Narrated 'Amr bin Maimun (Radi-Allahu 'anhu):

I saw 'Umar bin Al-Khattab a few days before he was stabbed in Medina. He was standing with Hudhaifa bin Al-Yaman and 'Uthman bin Hunaif to whom he said, "What have you done? Do you think that you have imposed more taxation on the land (of As-Swad i.e. 'Iraq) than it can bear?" They replied, "We have imposed on it what it can bear because of its great yield." 'Umar again said, "Check whether you have imposed on the land what it can not bear." They said, "No, (we haven't)." 'Umar added, "If Allah should keep me alive I will let the widows of Iraq need no men to support them after me." But only four days had elapsed when he was stabbed (to death). The day he was stabbed, I was standing and there was nobody between me and him (i.e.
Umar) except Abdullah bin 'Abbas. Whenever Umar passed between the two rows, he would say, "Stand in straight lines."

When he saw no defect (in the rows), he would go forward and start the prayer with Takbir. He would recite Surat Yusuf or An-Nahl or the like in the first Rak'a so that the people may have the time to Join the prayer. As soon as he said Takbir, I heard him saying, "The dog has killed or eaten me," at the time he (i.e. the murderer) stabbed him. A non-Arab infidel proceeded on carrying a double-edged knife and stabbing all the persons he passed by on the right and left (till) he stabbed thirteen persons out of whom seven died. When one of the Muslims saw that, he threw a cloak on him. Realizing that he had been captured, the non-Arab infidel killed himself, 'Umar held the hand of 'Abdur-Rahman bin Auf and let him lead the prayer.

Those who were standing by the side of 'Umar saw what I saw, but the people who were in the other parts of the Mosque did not see anything, but they lost the voice of 'Umar and they were saying, "Subhan Allah! Subhan Allah! (i.e. Glorified be Allah)." Abdur-Rahman bin Auf led the people a short prayer. When they finished the prayer, 'Umar said, "O Ibn 'Abbas! Find out who attacked me." Ibn 'Abbas kept on looking here and there for a short time and came to say. "The slave of Al Mughira." On that 'Umar said, "The craftsman?" Ibn 'Abbas said, "Yes." 'Umar said, "May Allah curse him. I did not treat him unjustly. All the Praises are for Allah Who has not caused me to die at the hand of a man who claims himself to be a Muslim. No doubt,
you and your father (Abbas) used to love to have more non-Arab infidels in Medina." Al-Abbas had the greatest number of slaves. Ibn 'Abbas said to 'Umar. "If you wish, we will do." He meant, "If you wish we will kill them." 'Umar said, "You are mistaken (for you can't kill them) after they have spoken your language, prayed towards your Qibla, and performed Hajj like yours."
 
Then Umar was carried to his house, and we went along with him, and the people were as if they had never suffered a calamity before. Some said, "Do not worry (he will be Alright soon)." Some said, "We are afraid (that he will die)." Then an infusion of dates was brought to him and he drank it but it came out (of the wound) of his belly. Then milk was brought to him and he drank it, and it also came out of his belly. The people realized that he would die. We went to him, and the people came, praising him. A young man came saying, "O chief of the believers! Receive the glad tidings from Allah, due to your company with Allah's Apostle and your superiority in Islam which you know. Then you became the ruler (i.e. Caliph) and you ruled with justice and finally you have been martyred." 'Umar said, "I wish that all these privileges will counterbalance (my shortcomings) so that I
will neither lose nor gain anything."

When the young man turned back to leave, his clothes seemed to be touching the ground. 'Umar said, "Call the young man back to me." (When he came back) 'Umar said, "O son of my brother! Lift your clothes, for this will keep your clothes clean and save you from the Punishment of your Lord." 'Umar further said, "O 'Abdullah bin 'Umar! See how much I am in debt to others." When the debt was checked, it amounted to approximately eighty-six thousand. 'Umar said, "If the property of 'Umar's family covers the debt, then pay the debt thereof; otherwise request it from Bani 'Adi bin Ka'b, and if that too is not sufficient, ask for it from Quraish tribe, and do not ask for it from any one else, and pay this debt on my behalf."

'Umar then said (to 'Abdullah), "Go to 'Aisha (the mother of the believers) and say: "Umar is paying his salutation to you. But don't say: 'The chief of the believers,' because today I am not the chief of the believers. And say: "Umar bin Al-Khattab asks the permission to be buried with his two companions (i.e. the Prophet, and Abu Bakr)." Abdullah greeted 'Aisha and asked for the permission for entering, and then entered to her and found her sitting and weeping. He said to her, "'Umar bin Al-Khattab is paying his salutations to you, and asks the permission to be buried with his two companions." She said, "I had the idea of having this place for myself, but today I prefer Umar to myself." When he returned it was said (to 'Umar),
"'Abdullah bin 'Umar has come." 'Umar said, "Make me sit up." Somebody supported him against his body and 'Umar asked ('Abdullah), "What news do you have?" He said, "O chief of the believers! It is as you wish. She has given permission." 'Umar said, "Praise be to Allah, there was nothing more important to me than this. So when I die, take me, and greet 'Aisha and say: "Umar bin Al-Khattab asks permission (to be buried with the Prophet (Sallallahu 'Alaihi Wa Sallam) ), and if she gives permission, bury me there, and if she refuses, then take me to the grave-yard of the Muslims."

Then Hafsa (the mother of the believers) came with many other women walking with her. When we saw her, we went away. She went in (to 'Umar) and wept there for sometime. When the men asked for permission to enter, she went into another place, and we heard her weeping inside. The people said (to 'Umar), "O chief of the believers! Appoint a successor." Umar said, "I do not find anyone more suitable for the job than the following persons or group whom Allah's Apostle (Sallallahu 'Alaihi Wa Sallam) had been pleased with before he died." Then 'Umar mentioned 'Ali, 'Uthman, AzZubair, Talha, Sad and 'Abdur-Rahman (bin Auf) and said, "Abdullah bin 'Umar will be a witness to you, but he will have no share in the rule. His being a witness will compensate him for not sharing the right of ruling. If Sad becomes the ruler, it will be alright: otherwise, whoever becomes the ruler should seek his help, as I have not dismissed him because of disability or dishonesty." 'Umar added, "I recommend that my successor takes care of the early emigrants; to know their rights and protect their honor and sacred things.

I also recommend that he be kind to the Ansar who had lived in Medina
before the emigrants and before Belief had entered their hearts. I
recommend that the (ruler) should accept the good of the righteous among them and excuse their wrong-doers, and I recommend that he should do good to all the people of the towns (Al-Ansar), as they are the protectors of Islam and the source of wealth and the source of annoyance to the enemy. I also recommend that nothing be taken from them except from their surplus with their consent. I also recommend that he do good to the 'Arab bedouin, as they are the origin of the 'Arabs and the material of Islam. He should take from what is inferior, amongst their properties and distribute that to the poor amongst them. I also recommend him concerning Allah's and His Apostle's protectees (i.e. Dhimmis) to fulfill their contracts and to fight for them and not to overburden them with what is beyond their ability." So when 'Umar expired, we carried him out and set out walking. 'Abdullah bin 'Umar greeted ('Aisha) and said, "'Umar bin Al-Khattab asks for permission." 'Aisha said, "Bring him in." He was brought in and buried beside his two companions.

When he was buried, the group (recommended by 'Umar) held a meeting. Then 'Abdur-Rahman said, " Reduce the candidates for rulership to three of you." Az-Zubair said, "I give up my right to Ali." Talha said, "I give up my right to 'Uthman," Sad, 'I give up my right to 'Abdur-Rahman bin 'Auf." 'Abdur-Rahman then said (to 'Uthman and 'Ali), "Now which of you is willing to give up his right of candidacy to that he may choose the better of the (remaining) two, bearing in mind that Allah and Islam will be his witnesses." So both the sheiks (i.e. 'Uthman and 'Ali) kept silent. 'Abdur-Rahman said, "Will you both leave this matter to me, and I take Allah as my Witness that I will not choose but the better of you?" They said, "Yes." So 'Abdur-Rahman took the hand of one of them (i.e. 'Ali) and said, "You are related to Allah's Apostle (Sallallahu 'Alaihi Wa Sallam) and one of the earliest Muslims as you know well. So I ask you by Allah to promise that if I select you as a ruler you will do justice, and if I
select 'Uthman as a ruler you will listen to him and obey him." Then he took the other (i.e. 'Uthman) aside and said the same to him. When
'Abdur-Rahman secured (their agreement to) this covenant, he said, "O
'Uthman! Raise your hand." So he (i.e. 'Abdur-Rahman) gave him (i.e.
'Uthman) the solemn pledge, and then 'Ali gave him the pledge of allegiance and then all the (Medina) people gave him the pledge of allegiance.

---

Källa: Bukhari Vol. 5 : No. 50

 

---

Källa: Fatwa.se (Publicerat 2010-11-08)

Profeten Muhammad (sallaAllâhu ’aleyhi wa sallam) fick uppenbarelsen på 6 olika sätt.

 

1. Han drömde saker som var sanna.
2. Inspiration (Ängeln uppenbarar direkt till hans hjärta)
3. Ängeln kommer i formen av en människa med uppenbarelse. (T.e.x. Hadith Jibrîl där Jibrîl kom i formen av en människa)
4. Att uppenbarelsen kommer som en ringande klocka i öronen. (Detta sätt var det svåraste)
5. Att ängeln kommer i sin riktiga skepnad.
6. Det som Allâh uppenbarade till honom under himlafärden utan någon medlare.

---

Källa: Ur Lektionen: Profetens dygder och unika egenskaper (islam.nu)

---

Ladda ner eller läs online
Förklaring av boken på svenska (Mp3): http://www.darulhadith.com/mp3_manasikulhadjdjwalumrah.html
Relaterat: Hajj & Umrah From A to Z (English)

 

Vad vet du om islams historia och vad Profeten (sallâ Allâhu 'alayhi wa sallam)
gick igenom för att sprida Allâhs Budskap?

 

Titel: Den Förseglade Nektarn [Ar-Raheeq Al-Makhtum]
Författare: Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri
Språk: Översatt till svenska från engelska, ej från arabiska.

OBS! Detta är en översättning till svenska av den engelska "The Seald Nectar" och innehåller mycket som inte finns med i originalet "Ar-Raheeq Al-Makhtum" på arabiska. Tänk på att en översättning aldrig är lika bra som originalet, man måste lära sig språket (arabiska) för att få den korrekta versionen och uppfattningen av denna bok.

---

Källa: http://www.scribd.com/doc/39812910/Den-Forseglade-Nektarn-OBS-Detta-ar-en-oversattning-till-svenska-av-den-engelska-The-Seald-Nectar-och-inneh%C3%A5ller-mycket-som-inte-finns-med-i-origi

SENT ÅR 6 A.H. DÅ PROFETEN återvändt från Hudaibiyah beslöt han att sända bud till härskare bortom Arabien och kalla dem till islam. För att ge legitimitet åt sina sändebuds kreditiv tillverkades ett silversigill i vilket graverades orden ”Muhammad, Allâhs Sändebud” i följande formation:[1]

 

Sändebud utsågs på grundval av deras erfarenhet och kunskap och skickades ut på sina uppdrag i Muharram år 9 A.H. några dagar innan avfärden mot Khaibar.[2]

 

 

1. EN DEOUTATION TILL ABESSINIEN (ETIOPIEN)

Abessiniens kung Negus (An-Nadjâshî) vars namn var Ashama bin al-Abjar, tog emot Profetens budskap framfört av Amr bin Omaiyah ad-Damari, som at-Tabari hänvisar till, antingen sent år 6 eller tidigt år 7 A.H. En noggrann undersökning av brevet visar att det inte rörde sig om det brev som skickades efter al-Hudaibiyah. Innehållet i det antyder snarare att det skickades till den kungn då Ja’far och hans följeslagare utvandrade till Abessinien under Mecka-perioden. En mening lyder ”Jag har skickat min kusin Ja’far med en grupp muslimer till dig. Var generös mot dem och ge upp högdragenheten.”

 

Al-Baihaqi gav enligt Ibn Ishaq följande redogörelse för Profetens brev som skickades till Negus:

 

• ”Detta brev är skickat från Muhammad, Profeten, till Negus al-Ashama, Abessiniens kung.
  
  Frid vare över den som följer den sanna vägledningen och tror på Allâh och Hans sändebud. Jag bär vittne om att det inte finns någon gudom förutom Allâh Ensam utan någon medhjälpare – Han har inte tagit sig någon hustru eller fått en son – och att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud. Jag kallar dig till Islams led, om du antar islam kommer du att finna säkerhet.
  
  ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon uton Allâh och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.” (Quranen 3:64)
  
  Om du avvisar denna inbjudan kommer du att hållas ansvarig för allt ont som de kristna bland ditt folk gör.”

 

Dr. Hamîdullah (Paris), en tillförlitlig källa, har andragit en version av brevet som uppdragats för en kort tid sedan och som är identisk med Ibn al-Qayims återgivning. Dr. Hamîdullah uppbjöd stora ansträngningar och använde alla den moderna teknologins medel för att verifiera brevets text som lyder som följer:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Negus Abessiniens kung.
  Frid var över den som följer sann vägledning. Var hälsad, jag prisar Allâhs lov, det finns ingen gud utom Han, den Allsmäktige, den Helige, fredens Källa och Givare, trons Väktare, trygghetens Bevarare. Jag bär vittne om att Jesus, Marias son, är Allâhs ande och hans Ord varigenom Maria, jungfru, den goda och rena, kunde bli havande med Jesus. Allâh skapade honom från Sin ande och Sin andedräkt såsom Han skapade Adam med Sin Hand. Jag kallar dig till Allâh Ensam utan några medhjälpare och till lydnad under Honom och till att följa mig och tro på det som kom till mig, ty jag är Allâhs Sändebud. Jag bjuder dig och dina män till Allâh, Den Strålande, Den Allsmäktige. Jag bär härmed vittne om att jag har förmedlat mitt budskap och råd. Jag bjuder dig att lyssna och följa mitt råd. Frid vare över den som följer sann vägledning.”[3]

 

Texten i detta brev är utan tveka äkta, men till att slå fast att det skrevs efter al-Hudaibiyah finns ännu inte tillräckliga belägg.

