbarade för mig verserna:

”Du Som sveper in dig! Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät!
Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta!”

(Quranen 74:1-5)

Efter det började Uppenbarelsen komma kraftfullt, regelbundet och ofta.[9]

DE OLIKA SÄTT PÅ VILKA UPPENBARELSEN NEDKOM

Innan vi ger oss in på detaljer i den period då Budskapet och Profetskapet förmedlades ska vi bekanta oss med de olika sätt på vilka Uppenbarelsen nedkom. Ibn al-Qayyim säger följande om dessa:

1. Det första: Den sanna uppenbarelsens period (alroaja alhaq). Detta utgjorde startpunkten för Uppenbarelsen till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.
   
   
   
2. Det andra: Det som ängeln omärkligt delgav Profetens hjärta och medvetande. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Den Heliga Anden avslöjade för mig att ingen själ kommer att förgås förrän den har levt sin utmätta tid, så frukta olydnad. Det som Allâh har kan aldrig erhållas förutom via lydnad mot Honom.”
   
   
3. Det tredje: Ängeln kom till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en människas form och talade direkt till honom. Det gjorde det möjligt för honom att till fullo förstå vad ängeln sa. Ängeln kom ibland att ses i denna form av Profetens Följeslagare.
   
   
4. Det fjärde: Ängeln kom till honom som ett klockslag. Detta var den svåraste formen eftersom ängeln brukade gripa tag i honom hårt så att svett också den kallaste av dagar trängde fram i hans panna. Om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – satt på sin kamel kunde den inte bära tyngden utan gick omedelbart ner på knä på marken. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick en gång en sådan uppenbarelse då han satt ner med låret på Zaids lår, och Zaid kände att trycket nästan skadade hans lår.
   
   
5. Det femte: Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg ängeln i sin verkliga form. Ängeln uppenbarade för honom det som Allâh hade befallt honom att uppenbara. Detta som inträffade två gånger nämns i Quranens femtiotredje kapitel Sûrat an-Najm (Stjärnan).
   
   
6. Det sjätte: Det som Allâh själv uppenbarade för honom i himlen, dvs. då han steg upp till himlen och mottog Allâhs påbud om Salât (bönen).
   
   
7. Det sjunde: Allâhs direkta Ord till Sin Budbärare – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utan en förmedlande ängel. Det var ett privilegium som Mûsâ (Moses) – över honom vare frid – hade åtnjutit och som klart och tydligt omvittnas i Quranen, liksom det också omvittnas för vår Profet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i Quranens sjuttonde kapitel Sûrat al-Isrâ’ (Den nattliga resan).

Vissa religiösa lärda lade till ett kontroversiellt åttonde stadium i vilket de påstår att Allâh talar direkt till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utan ett förhänge emellan. Det här är hur som helst ännu ett obekräftat påstående.[10]

[1] Rahmat-Al-lil’alameen, 1/47; Ibn Hisham, 1/235, 236; Fi Thilal Al-Qur’ân, 29/166.

[2] Fi Thilal Al-Qur’ân, 29/166, 167.

[3] Fath Al-Bari, 1/27.

[4] Det råder viss oenighet mellan forskare angående den exakta dagen för Uppenbarelsens början men jag har här återgett den som förefaller vara den rätta. För detaljer se Sahih Muslim, Musnad Ahmad, Rahmat-Al-lil’alameen, Al-Hakim, Al-Baihaqi etc.

[5] Sahih Al-Bukhari, 1/2, 3.

[6] At-Tabari, 2/207; Ibn Hisham, 1/237, 238.

[7] Fath Al-Bari, 1/27, 12/360.

[8] Sahih Al-Bukhari, 2/340.

[9] Sahih Al-Bukhari, The Book of Tadseer, 2/733.

[10] Zâd Al-Ma’ad, 1/18.

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 64-71)