 

Då ’Amr bin Omaiyah ad-Damari förmedlade det apostoliska brevet till Negus tog den senare pergamentet och placerade det på sitt öga, klev ner på golvet, bekände sin tro på islam och skrev följande svar till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Negus Ashama till Muahmmad, Allâhs Sändebud. Frid vare över dig, Sändebud från Allâh och nåd och välsignelse från Allâh vid Vars sida ingen annan gud finns. Jag har tagit emot ditt brev i vilket du berättar om Jesus, och vid Herren över himlen och jorden, Jesus är inte mer än vad du säger. Vi erkänner fullt ut det som du har kommit till oss med och vi har tagit hand om din kusin och hans följeslagare. Jag bär vittne om att du är Allâhs Sändebud, sann och bekräftande (de som har kommit före dig), jag ger dig mitt ord genom din kusin och underkastar mig världarnas Herre.”[4]

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade bett Negus att skicka Ja’far och hans följeslagare, utvandrarna till Abessinien, tillbaka hem. De kom tillbaka för att träffa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i Khaibar. Negus dog senare i rajab år 9 A.H. kort efter ghazwan mot Tabuk. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillkännagav hans död och förrättade bön i absentia för honom. En annan kung efterträdde Negus på tronen och ett nytt brev från Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sändes till honom men hurvida denne kung antog islam är en fråga som ännu inte besvarats.[5]

 

 

2. BREVET TILL EGYPTENS STÅTHÅLLARE, KALLAD MUQAWQAS

Till Juraij bin Matta,[6] kallad Muqawqas och Egyptens och Alexandrias ståthållare, skrev Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud och tjänare, till Muqawqas, Egyptens ståthållare.
  Frid vare över den som följer sann vägledning. Jag bjuder dig att anta islam. Om du vill ha säkerhet bör du anta islam. Om du antar islam kommer Allâh, den Upphöjde, att belöna dig tvåfaldigt. Om du vägra får du bära bördan av alla kopters ohörsamhet.
  
  ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Allâh och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.’” (Quranen 3:64)”

 

Hatib bin Abi Balta’a, som utsågs att förmedla budskapet, bad om audiens hos Muqawqas innan han vidarebefordrade brevets innehåll. Han vände sig sedan till ståthållaren och sa: ”Någon före dig har gjort anspråk på den Högste Herrens status, så Allâh straddade honom och gjorde honom till ett exempel i det efterkommande livet och i detta liv. Ta därför varning och gör er inte till ett dåligt exempel för andra.” Muqawqas svarade: ”Vi byter inte ut vår religion annat än mot en som är bättre.” Hatib fortsatte: ”Vi bjuder dig att anta islam som kommer att ersätta allt som du kan förlora. Vår Profet har kallat människor att bekänna sig till denna tro, Quraish och judar stod emot honom som bittra fiender medan kristna stod närmast hans kallelse. Vid mitt liv, Moses bud och Kristus är identiskt med den senares goda nyheter om Muhammads framkomst; likaledes är denna vår inbjudan till dig att anta islam lik er invit till Torans folk att acceptera Nya Testamentet. Då en Profet stiger fram bland ett folk är han berättigad ett positivt gensvar. Följaktligen lyder ni under samma Gudomliga Lag. Bär i minnet att vi inte har kommit för att locka er bort från Kristus religion utan snarare bjuda er att följa dess läror.” Muqawqas begrundade djupt brevets innehåll och sa sedan: ”Jag har nått fram till en övertygelse om att denne Profet inte bjuder oss till något förhatligt; han är varken en kringvandrande magiker eller en förljugen spåman. Han bär på profetskapets sanna och omisskännliga frön, och jag kommer att överväga hela saken noga.” Han tog pergamentet och gav order om att förvara det i ett skrin av elfenben. Han kallade på en skrivare och författade följande svar på arabiska:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muqawqas till Muhammad bint ’Abdullah.
  Frid över dig. Jag har läst ditt brev och förstått innehållet och vad du kallar till. Jag känner redan till att en profet är i antågande men jag trodde att han skulle födas i Syrien. Som presenter skickar jag dig två jungfrur från bemärkta koptiska familjer, kläder och en springare att rida på. Frid vare över dig.”

 

Det är värt att notera att Muqawqas inte begagnade sig av det ovärderliga tillfället och att han inte antog islam. Presenterna accepterades och en av jungfrurna, Maria, stannade hos Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och gav honom sonen Ibrahîm, medan den andra, Sirin, gavs till Hassan bin Thabit al-Ansâri.

 

 

3. BREV TILL CHOSROES, PERSIENS HÄRSKARE

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Chosroes, Persiens kung.
  Frid vare över den som följer sann vägledning, tror på Allâh och Hans Sändebud och vittnar om att det inte finns någon gudom utom Allâh Ensam utan medhjälpare, och att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud. Jag bjuder dig att anta Allâhs religion. Jag är Allâhs Sändebud som sänts till alla folk så att jag ska kunna ingjuta fruktan för Honom i alla levande personer, och så att saken ska kunna beläggas ingör dem som avvisar Sanningen. Anta islam som er religion så att ni kan leva i trygghet, annars blir ni gjorda ansvariga för alla magernas synder.”

 

’Abdullah bin Hudhafa as-Sahmi utsågs att förmedla brevet. Denne utsånde förde det till Bahrains kung men vi vet inte om han sände det till Chosroes med en av sina egna män eller om han valde ’Abdullah själv.

 

Den stolte monarken blev ursinnig över brevets innehåll och placerade Profetens namn över hans eget. Han rev brevet i bitar och dikterade genast en order till sina ståthållare i Jemen att skicka trupper för att gripa Profeten och föra denne till honom. Guvernören som hette Bazan sände omedelbart två män till Medina i det syftet. Så snart de nådde staden fick Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – via en uppenbarelse veta att Persiens härskare Chosroes II Pervez hade mördats av sin son. Han avslöjade nyheterna för dem och de häpnade. Han bad dem sedan att säga sin nye monark att islam skulle komma att segra överallt och undanröja också Chosroes suveränitet. De skyndade tillbaka till Bazan och rapporterade vad de fått höra. Under tiden hade Sherweh, den nye härskaren i Persien, sänt ett brev till Bazan och bekräftat nyheten och beordrat honom att tills vidare inställa alla åtgärder mot Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. I sällskap med persern i Jemen antog Bazan islam och tillkännagav villigt sitt stöd för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[7]

 

 

4. BUDET TILL HERAKLEIOS, BYSANS HÄRSKARE

I en lång berättelse återger al-Bukhari innehållet i det brev som Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skickade till Bysans härskare Herakleios:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs tjänare och Sändebud, till Herakleios, Bysans kung.
  Välsignad är de som följer sann vägledning. Jag bjuder dig att anta islam så att du kan leva i trygghet. Om du rättar in dig i islams led kommer Allâh ge dig dubbel belöning. Om du däremot vänder islam ryggen kommer bördan av ditt folks alla synder att falla på dina axlar.
  
  ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Allâh och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.’” (Quranen 3:64)”[8]

 

Det muslimska sändebudet Dihyah bin Khalifah al-Kalbi fick order om att lämna över brevet till Busras härskare som i sin tur skulle ge det till Bysans härskare.

 

Av en händelse kallades Abu Sufyan bin Harb, som vid denna tid inte hade antagit islam, till hovet och Herakleios ställde ett flertal frågor om Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och den religion han predikade. Det vittnesmål som denne Profetens erkände fiende gav om den förres karaktär och det goda som islam gjorde för mänskligheten gjorde Herakleios förbluffad.

 

Med stöd hos Ibn Abbas berättar al-Bukhari att Herakleios skickade efter Abu Sufyan och dennes följeslagare som då bedrev handel i ash-Shams (Jerusalem). Detta skedde under den vapenvila som ingåtts mellan Quraishs polyteister och Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Herakleios som satt tillsammans med sina närmaste rådgivare frågade, ”Vem av er är närmast släkt med den man som påstår sig vara en profet?” Senare berättade Abu Sufyan satt:

”Jag (Abu Sufyan) svarade: ’Av de närvarande är jag den närmste släktingen.’ Så de lät mig sitta framför honom med mina följeslagare bakom mig. Han kallade sedan fram sin tolk och sa till denne: ’Säg dem (dvs. Abu Sufyans följeslagare) att jag kommer att fråga honom (dvs. Abu Sufyan) om den man som påstår sig vara en profet. Om han ljuger ska de genast rätta honom.’ Vid Allâh säger jag att hade jag inte varit rädd att mina följeslagare skulle betrakta mig som en lögnare hade jag kommit med lögner.”

 

Abu Sufyans vittnesmål löd som följer:

 

”Muhammad härstammar från en förnäm familj. Ingen ur hans familj kom att inneha kungavärdighet. Hans följeslagare är de som uppfattas som svaga och deras antal ökar upphörligt. Han kommer inte med lögner eller förråder andra. Vi bekämpar honom och han bekämpar oss med varierande framgång. Han bjuder folk att dyrka Allâh Ensam utan medhjälpare och att överge sina fäders tro. Han beordrar oss att förrätta bön, vara ärliga, nyktra och odla starka familjeband.”

 

Efter att ha hört detta vände sig Herakleios till sin tolk och bad honom förmedla följande intryck som avslöjar en total övertygelse om sanningen i Muhammads profetskap:

 

”Jag är fullkomligt medveten om att perofeten kommer från förnäma familjer, och han påverkar inte tidigare exempel på profetskap. Eftersom ingen av hans anfäder var kung kan vi inte utgå ifrån att han gör anspråk på kungavärdighet. Så länge han inte ljuger för människor är han immun mot att komma med lögner om Allâh. Vad gäller att hans följeslagare tillhör dem som bedöms som svaga men vars antal ständigt växer, är det något som står i samklang med frågor om trons tills denna antar sina fulla dimensioner geografiskt och demografiskt. Jag har förstått att inget fall av avfall från tron ännu har konstaterats bland hans följeslagare, och detta perkar på lycksaligheten hos den tro som tar plats i människors hjärtan. Förräderi är som jag ser det främmande för honom, ty verkliga profeter ser förräderi som avskyvärt. Påbud om att dyrka Allâh utan medhjälpare, att förrätta bönen, att vara ärlig och nykter, samt om förbud om hedendom är kännetecken som kan få mig att till honom överlämna alla mina tillgångar. Jag känner redan till att en profet måste komma, men det har aldrig kommit för mig att han skulle vara en arab från er. Om jag var säker skulle jag vara lojal mot honom, jag kan hoppas på att träffa honom och om jag skulle vara med honom skulle jag tvätta hans fötter.”

 

Herakleios begärde sedan att Profetens brev skulle läsas. Härskarens observationer och den slutliga och klara framställningen av det islamiska budskapet kunde inte annat än skapa en spänd atmosfär bland hovets religösa funktionärer. ”Vi beordrades gå ut”, berättade Abu Sufyan. ”Då vi kom ut sa jag till mina följeslagare, ’Affären med Ibn Abi Kabshah (dvs. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser) har blivit så framträdande att till och med kungen av Banu al-Asfar (dvs. bysantinerna) är rädda för honom.’ Så jag fortsatte tro att Allâhs Sändebud skulle segra, tills Allâh fick mig att anta islam.”

 

Kungen antog inte islam, ty det var bestämt på ett annat sätt. Det muslimska sändebudet skickades dock tillbaka till Medina med härskarens lyckönskningar.

 

På vägen tillbaka till Medina gensköts Dihyah al-Kalbi av folket från Judhams stam i Hasmi och de rövade bort de presenter som skickats till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Zaid bin Haritha skickades i spetsen för femhundra man ut till platsen, tillfogade det folket tunga förluster, tog ettusen kameler och femhundra boskapsdjur samt etthundra kvinnor och barn. Judhams ledare som hade antagit islam inkom med ett klagomål till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som gav ett positivt svar och gav order om att allt byte och alla fångar skulle lämnas tillbaka.

 

 

5. BREVET TILL MUNDHIR BIN SAWA, BAHRAINS HÄRSKARE

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sände ’Al-’Ala’ bin al-Hadrami till Bahrains härskare med ett brev som bjöd honom att anta islam. Som svar skrev al-Mundhir bin Sawa följande brev:

 

”Sändebud från Allâh! Jag har tagit emot dina ålägganden. Före det läste jag ditt brev i vilket du skrev till Bahrains folk och bjöd dem till islam. Islam tilltalade en del av dem och de har rättat in sig i islams led medan andra inte fann detta tilltalande. I mitt land bor mager och judar och därför ber jag dig om instruktioner för hur de ska behandlas.”

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skrev följande svar:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Mundhir bin Sawa.
  Frid vare över dig. Jag prisar Allâh utan medhjälpare, och jag bär vittne om att Muhammad är hans tjänare och Sändebud. Därefter påminner jag dig om Allâh, den Mäktige, den Upphöjde. Vemhelst som tar emot råd gör det för sin egen skull. Vemhelst som följer mina sändebud och handlar i enlighet med deras vägledning, godtar faktiskt mina råd. Mina sändebud har högt prisat ditt beteende. Du ska fortsätta i ditt nuvarande ämbete. Ge de nya muslimerna fullständiga möjligheter att predika sin religion. Jag godtar din rekommendation angående Bahrians folk och jag förlåter överträdarnas överträdelser, och du kan därför också förlåta dem. De bland Bahrains folk som vill fortsätta i sin judiska tro eller som mager bör betala Jizya (mantalsskatt).”[9]

 

6. BREV TILL HAUDHA BIN ’ALI, YAMAMAS HÄRSKARE

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Haudha bin ’Ali.
  Frid vare över den som följer sann vägledning. Var medveten om att min religion kommer att segra överallt. Du bör anta islam, och allt som står under ditt befäl ska förbli ditt.”

 

Det sändebud som utsetts var Sulait bin ’Amr al-’Amiri som efter att ha framfört budskapet återvände till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med följande svar:

”Den tro till vilken du bjuder mig är mycket bra. Jag är en känd talare och poet – araberna håller mig högt i respekt och jag är av betydelse bland dem. Om du tar in mig i ditt styre är jag beredd att följa dig.”

 

Härskaren skänkte sedan Sulait en gåva och gav honom tyger av märket Hajr. Alla dessa presenter lät han givetvis Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ta hand om.

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – accepterade inte Haudhas krav. Han gjorde vanligen tummen nerför en så högfärdig ton och brukade säga att hela saken låg i Händerna på Allâh, Som gav Sitt land till vem Han önskade. Djibrîl (Gabriel) kom senare med en uppenbarelse om att Haudha hade dött. I sin kommentar till dessa nyheter sa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Yamama kommer att ge upphov till en lägnare som gör anspråk på profetskapet för egen del, men han kommer så småningom att dödas.” Som svar på en fråga om dräparens identitet sa Profeten: ”Han är en av er, islams efterföljare.”[10]

 

 

7. BREV TILL HARITH BIN ABI SHAMIR AL-GHASSANI, DAMASKUS HÄRSKARE

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till al-Harith bin Abi Shamir.
  Frid vare över den som följer sann vägledning, tror på den och betraktar den som sann. Jag bjuder dig att tro på Allâh Ensam utan medhjälpare, därefter förblir ditt kungadöme ditt.”

 

Shuja’ bin Wahab fick äran att ta brevet till Harith som då det lästes upp för honom blev topp tunnor rasande och yttrade, ”Vem vågar avhända mig mitt land, jag ska bekämpa honom,” och arrogant avslog Profetens inbjudan till islam.[11]

 

 

8. BREV TILL JAIFER, ’OMANS KUNG, OCH DENNES BROR ’ABD BIN Al-JALANDI

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.
  
  Från Muhammad bin ’Abdullah till Jaifer och ’Abd bin al-Jalandi.
  Frid vare över den som följer sann vägledning. Jag bjuder er båda till islams kallelse. Anta islam. Allâh har skikat mig som en Profet till alla sina skapelser för att jag ska ingjuta fruktan för Honom i deras hjärtan, så att det inte längre ska finnas någon ursäkt för dem som förnekar Honom. Om ni båda antar islam kommer ni att fortsätta leda ert land, men om ni avvisar kallelsen bör ni minnas att alla era tillgångar är förgängliga. Mina ryttare kommer att tillägna sig ert land och mitt profetskap kommer att tillvälla sig makten över er kungavärdighet.”

 

’Amr bin al-’As som utsågs att befordra brevet berättade följande om vad som hände inann han fick audiens hos Jaifer:

 

”Då jag anlände till ’Oman tog jag kontakt med ’Abd som ansågs mildare i temperamentet än sin bror.

’Abd: Du måste träffa min bror och läsa det brev du för med dig för honom. Han står över mig såväl vad gäller ålder som kungavärdighet. Vad är förresten syftet med ditt uppdrag?

’Amr: Profeten kallar er att tro på Allâh Ensam utan medhjälpare, överge alla andra gudar och vittna om Muhammads status som tjänare och Sändebud.

’Abd: ’Amr! Du är av fin familj. Kan du först säga mig vad din fars attityd var till denna tro? Du vet, vi följer i hans spår.

’Amr: Döden tog honom innan han trodde på Muhammads uppdrag och jag önskar nu att han hade antaigt islam och varit den tron trogen innan han dog. Jag själv intog samma attityd tills Allâh vägledde meg till islam.

’Abd: När antog du islam?

’Amr: Då jag vid Negus hov. Han rättade förresten också in sig i islams led.

’Abd: Hur reagerade hans folk?

’Amr: De godkände hans beslut och följde honom.

’Abd: Biskoparna och munskarna?

’Amr: De också.

’Abd: Ta dig i akt för att ljuga, ’Amr ty det kommer snart i dagen.

’Amr: Jag far aldrig med lögner, och dessutom tillåter vår religion inte det.

’Abd: Har Herakleios informertats om Negus islamisering?

’Amr: Givetvis.

’Abd: Hur vet du det?

’Amr: Negus betalade markskatt till Herakleios men svor då han antog islam att avbryta de betalningarna. Då dessa nyheter nådde Herakleios uppmanade hans hovmän honom att agera mot Negus, men han vägrade och tillade ”En man tyckte om en religion och valde den till sig. Vad skall vi göra åt honom” att han själv skulle göra samma sak om han inte var rädd om sitt kungaämbete.

’Abd: Vad uppmanar er Profet er att göra?

’Amr: Han uppmanar oss att dyrka Allâh – den Allsmäktige, den Upphöjde – vara gudfruktiga och odla goda relationer med släkten; han förbjuder olydnad, aggression, äktenskapsbrott, vin, avgudadyrkan och hängivenhet för korset.

’Abd: Rimliga ord och rimliga trosuppfattningar är vad ni kallar till. Jag önskar att min bror skulle följa mig i tron på Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och bekänna hans religion, men min bror är alltför rädd om sin kungavärdighet för att bli undersåte.

’Amr: Om din bror underkastar sig islam ger Profeten honom makten över sitt folk och tar ut allmoseskatt från de välbärgade för att ge till de behövande.

’Abd: Det är ett rättvist handlande. Men vad är den här allmoseskatten som du talar om?

’Amr: Det finns ett gudomligt påbud om att en allmoseskatt tas ut från de välbärgade som har ett överskott, och som sedan distribueras bland de fattiga.

’Abd: jag tvivlar på att det kommer fungera bland vårt folk.

’Amr stannade några dagar för att få tillträde till Jaifers hov och lyckades slutligen. ”Han bad mig att överlämna brevet så att han kunde läsa det. Efter det frågade han hur Quraish reagerat och jag svarade att de hade följt honom, en del av fri vilja och en del efter att ha besegrats militärt. Så, människor har valt islam framför andra kredon och har genom mental insikt insett att de har levat i mörker. Ingen utom du finns nu utanför islams domäner, så jag råder dig att anta islam så att du kan ge dig själv och ditt land trygghet.”

I detta skede bad han mig att besöka honom följande dag. Han visade då viss tvekan mot att ta emot mig men hans bror ’Abd ingrep och jag fick chansen att träffa honom igen, denna gång talade han dock till mig i en arrogant och hotfull ton. Efter ett enskilt samtal med sin bror och efter att ha tänkt igenom hela situationen antog emellertid båda bröderna islam och visade sig också trogna den religion som hade börjat bana sin väg i detta nya område.”

 

Sammanhanget säger oss att detta brev sändes långt senare än de andra, förmodligen efter erövringen av Mecka.

 

Via dessa brev lyckades Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – delge de flesta av den tidens härskare sitt budskap. Vissa trodde medan andra var obevekliga och framhärdade i sin icketro. Tanken om att anta islam och om framkomsten av en ny Profet sysselsatte likväl dem alla.

---

[1] Sahih al-Bukhari, 2/872, 873.

[2] Rahmat-al-lil’alamîn, 1/171.

[3] Zâd al-Ma’ad. 3/60.

[4] Zâd al-Ma’ad, 3/61.

[5] Sahih Muslim, 2/99.

[6] Rahmat-al-lil’alamîn, 1/178; Dr. Hamîdullah sa att hans namn var Binyamin.

[7] Fath al-Bari, 8/127, 128.

[8] Sahih al-Bukhari, 1/4, 5.

[9] Zâd al-Ma’ad, 3/61, 62.

[10] Zâd al-Ma’ad, 3/63.

[11] Zâd al-Ma’ad, 3/62; Muhadarat Tarîkh al-Umam al-Islamiyah, 1/146.

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 354-367)

Allâh (djalla dhikruh) sade:


Här ger Allâh ett exempel för de troende på hur deras beblandning med de otrogna inte skadar dem om de är i behov av dem. Allâh (ta´âlâ) sade:


Qatâdah sade:
”Farao var den mest orättvisa och otrogna människan på jorden. Men jag svär vid Allâh att hans otro inte skadade hans hustru då hon lydde sin Herre. Låt dem veta att Allâh (ta´âlâ) är en rättvis Domare som inte straffar någon för hans synder.”

Ibn Djarîr rapporterade att Sulaymân at-Taymî sade:
”Faraos hustru torterades i solen. Varje gång han gick bort från henne, gav änglarna henne skugga med sina vingar. Dessutom brukade hon se sitt hem i paradiset.”

Ibn Djarîr rapporterade att al-Qâsim bin Abî Bazzah sade:
”En gång frågade Faraos hustru: ”Vem vann?” Det sades: ”Mûsâ och Hârûn.” Då sade hon: ”Jag tror på Mûsâs och Hârûns Herre.” Farao skickade i sin tur ett bud efter henne och sade: ”Hämta det största stenblocket ni kan hitta. Om hon fortsätter att säga det hon säger, kommer jag att kasta det över henne. Tar hon däremot tillbaka det, skall hon förbli min hustru.” När hon väl hade förts fram, tittade hon upp mot himlen och såg sitt hem däri. Hon kvarblev på sin åsikt och när stenblocket föll över henne, hade hennes själ redan lämnat kroppen.”


De lärda sade att hennes ord ”Bygg en boning åt mig i paradiset i Din närhet och skydda mig mot Farao och allt han har gjort” bevisar att hon föredrog grannskapet i stället för boningen. Det har rapporterats en hadîth från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kring denna händelse.

”… och skydda mig mot Farao och allt han har gjort” betyder ”rädda mig, för jag har sannerligen avsvurit mig från hans handlingar”.

”…och skydda mig mot alla dem som ständigt begår orätt!” Den här kvinnan hette Âsiyâ bint Muzâhim – må Allâh vara nöjd med henne.

Denna ytterliga smärtsamma händelse inträffade under Profetens återresta från expeditionen mot al-Mustaliq. Den muslimska armén tvangs göra halt vid en plats inte långt från Medina. Vid denna expedition gjorde Profetens högsinta och begåvade hustru ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – honom sällskap. Det hände sig så att ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – avlägsnade sig en bit från lägret för att uträtta sina naturliga behov. Då hon återvände blev hon varse att hon tappat sitt halssmycke någonstans. Halssmycket i sig var inte av mycket värde, men eftersom det var ett lån från en väg gav sig ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – ut för att leta efter det. Eftersom hennes beledsagare tog för givet att hon fanns i bärstolen, mager, lättviktig och mycket ung som hon då var, hade armén till hennes stora sorg och harm då hon återvände redan brutit upp med den kamel som hon red. I sin hjälplöshet satte hon sig ner och grät tills sömnen överväldigade henne. Safwan bin Mu’attal, en Utvandrare som gick som eftertrupp, kände igen henne eftersom han sett henne innan versen som påbjöd slöjan hade uppenbarats, och utan att yppa en enda stavelse till henne förde han henne på sin kamel till Medina, medan han själv gick bakom djuret. Medinas hycklare ledda av ’Abdullah bin ’Ubai bin Salul sökte få ut det mesta av denna händelse och iscensatte en ondskedull skandal riktad mot ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – som tråkigt nog också en del muslimer blev inblandade i. Vid ankomsten till Medina höll Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – rådslag med sina Följeslagare som gav uttryck för olika åsikter från skilsmässa till kvarhållande. Händelsen ledde nästan till handgemäng mellan två rivaliserade parter, al-Aws och al-Khazraj, med Profetens ingripande tystade ögonblickligen båda parter. Ovetande om de rykte som cirkulerade insjuknade ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – och var sängliggandes under en månads tid. Då hon var på bättringsvägen hörde hon om baktaleriet och skaffade tillåtelse att gå till sina föräldrar för att få tillförlitlig information. Hon brast sedan ut i gråt och under två dagar och en sömnlös natt grät hon så hejdlöst att hon kände att hennes hjärta var på väg att brista. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – besökte henne i den situationen och efter att ha vittnat om Allâhs Enhet sa han henne: ”Om du är oskyldig kommer Allâh att frikänna dig, annars måste du be om Hans förlåtelse och nåd.” Hon slutade gråta och bad sina föräldrar tala för henne. De hade ingenting att säga så hon tog själv initiativet och sa: ”Om jag säger dig att jag är oskyldig – och Allâh vet med säkerhet att jag är oskyldig – och du inte tror mig; och om jag skulle erkänna något som Allâh vet att jag är oskyldig till, och du tror mig; då har jag ingenting att ta min tillflykt till annat än Profeten Yûsûfs (Josef) faders ord:

 

”… Tålamod, du sköna [dygd, är vad jag nu måste visa: ingen klagan och inga förbråelser]! Jag ber Allâh om styrka att bära det svåra som ni påstår [har hänt].”

(Quranen 12:18)

 

Hon vände sig sedan bort och lade sig nerför att vila. I detta avgörande ögonblick kom den uppenbarelse som frikände ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – från allt baktaleri som producerats i detta ärende. ’Aishah – må Allâh vara nöjd med henne – var naturligtvis hjärtans glad och lovprisade tacksamt Allâh, Vars Ord i detta sammanhang löd:

 

”Det var en grupp av era egna som spred det illvilliga förtalet…”

(Quranen 24:11)

 

De mest inblandade i affären, Mistah bin Athatha, Hassan bin Thabit och Hamnah bint Jahsh, piskades med åttio rapp.

 

Vad gäller den man som innehade huvudrollen, ’Abdullah bin ’Ubai, piskades han inte, antingen på grund av att prygelstraffet skulle ha ersatt de straff som förberetts för honom i det efterkommande livet och att han inte förtjänade detta, eller på grund av samma allmänhänsyn för vilket han vid ett tidigare tillfälle inte heller dödades. Dessutom blev han efter att hans verkliga avsikter otvetydigt exponerats för allmänheten måltavla för klander och förödmjukelser.[1]

 

Närmare en månad senare hade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och ’Umar bin al-Khattab följande samtal: ”Förstår du inte ’Umar, att om jag hade låtit döda honom (’Abdullah bin ’Ubai) hade en mängd bemärkta personer skyndat för att slåss för honom. Om jag nu tvärtom ber dem att döda honom kommer de att göra det av egen fri vilja.” ’Umar svarade: ”Vid Allâh svär jag att Profetens omdöme är så mycket sundare än mitt.”[2]

---

[1] Sahih al-Bukhari, 1/364, 2/696-698; Zâd al-Ma’ad, 2/113-115; Ibn Hisham, 2/297-207.

[2] Ibn Hisham, 2/293.

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 334-336)

För att allmosan skall vara obligatorisk för en Muslim, krävs det att fem villkor uppfylls:

 

Det första: Frihet. Allmosan är inte obligatorisk för slavar, ty de besitter ingen egendom. Det de besitter ägs i själva verket av ägaren. Sålunda får ägaren stå för deras allmosa.

 

Det andra: Innehavaren av egendomen skall vara Muslim. Allmosan är inte obligatorisk för den otrogne på så sätt att man kräver att han betalar den. Allmosan är ett närmande till Allâh och lydnad, något de otrogna inte uppfyller. Dessutom kräver allmosan en avsikt, vilket inte härrör från de otrogna.

 

Däremot är de lärda oense huruvida de otrogna är ålagda allmosan på så sätt att de beordras den och straffas för den i livet efter detta med ett särskilt straff. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till Mu´âdh (radhiya Allâhu ´anh): “Kalla dem till att vittna att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud.” Därefter nämnde han bönen och sedan sade han: “Om de lyder dig i det, skall du lära dem att Allâh har ålagt dem en allmosa som tas från deras rika och ges till deras fattiga.” Rapporterad av al-Bukhârî och Muslim.

 

Härmed lät han Islâm utgöra ett villkor för allmosans plikt.

 

Det tredje: Egendomen skall uppnå en bestämd mängd och summa. Gör den inte det, är det inte obligatoriskt att betala allmosa. Detta gäller oavsett om innehavaren är vuxen eller inte, vid sinnet eller inte, ty bevisen är generella.

 

Det fjärde: Egendomen skall vara orörd och inte spenderas för andra ändamål. Det är alltså inte obligatoriskt att betala allmosa på en egendom som inte är stadig.

 

Det femte: Denna egendom skall finnas i ett år baserat på ´Â’ishahs (radhiya Allâhu ´anhâ) hadîth: “Allmosan skall inte betalas på en egendom som inte har funnits i ett år.” Rapporterad av Ibn Mâdjah och at-Tirmidhî.

---

Författare: ´Allâmah Sâlih bin Fawzân al-Fawzân
Källa: al-Mulakhkhas al-Fiqhî (1/223)
Referens: http://www.darulhadith.com/fiqh/villkoren_for_obligatorisk_allmosa.html
Relaterat: Betala din Zakat/Soning/Zakat-ul-fitr i tid!

---

---

Källa: Ahmad (1/131) och al-Hâkim (3/123).

 

 

I början av Kallelsens fjärde år under en period på några månader begränsade polyteisterna sina trakasserier till de ovan beskrivna. Då de insåg det fruktlösa i dessa manövrar beslutade de sig emellertid för att organisera en fullskalig motståndskampanj. De sammankallade ett allmänt möte och valde en kommitté som bestod av tjugofem framstående man ur Quraish och med Profetens farbror Abu Lahab som ledare. Efter långa överläggningar nådde de fram till ett avgörande beslut om att vidta åtgärder som de trodde via olika kanaler skulle sätta stopp för Islams tidvattensvåg. De var fast beslutna att inte spara någon kraft i att bekämpa den nya tron. De bestämde sig för använda alla tillgångliga resurser för att baktala Allâhs Sändebud och utsätta de nya konvertiterna för olika typer av plågor. Vad gällde de nya konvertiterna som förmodades vara svaga var det lätt att sätta föresatserna i verket. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var det däremot inte lätt att baktala eftersom han hade en sådan värdighet, en sådan storsinthet och en sådan enastående och fulländad karaktär att det avhöll till och med hans fiender från att begå några dumheter mot honom. Han hade också sin farbror Abu Talib med sin ärorika bakgrund och en respektinjagande klan som stödde honom. Dessa förhållanden var en källa till stor oro för de otrogna men de kände att de inte längre kunde visa tålamod eller vara toleranta inför en formidabel kraft som taktfast trängde framåt för att utplåna deras religiösa funktion och världsliga auktoritet.

 

Abu Lahab tog sig själv initiativet till den nya räckan förföljelser och började dela ut oräkneliga typer av skadliga handlingar, hat och agg mot Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han började med att slunga stenar på honom, tvinga sina två söner att skilja sig från sina hustrur och tillika Profetens döttrar Ruqaiya och Umm Kulthum,[1] visa skadeglädje över hans andra sons död och kalla honom ”mannen som har blivit av med sin avkomma”, och sedan kasta en skugga över hans steg under vallfärden och handelssäsongerna för att motsäga honom och locka bort beduinerna från honom och hans Kallelse.[2] Hans hustru och tillika syster till Abu Sufyan, Umm Jamîl bint Harb, hade också sin del i denna skoningslösa kampanj. Hon visade att hon inte stod sin man efter i fientlighet och hat mot Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. I syfte att åsamka Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fysisk skada brukade hon binda buntar av törnekvistar med rep tvinnade av fibrer från palmblad och strö ut dem på de stigar som han förväntades betrampa. Hon var en riktig argbigga med dåligt humör, grovt språk och besatt en stor skicklighet i ränksmideri och i att tända oenighetens och upproriskhetens eld. Hon fick i den Heliga Quranen välförtjänt epitetet ”den som bär brasved”. Då hon fick höra detta begav hon sig omedelbart till Moskén med en handfull småsten att kasta på Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Allâh, den Störste, tog ifrån henne synen och hon såg bara Abu Bakr som satt alldeles bredvid Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Hon vände sig då fräckt till Abu Bakr och hotade att krossa hans Följeslagares mun med sin handfull stenar och reciterade en vers fylld av oförskämt trots: ”Vi har varit olydiga mot den vanprisade, avvisat hans Kallelse och fjärmat oss från hans religion.” Då hon hade givit sig iväg vände sig Abu Bakr till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och undrade över händelsen. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – försäkrade honom om att hon inte såg honom därför att Allâh hade tagit ifrån henne synen.[3]

 

Abu Lahab och hans hushåll vållade dessa skamliga exempel på plågor och trakasserier trots de blodvand som fanns, ty han var Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – farbror och de bodde i angränsande hus. Det var faktiskt så att få av Profetens grannar avstod från att baktala honom. De slängde till och med inälvor från en get på hans rygg då han förrättade sin bön. Han beklagade alltid den dåliga grannsämjan men förgäves eftersom de var alltför långt gångna i sina fel.

 

Med stöd hos Ibn Mas’ud berättade al-Bukhari att Abu Jahl vid ett tillfälle då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gjorde prostration vid bön i al-Ka’bah bad sina följeslagare att placera en kamelhonas smutsiga foster på hans rygg. ’Uqbah bin Abi Mu’ait var den olydige man som skyndade sig att utföra detta gemena dåd och skallande skrattsalvor bröt ut bland de otrogna. Under tiden kom det sig att Profetens dotter Fatimah passerade. Hon tog bort smutsen från sin fars rygg. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad Allâh nedkalla sin vred över dem, särskilt Abu Jahl, ’Utbah bin Rabi’a, al-Walîd bin ’Utbah, Omaiyah bin Khalaf och ’Uqbah bin Mu’ait. De har alla rapporterats döda i slaget vid Badr.[4]

 

Skandalskvaller och förtal tillhörde också de förtryckarmedel som Meckas ledare i allmänhet och Omaiyah bin Khalaf i synnerhet tog till i sin allomfattande strävan efter att göra ont. Om detta säger Allâh:

 

”Illa skall det gå den som försöker finna fel hos [andra] och baktala dem!”

(Quranen 104:1)

 

’Uqbah bin al-Mu’ait närvarade en gång vid ett av Profetens framträdanden och lyssnade då han förkunnade Islam. En nära vän till honom, Ubai bin Khalaf, fick veta detta. Han tolererade inget sådant handlande så han tillrättavisade ’Uqbah och beordrade honom att spotta Profeten i ansiktet, vilket denne gjorde utan att skämmas. Ubai tog till alla upptänkliga sätt att förödmjuka Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och tog till och med gamla söndervittrade ben och slängde dammet på honom. Al-Akhnas bin Shuraique ath-Thaqafi förringade Profetens karaktär i tid och otid. Som en direkt reaktion på denne mans skändliga handlande tillskrev Quranen honom nio förhatliga drag:

 

”Och lyssna inte till den som är färdig att svära på allt och springer med skvaller och illvilligt förtal, som motarbetar det goda, överträder alla förbud [och] syndar [av vana], grov i sättet och omåttlig [och] därtill av tvivelaktig härkomst.” [5]

(Quranen 68:10-13)

 

Abu Jahls arrogans och högdragenhet blockerade alla vägar som skulle kunna frambringa minsta ljus av tro i hans hjärta:

 

”Men [denne man] hade ingen tro och han bad inte.”

(Quranen 75:31)

 

Han ville dessutom stänga Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ute från Helgedomen. Det hände en gång att Abu Jahl då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förrättade bön inom Helgedomens område hotfullt gick förbi och kastade ur sig förolämpningar. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillrättavisade honom skarpt på vilket Abu Jahl utmanade replikerade att han var den mäktigaste i Mecka. Allâh uppenbarade då:

 

”Och låt honom då kalla på de äldstes råd.”

(Quranen 96:17)

 

Trots tillrättavisningen vaknade Abu Jahl aldrig till och han insåg aldrig sitt dåraktiga beteende. Han var tvärtom fast besluten att gå till ytterligheter och svor att slå Budbärarens ansikte sönder och samman och krossa honom. Han hann inte mer än ta ett steg framåt för att utföra sin onda avsikt förrän han vände om och skyddade sig själv med händerna (som om någon förfärligt var honom i hälarna). Hans följeslagare frågade honom hur det var fatt och han sa: ”Jag förnam ett dike av brinnande eld och några vingar i luften.” Profeten  - över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kommenterade snare detta med att säga: ”Hade han fortsatt ytterligare skulle änglarna ha ryckt av honom lemmarna en efter en.” [6]

 

Sådan var den vanhedrande behandling som utmättes för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, den storslagne mannen, respekterad som han var av sina landsmän och med en inflytelserik man, sin farbror Abu Talib, bakom sig som stöd. Om situationen var sådan för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, hur var det då med dem som bedömdes som svaga och inte hade någon klan som stödde dem? Låt oss ta en titt på deras situation i lite mer detalj. Närhelst Abu Jahl fick veta att en man av börd med mäktiga vänner hade konverterat försökte han nedvärdera dennes klokhet och intellekt och så tvivel om hans omdöme. Var den omvände en handelsman hotades han med allvarliga konsekvenser och var den nye konvertiten socialt sett svag blev han misshandlad och utsatt för obeskrivliga plågor.[7]

 

’Uthman bin ’Affans farbror svepte in ’Uthman i en palmbladsmatta och tände en eld under honom. Då Umm Mus’ab bin ’Umair hörde om sin sons omvändelse lät hon honom svälta och körde honom sedan på porten. Han brukade tidigare njuta det lättjefulla livets lyx men efter alla de plågor han uthärdade tärdes hans hy och han antog ett förfärligt utseende.[8]

 

Omaiyah bin Khalafs slav Bilal misshandlades allvarligt av sin herre då denne fick kännedom om hans omvändelse till Islam. Det hände att ett rep slogs runt hans halls och att gatpojkar sedan fick släpa honom genom gatorna och till och med över Meckas höjder. Han förvägrades mat och dryck under långa perioder och ibland bands han och tvingades ligga ner på den brännande sanden under stora stenars tyngd. Andra liknande åtgärder vidtogs för att få honom att återkalla sin omvändelse. Allt detta visade sig vara förgäves. Han framhärdade i sin tro på Allâhs Enhet. Vid ett sådant tillfälle passerade Abu Bakr som rördes av medlidande och friköpte Bilal ur slaveriet.[9]

 

Ett annat offer för Quraishs maktfullkomlighet var ’Ammar bin Yasir som var en av Bani Makhzoum frigiven slav. Tillsammans med sin mor och sin far antog han Islam i ett tidigt skede. De tvingades upprepade gånger ligga i den brännheta sanden och misshandlades brutalt. ’Ammar blev vid tillfällen kastad över glödande kolstycken. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – blev kolossalt rörd över de ogärningar som begicks mot ’Ammar och hans familj. Han tröstade dem alltid och höjde sin hand i bön och sa:

 

”Var tålmodiga, ni kommer sannerligen ha er boning i Paradiset.”

 

Fadern Yasir dog som följd av upprepad tortyr och ’Ammars mor Sumaiyah stacks ihjäl av Abu Jahl själv och blev därmed den första kvinnliga martyren i Islam. ’Ammar själv utsattes för olika typer av tortyr och hotades ständigt av djupt lidande om han inte hånade Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och återgick till al-Lat och ’Uzza. I ett svagt ögonblick yttrade han något som lät som ett återkallande men hans hjärta vacklade aldrig och han kom en gång tillbaka till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som tröstade honom för hans smärta och bekräftade hans tro. I omedelbar anslutning uppenbarades följande vers:

 

”Den som förnekar Allâh efter att ha antagit tron –

inte den som är utsatt för tvång fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse,

utan den som frivilligt öppnar sig för otron – sådana [människor] ådrar sig

Allâhs vrede och ett hårt straff väntar dem.”

(Quranen 16:106)

 

Abu Fakîh som var en av Bani ’Abd al-Dar frigiven slav var det tredje av dessa hjälplösa offer. Förtryckarna brukade fästa hans fötter i ett rep och dra honom längs gatorna i Mecka.[10]

 

Khabbab bin al-Aratt var också ett lätt offer för liknande utbrott vid varje möjligt tillfälle. Han fick utstå avskräckande tortyr och dålig behandling. Polyteisterna i Mecka brukade dra honom i håret och vrida om hans nacke, och tvinga honom att ligga på brinnande kol med en stor sten på bröstet som hinder för flykt. Vissa muslimer av förnämt ursprung blev insvepta i färska kamelhudar och iväg slängda medan andra kläddes i rustning och kastades i brännande sant under Arabiens stekheta sol.[11]

 

Inte heller de kvinnliga konvertiterna skonades och listan är för lång för att alla ska få plats här. Zanirah, an-Nahdiyah och hennes dotter, Umm ’Ubais och många andra fick sin beskärda del av förföljelse från förtryckarna – inklusive ’Umar bin al-Khattab, naturligtvis före hans omvändelse till islam.[12]

 

Abu Bakr som var en förmögen troende friköpte några av dessa slavinnor precis som han gjorde med Bilal och ’Amir bin Fuheirah.

 

Al-Arqams Hus

I ljuset av dessa omänskliga förföljelser fann Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – det klokaste att råda sina anhängare att i både ord och handling dölja sin omvändelse. För att inte Quraish skulle få kännedom om hans avsikter och vidta åtgärder som skulle kunna omintetgöra hans mål beslöt han att träffa dem i hemlighet. Eftersom en öppen konfrontation med polyteisterna i detta tidiga skede inte skulle gynna den nya Kallelsen som ännu var sårbar och inte fullt flygfärdig hade han också i tankarna att undvika allt sådant. Vid ett tillfälle under Profetskapets fjärde år då muslimerna var på väg mot höjderna runt Mecka för ett hemligt möte med Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – upptäckte en grupp polyteister deras misstänkta förflyttning och började ansätta och bekämpa dem. Sa’d bin Abi Waqqas slog en polyteist blodig och antecknade därmed det första fallet av blodsutgjutelse i Islams historia.[13]

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – å andra sidan förkunnade öppet den islamiska tron med djup hängivenhet och trägen nit. Med tanke på de nya konvertiternas välfärd och islams strategiska intressen gjorde han under sitt uppdrags femte år Dar al-Arqam i as-Safas bergsområden till ett tillfälligt center för att kunna träffa sina anhängare i hemlighet och undervisa dem i Quranen och islamisk lärdom.

 

---

[1] Fi Thilal al-Qur’ân, 30/282; Tafheem-ul-Qur’ân, 6/522.

[2] At-Tirmidhi.

[3] Ibn Hisham, 1/335.

[4] Sahih al-Bukhari, 1/37.

[5] Ibn Hisham, 1/356.

[6] Fi Thilal Al-Qur’ân 29/312; Sahih Muslim.

[7] Ibn Hisham, 1/320.

[8] Rahmat-ul-lil’alamîn, 1/57; Talqîh Fuhûm ahl-al-Athar, s. 60.

[9] Ibn Hisham, 1/317-318; Rahmat-ul-lil’alamîn, 1/57.

[10] Eijaz at-Tanzil, s. 53.

[11] Rahmat-ul-lil’alamîn, 1/57; Talqîh Fuhûm ahl-al-Athar, s. 60.

[12] Ibn Hisham, 1/319.

[13] Ibn Hisham, 1/263.

 

---

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 92-99)

 

 

Då Quraish till fullo hade insett att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – aldrig skulle upphöra med sin Kallelse tog de i ett desperat försök att hindra Kallelsens tidvattensvåg till andra lumpna medel:

 

De hånade, nedvärderade, förlöjligade och framförde beskyllningar om motsägelsefullt och till skratt uppmanade beteende, allt riktat mot de nya konvertiterna i allmänhet och mot Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – person i synnerhet i syfte att i deras kampvilja ingjuta en andra av misströstan och försvaga deras brinnande entusiasm. De pekade ut Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som en av djinn besatt person eller som en sinnessjuk:

 

”De [som förnekar sanningen] säger: ’Du måste vara galen, du som [påstår att] denna Quran har uppenbarats för dig!’”

(Quranen 15:6)

 

eller en lögnare som utövar trolldom:

 

”De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen säger: ’Hans vältalighet bländar oss, men han är bara en lögnare och trollkarl.’”

(Quranen 38:4)

 

Deras ögon försökte också se på den gode mannen som om de tänkte ”äta upp honom”, eller störa hans stabilitet och fasthet. De använde alla slags föraktfulla tillmälen såsom ”galning” eller ”en av en ond ande besatt person”.

 

”[Ha tålamod] även om de som förnekar sanningen kastar så hätska blickar mot dig, när de får höra [stycken av] Quranen [att de så när de får dig att förlora fattningen] och säger: ’Han är sannerligen galen!’”

(Quranen 68:51)

 

Det fanns bland de tidiga konvertiterna en grupp som olyckligtvis inte hade en stark klan bakom sig som kunde backa upp dem. Dessa försvarslösa människor blev ständigt hånade och förlöjligade. Med hänvisning till sådana människor vände sig Quraishs högbrynta aristokrater under gyckel och hån upprepade gånger till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med frågan:

 

”… Är det dessa som Allâh har skänkt Sina gåvor [med förbigående av oss]?

Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?”

(Quranen 6:53)

 

och Allâh sa:

 

”Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?”

(Quranen 6:53)

 

De orättfärdiga brukade på olika sätt skratta åt de rättfärdiga.

 

• De skrattade invärtes åt deras Tro eftersom de såg sig själva som högre stående.
  
  
• De förolämpade och vinkade åt de rättfärdiga då de passerade på offentliga platser.
  
  
• De talade illa om dem i sina hem.
  
  
• Varhelst och närhelst de såg dem bannade de dem och kallade dem dårar som kommit vilse.
  
  
• I det Efterkommande kommer alla dessa påhitt och lögner att visas för vad de verkligen är och rollerna kommer att vara ombytta. Allâh har sagt:

 

”De som har slagit sig till ro med sin synd försöker göra de troende till åtlöje, och när de går förbi [någon av] dem utbyter de sinsemellan menade blickar, när de sedan återvänder till de sina [fortsätter de] med sina skämt. Och när de ser dem säger de: ’ De där [människorna] har sannerligen gått vilse!’ Men de hade inget uppdrag att vaka över de troende!"

(Quranen 83:29-33)

 

I form av grundlösa påståenden om Muhammads läror, person och karaktär förvrängde de hans förkunnelse, frambesvärjde oklarheter och spred falsk propaganda och gick på sådana sätt till överdrifter för att omintetgöra allt utrymme för allmänheten att ordentligt begrunda det hela. Quranen berättar att de brukade påstå att de var:

 

”De säger också: ’Det är bara sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva ned och som han får upplästa för sig morgon och kväll.’”

(Quranen 25:5)

 

De orättfärdiga fortsatte oupphörligt att i människors öron inskärpa att Quranen inte var en sann Uppenbarelse:

 

”Denna [Quran] är ingenting annat än [en härva av] osanningar, som han har satt samman med andra [människors] hjälp.”

(Quranen 25:4)

 

Hedingarna och de som var fientliga till islam och Allâhs Uppenbarelse kunde inte förstå hur så vackra verser kunde flöda från Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser - tunga utan att någon fanns som lärde honom, och de hävdade:

”Det är bara en människa som lär honom.”

(Quranen 16:103)

 

Det reste också en annan grundlös och ytlig invändning:

 

”Vad slags sändebud är detta som äter [vanlig] föda och besöker marknaderna [som vi andra]?”

(Quranen 25:7)

 

De var sorgligt okunniga och plågsamt förbryllande ty de kunde inte för sitt liv tänka sig att en mänsklighetens lärare skulle kunna vara en människa som delar deras natur, tar del i deras liv, känner till deras förehavanden och förstår deras sorger och glädjeämnen.

 

Den Heliga Quranen har med kraft vederlagt deras beskyllningar och anklagelser och har klargjort att Profetens yttrande utgör Herrens Uppenbarelse och att deras karaktär och innehåll strå för en oförfärad utmaning mot dem som hänför hans profetiska yttranden till något slags världsligt ursprung, ibland till en drömmande reformators mentala våndor, en vanvettig poets utgjutelser eller en sinnessjuk mans osammanhängande pladder.

 

De ställde Quranen mot den gamla mytologin för att leda människors intresse bort från Allâhs Ord. an-Nadr bin Harith vände sig en gång till Quraish med följande ord:

 

”Quraish! Ni har fått uppleva ett aldrig tidigare skådat fenomen inför vilket ni hittills har stått hjälplösa. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – växte upp här bland er och har alltid visat sig vara ytterst tillmötesgående och en högst sannfärdig och pålitlig ung man. Då han senare blev en vuxen man började han dock predika en för ett samhälle främmande tro som inte föll er i smaken. Ni började då fördöma honom, ena gången som trollkarl, den andra som en spåman, poet eller till och med som en galen man. Jag svär vis Allâh att han inte är något utav detta. Han är inte intresserad av att blåsa på knutar som magiker gör och hans ord tillhör inte spåkonstens värld. Han är inte heller poet eftersom han inte har vandrarens mentalitet, och han är inte galen då han aldrig har setts utveckla någon typ av hallucinationer eller andra tecken typiska för vansinniga. Quraish! Det handlar verkligen om någonting allvarligt och jag råder er att ompröva er inställning.”

 

Det berättas att an-Nadr i ett senare skede begav sig till Hîrah och där blev bevandrad i de persiska konungarnas traditioner och redogörelser från människor som Rustum och Asphandiar. Han återvände till Mecka och kom att alltid följa i Profetens spår varhelst denne predikade den nya tron och varnade människor från Allâhs vrede. an-Nadr följde omedelbart upp Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och förtalde för samma åhörarskara långa berättelser om människorna i Persien. Han bifogade då vanligen i sitt framförande också en fråga där han skickligt kastade fram en undran om han inte överglänste Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[1] Ibn Abbas – må Allâh vara nöjd med honom – berättade att an-Nadr brukade köpa in sångerskor som genom sina kroppsliga attribut och sina sånger lockade människor från islam och från att utveckla minsta tycke för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[2] Om detta säger Allâh:

 

”Men det finns människor som köper [eller byter till sig] tomt prat för att, utan kunskap, locka [andra att avvika] från Allâhs väg, och som [försöker] göra narr av [dem som följer] den…”

(Quranen 31:6)

 

I ett nytt försök att förmå Muhammad - över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att överge sin principiella position uppmanade Quraish honom att kompromissa lite med sina läror och ta till sig deras förislamiska bruk på så sätt att han gjorde lite avkall på sin religion och polyteisterna gjorde på samma sätt. Allâh, den Upphöjde säger:

 

”De skulle vilja att du gick dem till mötes för att då visa sig tillmötesgående [mot dig].”

(Quranen 68:9)

 

Ibn Jarîr och at-Tabarani rapporterar att belätesdyrkarna erbjöd Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att dyrka hans Herre under ett år medan han dyrkade deras gudar under ett år. I en annan version säger de: ”Om du accepterar våra gudar ska vi dyrka dina.” Ibn Ishaq berättade att ett antal inflytelserika polyteister – al-Aswad bin al-Muttalib, al-Walîd bin al-Mughîrah, Omaiyah bin Khalaf och al-’As bin Wa’il as-Sahmy – hejdade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – medan han cirkulerade runt Helgedomen och föreslog att han skulle dyrka det som de dyrkade, och de skulle dyrka det som han dyrkade. På så sätt skulle de, enligt dem, kunna nå fram till en minsta gemensamma nämnare. De tillade: ”Skulle den Herre du dyrkar visa sig vara bättre än våra blir det så mycket bättre för oss, men skulle våra gudar visa sig vara bättre än dina är det i så fall till nytta för dig.” Allâh, den Upphöjde, var omedelbart bestämd och uppenbarade följande Kapitel:

 

”Säg: ’Ni som förnekar sanningen” Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro – och jag har min tro!”

(Quranen 109:1-6)

---

[1] Ibn Hisham, 1/299, 300, 358; Tafheem-ul-Qur’ân, 4/8, 9.

[2] Tafheem-ul.Qur’ân, 4/9.

 

---

 

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 87-92)

He is the One and Only Deity, the One Who is Worshipped and the One Who deserves to be worshipped by the whole of His creation due to the Perfect Godly Attributes that He is described with.

"Allâh! There is none worthy of worship but He, the Living, the Sustaining. Neither slumber nor sleep overtakes Him. To Him belongs whatsoever is in the heavens and the earth. Who is there that can intercede with Him except with His Permission? He Knows what happens to them (His creatures) in this world and in the Hereafter. They will not encompass anything of His Knowledge except that which He Wills. His Footstool extends over the heavens and the earth and he feels no fatigue in guarding them. He is the Most High, the Most Great." (Quran 2:255)

In fact "Allâh" is the perfect word to describe the "One God" of monotheism.

Where Does the word "Allâh " Come From?
"Allâh" comes from the Arabic word "elah" - (Arabic) means 'a god' or something that is worshipped. This word (elah) can be made plural, as in "aleha" and it can be male or female. "Allâh" comes from "elaha" but it brings more clarification and understanding.

• Allâh = Has no gender (not male and not female)
• "He" is used only out of respect and dignity - not for gender
• Allâh = Always singular - Never plural
• "We" is used only as the "Royal WE" just as in English for royalty
• Allâh = Means "The Only One to be Worshipped"

Is "Allâh" only for Islam and Muslims?
"Allâh" is the same word used by Christian and Jewish Arabs in the Bible, before Islam came.
On page one [1] of Genesis in the Old Testament, we find the word "Allâh" seventeen [17] times.

---

Källa: http://abdurrahman.org/
Relaterat: Knowing Allâh by His Words
Relaterat: The Belief in Allâh - What does is mean?

 

I HIRÂ’S GROTTA

Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var närmare fyrtio år gammal hade han för vana att tillbringa många timmar i avskildhet och fundera över och begrunda alla aspekter av skapelsen omkring honom. Detta meditativa sinnelag bidrog till att vidga den mentala klyftan mellan honom och hans landsmän. Han brukade förse sig med Sawiq (korngröt) och vatten och sedan genast ge sig av mot bergen och ravinerna i Meckas omgivningar. Särskilt en av dessa, en grotta på berget an-Nour kallad Hira’, utgjorde hans favorittillhåll. Det var en liten grotta, cirka fyra meter lång och drygt en och en halv meter bred, som låg på bara tre kilometers avstånd från Mecka. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – brukade alltid gå dit och bjuda vandrare att dela hans enkla matsäck med honom. Han ägnade den största delen av sin tid och i synnerhet Ramadan åt dyrkan och begrundan över universum omkring honom. Hans hjärta var oroat över de moraliska gissel och den avgudardyrkan som grasserade bland hans folk, men han var fortfarande hjälplös eftersom ingen bestämd inriktning eller något speciellt synsätt hade funnits tillgängligt för honom att följa dör att rätta till de fördärvliga skick och bruk som var för handen i hans omgivning. Denna ensamhet åtföljd av en sådan typ av kontemplativt närmande måste förstås i sitt Gudomliga perspektiv. Det rörde sig om ett förstadium till den period fylld av tungt ansvar vilket han mycket snart skulle komma att axla.[1]

 

Avskildhet och ett lösgörande från livets orena inslag utgjorde två oundgängliga förutsättningar för att Profetens själ skulle komma i nära kontakt med den Osedda Makt som ligger bakom alla tillvarons aspekter i detta ändlösa universum. Det var en rik period av avskildhet som varade i tre år och som ledde in i en ny era av oupplöslig kontrakt med den Makten.[2]

 

JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR UPPENBARELSEN

Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var fyrtio år gammal, dvs. i den ålder av fullständig perfektion vid vilken profeter alltid beordrades att tillkännage sitt Budskap, började tecken på hans Profetskap att visa sig och gnistra vid livets horisonter – det var de sanna visioner han kom att erfara under sex månader. Profetskapet varade tjugotre år och dessa sex månader av sanna visioner utgjorde en integrerad del av Profetskapets fyrtiosex delar. I månaden Ramadan under hans tredje år av ensamhet i Hira’s grotta lät Allâhs Vilja Hans Nåd flöda på jorden och Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förärades Profetskap och Uppenbarelsens ljus bröt fram över honom med några verser ur den Heliga Quranen.[3]

 

Vad gäller frågan om den exakta tidpunkten pekar noggranna undersökningar av till omständigheterna bundna belägg och tillämpliga ledtrådar direkt på måndag kväll den tjugoförsta Ramadan, dvs. den tionden augusti år 610 e.Kr. Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var då exakt fyrtio år, sex månader och tolv dagar gammal, dvs. 39 gregorianska år, tre månader och tjugotvå dagar.[4]

 

’Aishah, den sannfärdiga, gav följande redogörelse för denna ytterst betydande händelse som frambringade det Gudomliga ljus som skulle komma att skingra och fördriva otrons och okunskapens mörker. Det förde livet in på en ny väg och producerade den mest betydande förändringen i mänsklighetens historia.

 

Förelöpare till Uppenbarelsen antog formen av sanna visioner som på ett frapperande sätt hela tiden förverkligades. Efter detta blev ensamheten Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kär och han kom att bege sig till Hira’s grotta, hänge sig åt Tahannuth (gudsdyrkan och andakt) under ett antal nätter innan han återvände till sin familj, och sedan vända tillbaka för att förbereda en liknande vistelse. Slutligen och oväntat kom ängeln till honom med Sanningen och sa: ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa han (Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser). Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – beskrev sedan det som hände:

 

”Då tog han tag i mig och pressade mig våldsamt mot sig för att sedan släppa mig och upprepa befallningen ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa jag och än en gång pressade han mig intill sig till utmattning. Sedan sa han: ”Läs”. Jag sa: ”Jag kan inte läsa.” Han pressade mig intill sig en tredje gång och sa:

”Läs! I din Herres namn, Han som har skapat, skapat människan av en grodd som sätter sig fast. Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste.”

(Quranen 96:1-5)

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – upprepade dessa verser. Han skakade av fruktan. I detta skede återvände han hem till sin hustru Khadijah och sa, ”täck över mig… täck över mig”. De täckte över honom tills han hade återställt sitt lugn. Han berättade för Khadijah om händelsen i grottan och tillade att han var skräckslagen. Hans hustru försökte lugna honom och gav honom ny tillförsikt genom att säga:

”Allâh skulle aldrig vanhedra dig. Du återförenar halvsyskon, du bär de svagas börda, du hjälper de fattiga och de behövande, du tar hand om gäster och du utstår umbäranden på sannfärdighetens väg.”

 

Hon begav sig tillsammans med Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till sin kusin Waraqa bin Nawfal bin Asad bin ’Abd al-’Uzza, en blind gammal man som under den förislamiska perioden hade antagit kristendomen och var sysselsatt med att skriva Bibeln på hebreiska.  Khadijah sa: ”Min kusin! Lyssna på din svåger!” Waraqa sa: ”Min svåger! Vad var det du såg?” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – berättade vad som hade hänt honom. Waraqa svarade: ”Detta är Namus (dvs. den ängel som är betrodd med Gudomliga Hemligheter) som Allâh skickade till Mûsâ (Moses). Jag önskar att jag vore yngre. Jag önskar att jag kunde leva till den tid då ditt folk vänder sig från dig.” Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – frågade: ”Kommer de att driva bort mig?” Waraqa svarade jakande och sa: ”Vem som än kommit med något som liknar det du har fört med dig behandlades fientligt och om jag skulle leva den dagen skulle jag till fullo stödja dig.” Några dagar senare dog Waraqa och uppenbarelsen ebbade också ut.[5]

 

At-Tabari och Ibn Hisham rapporterade att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – efter att ha överraskats av Uppenbarelsen lämnade Hira’s grotta men att han i ett senare skede återvände och återupptog sin ensamhet. Han kom sedan tillbaka till Mecka och at-Tabari berättade om den tilldragelsen:

 

”Efter att ha nämnt Uppenbarelsens ankomst sa Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Jag har aldrig avskytt någon mer än en poet eller en galen man. Jag förmår inte titta på någon av dem. Jag ska aldrig berätta för någon i Quraish om min Uppenbarelse. Jag ska klättra upp på ett berg och kasta mig ner och dö. Det kommer att befria mig. Jag gick gör att göra det men halvvägs upp på berget hörde jag en röst från skyn som sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och jag är Jibrîl (Gabriel)”. Jag tittade upp och såg Jibrîl (Gabriel) i formen av en man som placerade sina ben på horisonten. Han sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och jag är Jibrîl (Gabriel).” Jag stannade och såg på honom. Hans åsyn drog min uppmärksamhet bort från det jag hade avsett att göra. Jag stod som förstenad på min plats. Jag försökte rikta mina ögon bort från honom men varhelst jag tittade fanns han där. Jag stannade orörlig på stället till Khadijah skickade någon för att leta efter mig. Denne person gick ner till Mecka och tillbaka medan jag stod kvar på samma ställe. Sedan gav sig Jibrîl (Gabriel) iväg och jag gick tillbaka hem. Khadijah var hemma när jag kom och jag satte mig tätt intill henne. Hon frågade: ”Fader till Al-Qasim! Var har du varit? Jag skickade någon för att leta efter dig. Han gick till Mecka och återvände till mig.” Jag berättade för henne vad jag hade sett. Hon svarade: ”Det är gynnsamt tecken, o make. Ta dig samman, jag svär vid Allâh att du är ett Sändebud för detta folk.” Hon stod upp och gick till Waraqa för att informera honom. Waraqa sa: ”Jag svär vid Allâh att han har tagit emot den samma Namus, dvs. ängeln som sändes till Mûsâ (Moses). Han är detta folks Profet. Säg till honom att vara tålmodig.” Hon återvände till honom och berättade vad Waraqa hade sagt. När Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – avslutade sin vistelse i ensamhet och återvände till Mecka gick han till Waraqa som sa till honom: ”Du är detta folks Profet. Jag svär vid Allâh att du har tagit emot samma ängel som sändes till Mûsâ (Moses).” [6]

 

UPPEHÅLL I UPPENBARELSEN

Ibn Sa’d rapporterade med stod hos Ibn ’Abbas att Uppenbarelsen gjorde uppehåll under några dagar.[7] Detta förefaller efter noggrann undersökning vara det troligaste. Att som en del lärda påstå att den varade i tre och ett halvt år är inte korrekt, men det finns inte utrymme att gå in på detaljer här.

 

Under tiden fastnade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en slags depression i förening med förvåning och bryderi. Al-Bukhari rapporterade:

 

”Den Gudomliga ingivelsen gjorde uppehåll och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – blev så beklämd att, som vi har hört, han flera gånger avsåg att kasta sig ut från höga bergs toppar, och att Jibrîl (Gabriel) varje gång han klättrade upp på en bergstopp för att kasta sig ner visade sig för honom och sa: ”Muhammad! Förvisso är du Allâhs Sändebud i sanning”, varpå hans hjärta blev stilla och han lugnade sig och återvände hem. Närhelst väntan på Uppenbarelsen blev lång gjorde han på detta sätt men Jibrîl (Gabriel) visade sig då åter för honom och sa till honom detsamma som tidigare.” [8]

 

JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR ÅTER ALLÂHS UPPENBARELSE

Ibn Hajar sa: ”Uppehållet i Uppenbarelsen under några dagar kom att befria Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – från den fruktan han erfor och få honom att längta efter Uppenbarelsen.”

 

När villrådighetens dunkel gav vika och sanningens fanor hissades visste Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med säkerhet att han hade blivit Den Högstes Sändebud. Han var också säger på att det som kommit till honom inte var någonting annat än Ingivelsens sändebud. Hans väntan och längtan efter Uppenbarelsens ankomst utgjorde en god anledning till hans ståndaktighet och självbehärskning då Allâhs Ingivelse kom till honom. Al-Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att denne hade hört Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tala om uppehållet på följande viss:

 

”Medan jag var ute och gick fick jag höra en röst från skyn. Jag såg upp och det var utan någon som helst tvekan samme ängel som hade kommit till mig i Hira’s grotta. Han satt på en stol mellan himlen och jorden. Jag var oerhört rädd för honom och knäböjde på marken. Jag återvände hem och sa: ”Täck över mig…, täck över mig…”. Allâh uppenbarade för mig verserna:

 

”Du Som sveper in dig! Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät!
Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta!”

(Quranen 74:1-5)

 

Efter det började Uppenbarelsen komma kraftfullt, regelbundet och ofta.[9]

 

 

DE OLIKA SÄTT PÅ VILKA UPPENBARELSEN NEDKOM

Innan vi ger oss in på detaljer i den period då Budskapet och Profetskapet förmedlades ska vi bekanta oss med de olika sätt på vilka Uppenbarelsen nedkom. Ibn al-Qayyim säger följande om dessa:

 

1. Det första: Den sanna uppenbarelsens period (alroaja alhaq). Detta utgjorde startpunkten för Uppenbarelsen till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.
   
   
   
2. Det andra: Det som ängeln omärkligt delgav Profetens hjärta och medvetande. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Den Heliga Anden avslöjade för mig att ingen själ kommer att förgås förrän den har levt sin utmätta tid, så frukta olydnad. Det som Allâh har kan aldrig erhållas förutom via lydnad mot Honom.”
   
   
3. Det tredje: Ängeln kom till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en människas form och talade direkt till honom. Det gjorde det möjligt för honom att till fullo förstå vad ängeln sa. Ängeln kom ibland att ses i denna form av Profetens Följeslagare.
   
   
4. Det fjärde: Ängeln kom till honom som ett klockslag. Detta var den svåraste formen eftersom ängeln brukade gripa tag i honom hårt så att svett också den kallaste av dagar trängde fram i hans panna. Om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – satt på sin kamel kunde den inte bära tyngden utan gick omedelbart ner på knä på marken. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick en gång en sådan uppenbarelse då han satt ner med låret på Zaids lår, och Zaid kände att trycket nästan skadade hans lår.
   
   
5. Det femte: Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg ängeln i sin verkliga form. Ängeln uppenbarade för honom det som Allâh hade befallt honom att uppenbara. Detta som inträffade två gånger nämns i Quranens femtiotredje kapitel Sûrat an-Najm (Stjärnan).
   
   
6. Det sjätte: Det som Allâh själv uppenbarade för honom i himlen, dvs. då han steg upp till himlen och mottog Allâhs påbud om Salât (bönen).
   
   
7. Det sjunde: Allâhs direkta Ord till Sin Budbärare – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utan en förmedlande ängel. Det var ett privilegium som Mûsâ (Moses) – över honom vare frid – hade åtnjutit och som klart och tydligt omvittnas i Quranen, liksom det också omvittnas för vår Profet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i Quranens sjuttonde kapitel Sûrat al-Isrâ’ (Den nattliga resan).

 

Vissa religiösa lärda lade till ett kontroversiellt åttonde stadium i vilket de påstår att Allâh talar direkt till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utan ett förhänge emellan. Det här är hur som helst ännu ett obekräftat påstående.[10]

---

[1] Rahmat-Al-lil’alameen, 1/47; Ibn Hisham, 1/235, 236; Fi Thilal Al-Qur’ân, 29/166.

[2] Fi Thilal Al-Qur’ân, 29/166, 167.

[3] Fath Al-Bari, 1/27.

[4] Det råder viss oenighet mellan forskare angående den exakta dagen för Uppenbarelsens början men jag har här återgett den som förefaller vara den rätta. För detaljer se Sahih Muslim, Musnad Ahmad, Rahmat-Al-lil’alameen, Al-Hakim, Al-Baihaqi etc.

[5] Sahih Al-Bukhari, 1/2, 3.

[6] At-Tabari, 2/207; Ibn Hisham, 1/237, 238.

[7] Fath Al-Bari, 1/27, 12/360.

[8] Sahih Al-Bukhari, 2/340.

[9] Sahih Al-Bukhari, The Book of Tadseer, 2/733.

[10] Zâd Al-Ma’ad, 1/18.

 

---

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 64-71)

Assalamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh till den troende,
Nedan kan ni läsa om Sahaabah och även, inshAllâh ladda ner i pdf-format till din egen dator.

---

Biographies of the Companions (Sahaabah)

 

 

 

HANS FÖDELSE

Enligt forskaren Muhammad Sulaimân al-Mansourpuri och astrologen Mahmûd Pasha föddes Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, den främste bland profeter, i Bani Hashims kvarter i Mecka måndag morgon den nionde i månaden Rabi’ al-Awwal samma år som Elefantincidenten och det fyrtionde året av Kisras (Khosru Nushirwan) styre, dvs. den tjugonde eller tjugoandra april år 571 e.Kr.[1]

 

Ibn Sa’d rapporterade att Muhammads mor sa: ”Då han föddes strömmade ett ljus ut från mitt pudendum och tände Syriens palats.” Ahmad rapporterade med stöd hos ’Arbadh bin Sariya något liknande.[2]

 

I samband med födelsen rapporterades betydande förebud. Fjorton balkonger i Kisras palats sprack och rasade ner, zoroasternas heliga eld dog ut och en del kyrkor vid sjön Sawa sjönk och rasade samman.[3]

 

Hans mor sände omedelbart bud för att informera sonens farfar ’Abdul-Muttalib om den glädjande tilldragelsen. Lycklig kom han till henne, tog barnet till al-Ka’bah, bad till Allâh och tackade Honom. ’Abdul-Muttalib kallade pojken Muhammad, ett namn som vid den här tiden inte var vanligt bland araberna. Han omskar sonsonen på dennes sjunde dag såsom sedan var bland araberna.[4]

 

Abu Lahabs konkubin Thuyebah var den första kvinna efter Muhammads mor som, tillsammans med sin egen som Masrouh, ammade honom. Hon hade tidigare ammat Hamzah bin ’Abdul-Muttalib och kom senare att amma Abu Salamah bin ’Abd al-Asad al-Makhzumi.[5]

 

TIDIG BARNDOM

Det var en vanlig sed bland de araber som bodde i städer att skicka bort sina barn till beduinammor för att de skulle få växa upp i öknens fria och hälsosamma miljö. Härigenom förväntades de utveckla en robust kropp och förvärva det ofördärvade tal och sätt som kännetecknade beduinen vilken var känd både för språklig renhet och för att vara fri från de olater som vanligen utvecklades i bofasta samhällen.

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – anförtroddes senare åt Halimah bint Abi Dhuaib från Bani Sa’d bin Bakr. Al-Harith bin ’Abdul ’Uzza kallad Abi Kabshah från samma stam var hennes man.

 

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade flera fosterbröder och fostersystrar; ’Abdullah bin al-Harith, Anisah bint al-Harith, Hudhafah eller Judhamah bint al-Harith (känd som ash-Shayma’) som brukade pyssla om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, samt hans kusin Abu Sufyan bin al-Harith bin ’Abdul-Muttalib. Profetens fabror Hamzah bin ’Abdul-Muttalib ammades av samma två ammor, Thuyeba och Halimah as-Sa’diyah, som ammade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.

 

Traditioner omtalar hänförande hur Halimah och hela hennes hushåll välsignades med uppredade fördelaktiga händelser medan Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var i hennes vård. Ibn Ishaq upplyser om att Halimah berättade att hon tillsammans med sin man och ett ammande barn lämnade byn i sällskap med några kvinnor från sin klan i jakt på barn att amma. Hon sa:

 

”Det var ett torkans och hungersnödens år och vi hade ingenting att äta. Jag red på en brun åsninna. Vi hade också med oss en gammal kamelhona. Vi kunde vid Allâh inte få en enda droppe mjölk och vi fick inte en blund i ögonen därför att barnet skrek av hunger. Det fanns inte tillräckligt med mjölk i mitt bröst och inte ens kamelhonan hade någonting att ge honom. Vi bad oupphörligt om regn och omedelbar hjälp. Slutligen nådde vi Mecka och sökte efter barn att amma. Inte någon kvinna bland oss ville ta sig an Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – då han erbjöds oss. Så fort vi fick veta att han var faderlös nekade vi. Vi var fokuserade på den ersättning vi skulle få av barnets far. En faderlös! Vad skulle hans farfar och mor kunna göra? Så vi försmådde honom på grund av det. Varje kvinna som kom med mig fick tag i ett dibarn och när vi var i färd att ge oss av sa jag till min man: ”Vid Allâh, jag vill inte gå tillbaka tillsammans med de andra kvinnorna utan ett barn. Jag måste gå till den faderlöse och jag måste ta mig an honom.” Han sa: ”Det ligger inget fel i att göra så och kanske välsignar Allâh oss genom honom.” Så jag gick och hämtade honom ty det fanns helt enkelt inget alternativ kvar för mig annat än att göra så. Jag lyfte upp honom i mina armar, återvände till min plats, satte honom till mitt bröst och upptäckte till min stora förvåning att jag nu hade tillräckligt med mjölk däri. Han drack sig nöjd liksom hans fosterbror och sedan föll båda i sömn trots att mitt barn inte hade kunnat sova föregående natt. Min man gick sedan för att mjölka kamelhonan och till hans häpnad fann han nu mycket mjölk hos den. Han mjölkade den och vi drack oss nöjda och fick njuta av en god sömn den natten. Följande morgon sa min man: ”Vid Allâh, Halimah, du måste förstå att du har fått tag på ett välsignat barn.” Och jag svarade: ”Genom Allâhs nåd hoppas jag att det är så.”

 

Traditionen är entydig i att Halimahs återresa och hennes därpå följande liv så länge Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var med henne kantades av en rad lyckliga tilldragelser och omständigheter. Den åsna som Halimah red då hon kom till Mecka och som var mager och i det närmaste slutkörd återhämtade sig till Halimahs medresenärers stora förundran snabbt. Då de nådde lägerplatserna i klanen Sa’ds område fann de att lyckans vindar hade börjat blåsa i deras riktning. Frodigt gräs sköt i höjden på den karga jorden och djur kom nöjda och fulla av mjölk tillbaka till dem. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – stannade hos Halimah under två år tills han var avvänjd, som Halimah sa:

 

”Vi tog honom sedan tillbaka till sin mor och bad henne enträget att låta honom bo hos oss och dra nytta av den goda lycka och de välsignelser som han hade bringat till oss. Vi var ihärdiga i vår begäran som vi gav tyngd genom vår oro för att barnet skulle dra på sig en speciell infektion typisk för Mecka.[6] Slutligen bifölls vår önskan och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bodde med oss tills han var fyra eller fem år gammal.”

 

Då Jibrîl (Gabriel), såsom återges av Anas i Sahih Muslim, kom ner och slet upp Profetens bröst och tog ur hjärtat drog han ut en blodklump ur det och sa: ”Det var Satans del i dig.”

 

Sedan tvättade han det i en guldskål med vatten från Zamzam. Därefter fogades hjärtat samman och återbördades till dess plats. Pojkarna och lekkamraterna kom rusande till hans mor, dvs. hans amma, och sa: ”Sannerligen, Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har blivit mördad.”

 

De rusade alla i riktning mot honom och fann honom i normalt skick med undantag för ansiktet som var vitt.[7]

 

TILLBAKA TILL SIN PASSIONERADE MOR

Efter den händelsen blev Halimah orolig för pojken och återbördade honom till hans mor där han stannade tills han var sex år gammal.[8]

 

För att hedra sin mans minne beslutade sig Amina för att besöka dennes grav i Yathrib (Medina). Hon gav sig tillsammans med sin faderlöse pojke, sin tjänarinna Umm Ayman och sin svärfar ’Abdul-Muttalib ut på en resa på femhundra kilometer. I Yathrib tillbringade hon en månad och gav sig sedan iväg tillbaka till Mecka. Under resan drog hon på sig en allvarlig sjukdom och dog i Abwa på vägen mellan Mecka och Medina.[9]

TILL SIN MEDLIDSAMMA FARFAR

’Abdul-Muttalib tog pojken med sig till Mecka. Han hade starka känslor för sin föräldralöse sonson vars senaste sorg (moderns död) ytterligare byggde på det förflutnas smärtor. ’Abdul-Muttalib var mer känslosam i umgänget med sin sonson än med sina egna barn. Han lät aldrig pojken bli offer för ensamhet utan föredrog alltid honom framför sina egna barn. Ibn Hisham rapporterade: En madrass för ’Abdul-Muttalib hade placerats i skuggan av al-Ka’bah. Runt den brukade hans barn i respekt för fadern sitta med Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – brukade sitta på den. Hans farbröder brukade då ta honom tillbaka men om ’Abdul-Muttalib var närvarande brukade han säga:

 

”Låt min sonson vara här.

Jag svär vid Allâh att den här pojken kommer att få en betydelsegull ställning.”

 

Han brukade sätta pojken på madrassen, klappa honom på ryggen och han var alltid nöjd med vad pojken tog sig för.[10]

 

Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var åtta år, två månader och tio dagar gammal gick hans farfar ’Abdul-Muttalib bort i Mecka. Förmyndarskapet över Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – överlämnades nu till hans farbror Abu Talib.

 

Abu Talib tog hand om sin brorson på bästa sätt. Han placerade honom bland sina egna barn och föredrog honom framför dem. Med stor respekt och hög aktning skilde han ut pojken. Under fyrtio års tid fortsatte Abu Talib att hålla sin brorson kär och ge honom allt möjligt skydd och stöd. Hans förhållande till andra bestämdes i ljuset av den behandling de gav Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.

 

Ibn ’Asakir rapporterade med söd hos Jalhamah bin ’Arfuta som sa:

 

”Jag kom till Mecka ett regnlöst år och Qurasish sa: ”Abu Talib, dalen har blivit lövlös och barnen hungriga. Låt oss gå för att bedja om regn”. Abu Talib gick till al-Ka’bah tillsammans med en ung pojke som var vacker som solen och ett svart moln var ovan hans huvud. Abu Talib och pojken stod vid al-Ka’bahs mur och bad en bön för regn. Moln från alla håll samlades omedelbart och regn föll ymnigt och källor sprang fram och växter grodde i staden och på landsbygden.”[11]

 

BAHÎRÂ, MUNKEN

Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var tolv år gammal följde han sin farbror Abu Talib på en handelsresa till Syrien. Då de nådde Busra (vilket var en del av Syrien i närheten av Howran på romerskt område) stötte de på en munk som kallades Bahîrâ (hans verkliga namn var Georges) som visade stor vänlighet och underhöll dem överdådligt. Han hade aldrig tidigare haft för vana att ta emot eller underhålla dem. Han kände med lätthet ingen Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sa medan han tog hans hand:

 

”Detta är alla människors herre.

Allâh kommer att sända honom med ett Budskap som blir en nåd för alla väsen.”

 

Abu Talib frågade: ”Hur vet du det?”

 

Munken genmälde:

 

”Då ni blev synliga från ’Aqabahs håll gjorde alla stenar och träd prostration, något som de bara gör för en profet. Jag känner också igen honom på Profetskapets sigill som finns nedanför hans skuldra som ett äpple. Vi har kommit att lära detta från våra böcker.”

 

Av rädsla för judarna bad han också Abu Talib att skicka pojken tillbaka till Mecka och inte ta honom till Syrien. Abu Talib åtlydde rådet och skickade honom tillbaka till Mecka tillsammans med några av sina manliga tjänare.[12]

 

DE ”VANHELGANDE” KRIGEN

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var bara femton år gammal när de ”vanhelgande” krigen (vilka med skriftande krigslycka och avsevärda förluster i människoliv pågick under ett antal år) bröt ut mellan Quraish och Banu Kinana på en sida och Qais ’Ailans stam på den andra. De kallades så därför att det okränkbara kränktes, inklusive de heliga månaderna. Harb bin Omaiyah brukade på grund av sin enastående position och ärevördiga härkomst leda Quraish och dess allierande. Under en av striderna bistod Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sina farbröder men tog inte till vapen mot deras motståndare. Hans insats begränsades till att plocka upp fiendernas pilar då de stupade och överlämna dem till sina farbröder.[13]

 

AL-FUDOUL-KONFEDERATIONEN

Då fred var upprättad efter dessa krig kände människor ett behov av att bilda en konfederation i Mecka i syfte att bekämpa våld och orättvisor och försvara de svagas och de nödlidandes rättigheter. Representanter för Banu Hashim, Banu al-Muttalib, Asad bin ’Abd al-’Uzza, Zahrah bin Kilab och Taim bin Murra kallades till möte hemma hos en ärevördig äldre man vid namn ’Abdullah bin Jada’an at-Taimy i syfte att bilda en konfederation som skulle sörja för ovan nämnda önskemål. Kort efter Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade förärats Profetskapet bar han vittne om detta förbud och kommenterade det i mycket positiva ordalag:

 

”Jag blev vittne till en konfederation i ’Abdullah bin Jada’ans hem. Det var för mig mer tilltalande än boskapshjordar. Jag skulle också nu under islams epok se positivt på att närvara vid ett sådant möte om jag skulle bli inbjuden.”[14]

 

Konfederationens anda och inriktningen på de betänkande som den byggde på markerade faktiskt en helomvändning bort från den förislamiska stamstoltheten. Historien som ledde till avtalet berättar att en man från Zubaids klan kom som köpman till Mecka där han sålde varor till al-’As bin Wa’il as-Sahmy. Den senare försökte på alla sätt undgå att betala för varorna. Försäljaren sökte hjälp hos Quraishs olika klaner men de fäste inget avseende vid hans enträgna vädjande. Han tog då sin tillflykt till en bergstopp och började med högsta röst recitera klagoverser som redogjorde för de orättvisor han fick uthärda. Az-Zubair bin ’Abdul-Muttalib hörde om honom och gjorde förfrågningar i saken. Som en följd samlades parterna i den tidigare nämnda konfederationen till möte och lyckades tvinga az-Zubaidys pengar från al-’As bin Wa’il.[15]

 

MUHAMMADS – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – TIDIGA ARBETE

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade inget speciellt arbete i sin tidiga ungdom men det har rapporterats att han arbetade som herde för Bani Sa’d och i Mecka. Vid tjugofem års ålder begav han sig till Syrien som handelsman för Khadijah – må Allâh vara nöjd med henne. Ibn Ishaq rapporterade att Khadijah, dotter till Khwailid, var en framgångsrik och högt ansedd affärskvinna. Hon brukade anlita män för att för en del av vinsterna göra affärer för hennes räkning. Quraishs folk var i huvudsak handelsmän så när Khadijah fick höra talas om Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser -, hans sannfärdighet, stora ärlighet och milda sätt skickade hon efter honom. Hon erbjöd honom att för en högre ersättning än de andra bege sig till Syrien för att sköta hennes affärer. Hon skickade också sin tjänstepojke Maisarah med honom. Han samtyckte och begav sig tillsammans med hennes tjänare till Syrien för handel.[16]

 

ÄKTENSKAPET MED KHADIJAH

Då han återvände till Mecka lade Khadijah i vinsten märke till en högre välsignelse än hon var van vid. Hennes tjänare berättade också för henne om Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – goda sätt, ärlighet, djupa eftertanke, uppriktighet och tro. Hon insåg att hon hittat det hon sökte. Många framstående män hade bett om hennes hand i äktenskap men hon hade alltid avvisat deras närmanden. Hon avslöjade sin önskan för sin väninna Nafisa, Maniyas dotter, som genast gick till Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och förmedlade de glada nyheterna till honom. Han samtyckte och bad sina farbröder att söka upp Khadijahs farbror för att diskutera saken. Därefter gifte de sig. Äktenskapskontraktet bevittnades av Bani Hashim och Mudars ledare. Detta inträffade efter Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – återkomst från Syrien. Han gav Khadijah tjugo kameler i hemgift. Hon var då fyrtio år gammal och betraktades som den i hennes släkt främsta kvinnan med avseende på härkomst, framgång och visdom. Hon var den första kvinna som Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gifte sig med. Han äktade ingen annan förrän Khadijah hade avlidit.[17]

 

Khadijah födde alla hans barn utom Ibrahim, al-Qasim, Zainab, Ruqaiyah, Umm Kulthum, Fatimah och ’Abdullah som kom att kallas Taiyib och Tahir. Alla hans söner dog under barnaåren och alla döttrar utom Fatimah dog under hans livstid. Fatimah dog sex månader efter hans död. Alla hans döttrar kom att uppleva Islam, ta tron till sig och utvandra till Medina.[18]

 

AL-KA’BAHS ÅTERUPPBYGGNAD OCH MEDLINGSFRÅGAN

Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var trettiofem år gammal började Quraish återuppbygga al-Ka’bah som sedan Ismâ’îls (Ismael) dagar utgjorde en låg byggnad av vita stenar, inte mer än sex och en halv meter hög. Den hade heller inget tak vilket betydde att tjuvar med lätthet kunde få tillträde till skatterna på insidan. Som följd av sin ålder var al-Ka’bah också utsatt för naturens och tidens tand vilka försvagade och bröt ner dess murar. Fem år före Profetskapets början drabbades Mecka av en omfattande översvämning som svepte fram över al-Ka’bah och nästan utplånade den. Quraish var förpliktigade att återuppbygga den för att skydda dess helighet och position och stammens ledare bestämde att endast lovliga medel härvid fick användas. Alla pengar som tjänats på otukt, ocker eller orättvisa metoder exkluderades. De var till en början alltför fyllda av fruktan för att riva ner murarna men al-Walîd bin al-Mughîrah al-Mukhzumi inledde insatsen. Då de andra såg att ingenting ont drabbade honom tog de del i rivandet av murarna ner till den grund som lagts av Ibrâhîm (Abraham). Arbetet med att återuppbygga dem fördelades mellan stammarna. Varje stam blev ansvarig för en del och de samlade stenar och påbörjade arbetet. Den man som gjorde i ordning stenarna var en romersk stenhuggare vid namn Baqum. Arbetet förflöt smärtfritt fram till dess att den heliga Svarta Stenen skulle placeras på sin rätta plats. Då bröt konflikter som varade i fyra eller fem dagar ut mellan ledarna som stred om äran av att få lägga stenen på plats. Dolkar var på randen till att dras och stor blodspillan föreföll oundviklig. Lyckligtvis lade den äldste bland ledarna, Abu Omaiyah bin Mughîrah al-Makhzumi, fram ett förslag som accepterades av alla. Han sa:

”Låt honom som först av alla stiger in i Helgedomen fatta beslut i frågan.”

 

Det var då Allâhs Vilja att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skulle bli den förste att stiga in i Moskén. Då de såg honom utropade alla de närvarande med en röst:

 

”al-Amîn (den pålitlige) har kommit.

Vi är nöjda med att rätta oss efter hans beslut.”

 

Lugn och behärskad tog Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser - emot förtroendet och beslutade sig genast för en lösning som kom dem alla att försonas. Han bad om en mantel, bredde ut den på marken och lade stenen i dess mitt. Han bad sedan representanterna för de olika klanerna att lyfta stenen tillsammans. Då den hade nått fram till sin rätta plats lade Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – den på plats med sina egna händer. På detta sätt lugnades en mycket spänd situation ner och en mycket allvarlig fara undanröjdes genom Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – visdom.

 

Då Quraish fick slut på sina lovliga medel tog de bort några kvadratmeters yta på al-Ka’bahs norra sida vilken kallas al-Hijr eller al-Hatîm. I syfte att kunna kontrollera vilka de släppte in höjde de upp dörröppningen två meter från marknivå. När byggnaden hade nått femton meters höjd reste de taket vilket vilade på sex stycken pelare.

 

Då bygget var slutfört hade al-Ka’bah fått en femton meter hög kvadratisk form. Sidan med den Svarta Stenen och den mitt emot var vardera tio meter långa. Den Svarta Stenen var placerad en och en halv meter över den marknivå som användes för cirkulering. De två andra sidorna var var och en tolv meter långa. Dörren låg två meter över marknivå. En byggnadskonstruktion som i genomsnitt var en kvarts meter hög och en tredjedels meter bred omgav al-Ka’bah. Den kallades ash-Shadherwan och hade ursprungligen varit en integrerad del av Helgedomen med Quraish placerade den utanför.[19]

 

EN SNABB GENOMGÅNG AV MUHAMMADS – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – BIOGRAFI INNAN HAN ANFÖRTRODDES PROFETSKAPET

Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utgjorde i sin ungdom en kombination av de bästa sociala kännetecknen. Han var en exemplarisk man med allvarligt sinne och oklanderlig klarsyn. Han var begåvad med intelligens, unikt tänkande och förmåga att välja lämpliga medel som leder till lämpliga mål. Hans långa tysthet var nyttig för hans vana att meditera och på djupet begrunda sanningen. Hans levande sinne och rena natur var honom behjälpliga i att ta till sig och förstå människors och folks olika sätt, såväl på ett individuellt som på ett samhälleligt plan. Han undvek vidskepliga bruk men tog aktiv del i konstruktiva och nyttiga uppgörelser. För övrigt tog han sin tillflykt i sin avskildhet. Han höll sig undan från att dricka vin, från att äta kött som slaktas på stenaltare och från att delta i festivaler i avgudars namn. Han kända en oerhörd avsky och avoghet gentemot avgudabilderna och kunde aldrig tolerera att någon svor vid al-Lat och al-’Uzza. Utan tvekan var det Allâhs försyn som höll honom borta från alla förhatliga och onda bruk. Också då han försökte följa sin instinkt och njuta något världsligt nöje eller följa någon respektlös tradition ingrep Allâhs försyn och hindrade varje steg i en sådan riktning. Ibn al-Athîr rapporterade att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa:

 

”Jag har aldrig försökt göra det som mitt folk gör utom två gånger. Varje gång ingrep Allâh och hindrade mig från att göra det och jag gjorde det aldrig igen. En gång bad jag min medherde att ta hand om mina får när vi var i Meckas övre del. Jag ville gå ner till Mecka och roa mig såsom de unga männen gjorde. Jag gick ner till det första huset i Mecka där jag hörde musik. Jag steg in och frågade: ”Vad är det här?” Någon svarade: ”Det är en bröllopsfest.” Jag satt ner och lyssnade men föll snart i djup sömn. Jag väcktes av hettan från solen. Jag gick tillbaka till min medherde och berättade vad som hade hänt mig. Jag har aldrig försökt det igen.”

 

Al-Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att han sa:

 

”Medan folk höll på att återuppbygga al-Ka’bah gick Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med ’Abbas för att bära sten. ’Abbas sa: ”Sätt ditt höftskynke runt nacken som skydd gör stenarna.” Medan han gjorde det föll Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till marken och hans ögon riktades mot himlen. Lite senare vaknade han och ropade: ”Mitt höftskynke… mitt höftskynke.” Han virade in sig i sitt höftskynke.”

 

Och i en annan rapport:

 

”Hans länder syntes aldrig mer.”[20]

 

Auktoriteterna är överens i att tillskriva Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ungdom anständigt uppträdande, rättskaffens beteende och värdigt sätt. Han visade sig vara ett ideal för manlighet och besitta en klanderfri karaktär. Han var den mest tillmötesgående mot sina landsmän, den mest uppriktige i sitt tal och den mildaste i temperament. Han var den mest godhjärtade, kyske, gästvänlige och imponerande ständigt på människor med sin av fromhet inspirerade lugna fattningar. Han var den mest sannfärdige och den främste i att hålla fördrag. Hans landsmän gav honom samstämmigt titeln al-’Amîn (den pålitlige). De troendes Moder, Khadijah – må Allâh vara nöjd med henne – sa en gång:

 

”Han förenar halvsyskon, han hjälper de fattiga och de behövande, han underhåller gästerna och uthärdar umbäranden på sannfärdighetens väg.” [21]

 

 

---

[1] Muhadarat Tareekh Al-Uman Al-Islamiyah, 1/62; Rahmat-ul-lil’alameen, 1/38, 39.

[2] Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 12; Tabaqat Ibn Sa’d, 1/63.

[3] Rapporterades av al-Baihaqi men al-Ghazzali hade invändningar. Se Fiqh-us-Seerah, s. 46.

[4] Ibn Hisham, 1/159, 160; Zâd al-Ma’ad, 1/18; Muhadarat Tareekh Al-Uman Al-Islamiyah, 1/62.

[5] Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 4; Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 13.

[6] Ibn Hisham, 1/162-164.

[7] Sahih Muslim, 1/92.

[8] Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7; Ibn Hisham, 1/168.

[9] Ibn Hisham, 1/168; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7.

[10] Ibn Hisham, 1/168.

[11] Mukhtasar Seerat-ur-Rasool, s. 15, 16.

[12] Ibn Hisham, 1/180-183; Zâd al-Ma’ad, 117.

[13] Ibn Hisham, 1/184-187; Qalb Jazeerat Al-Arab, s. 260.

[14] Ibn Hisham, 1/113, 135.

[15] Mukhtasar Seerat-ur-Rasool, s. 30, 31.

[16] Ibn Hisham, 1/187, 188.

[17] Ibn Hisham, 1/189; Fiqh As-Seerah, s. 59; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7.

[18] Ibn Hisham, 1/190; Fath Al-Bari, 7/507.

[19] Sahih al-Bukhari, 1/215; Fiqh As-Seerah, s. 62, 63; Ibn Hisham, 2/192-197.

[20] Sahih al-Bukhari, Kapitel: The buildning of Al-Ka’bah, 1/540.

[21] Sahih al-Bukhari, 1/3.

 

---

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 53-63)

 

SJÄLENS OCH FÖRFININGENS FULLKOMNAD
Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var känd för sin vältalig och flyt i arabiska. Hans position och ställning var anmärkningsvärd. Han var en omsorgsfull, oförställd och rättfram talare. Han var kunnig i arabiska, väl bevandrad i varje stams dialekt och landsmål och talade med sina värdar på dessa. Han behärskade och var tämligen vältalig i såväl beduinspråkens styrka och talarkonst som stadsfolkens tydliga och förnäma språk. Framför allt fanns Allâhs hjälp till hands i from av de uppenbarade koranverserna.

Hans fysiska kondition, uthållighet och förlåtande attityd - utifrån sin ledande position - samt hans tålamod och ståndaktighet mot det som han föraktade, var alla egenskaper som Allâh Själv hade tillfört honom. Också visa män har sina brister, men Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - blev till skillnad från alla andra mildare och tålmodigare ju mer skador han tillfogades. Ju fler oförskämdheter någon okunnig slungade mot honom desto mer ståndaktig blev han.

'Aishah sa: "Närhelst Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - får möjlighet att välja mellan två alternativ väljer han alltid det lättaste och mest behändiga. Men om han vet att det är syndfullt kommer han att hålla sig så långt bort från det som han kan. Han har aldrig hämnats i egen sak, men om Allâhs helighet kränks kommer han att göra det, dvs. i Allâhs och inte sin egen sak. Han är den siste att bli arg och den förste att bli tillfreds. Hans gärstfrihet och generositet saknar motstycke. Hans gåvor och donationer visar upp en man som inte fruktar fattighdom." [18]

Ibn 'Abbad sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest generöse. Vanligen är han allra mest generös under ramadan då ängeln Djîbrîl (Gabriel) varje natt besöker honom och repeterar Quranen med honom. Sannerligen är Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - mer generös med gåvor och välgörenhet än den blåsande vinden."

Jabir sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - skulle aldrig neka någon det han bad om." [19]

Hans mod, hans förmåga att ge bistånd och hans makt är utmärkande. Han var den djärvaste, upplevde besvärliga och svåra situationer och bemästrade dem. Modiga män flydde mer än en gång och lämnade honom ensam, men ändå stod han med fattningen i behåll vänd mot fienden utan att vända ryggen till. Alla modiga män med undantag för Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - har någon gång flytt eller drivits på flykt från ett slagfält.
'Ali sa: "Närhelst striden blev intensiv och krigarnas ögon blev röda förlitade vi oss på Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - för stöd. Han var alltid den som höll sig närmast fienden." [20]

Anas sa: "En kväll kände sig Medinas invånare uppskrämda. De begav sig skyndsamt i riktning mot ljudkällan men Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - hade gett sig iväg före dem. Han satt på Abu Talhahs sadellösa häst med ett svärd hängande runt halsen och sa till dem: 'Det är ingenting att vara rädd för." [21]

Han var den mest sedesamme och den förste att slå ner blicken. Abu Sa'îd al-Khudri sa: "Han var blygare än en jungfru i sin boudoir. När han hatar något kan vi läsa det i hans ansikte." [22] Han stirrar inte på någons ansikte, utan slår alltid ned blicken. Han tittar mer på marken än mot himlen. Han kastar mest flyktiga blickar på folk och åtlyds villigt av alla. Han namngav aldrig någon som han hört dåliga saker om - något han avskydde. Istället sa han: 'Varför gör vissa människor..."

Al-Farazdaqs poesi passar in bra på honom och den som passar bäst lyder: "Han slår ner sin blick, men andras blickar slår ner av hans allvar, och ord strömmar endast ur hans mun medan han ler."

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - är den mest rättvise, den mest hedervärde, den mest sannfördige och den ärligaste av alla. De som har talat med honom, också hans fiender, bekräftar hans högtstående egenskaper. Redan före profetskapet kallades han al-Amîn (den sannfärdige). Också på den tiden - under al-Jahiliyah - brukade de vända sig till honom för råd och domslut. I en version från at-Tirmidhi säger han att 'Ali har sagt att han av Abu Jahl fått veta att han (Abu Jahl) sa till Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser: "Vi kallar dig inte lögnare men vi tror inte på det du har förmedlat." [23]

I Sin Bok säger Allâh, Den Upphöjde, om dem: "...det är inte dig de kallar för lögnare, nej, det är Allâhs budskap som de tar avstånd från, dessa orättfärdiga." (Quranen, 6:33)

Till och med då Herakleios frågade Abu Sufyan, "har du under perioden före profetskapet anklagat honom för att ljuga," svarade han "nej".

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var synnerligen anspråkslös och långt ifrån att vara arrogant eller högmodig. Han förbjöd människor att, som andra vanligen gör inför kungar, stå upp för honom.
Att besöka de fattiga och de behövande och bjuda dem på förtäring tillhörde hans vanor. Om en slav bjöd in honom accepterade han inbjudan. Bland sina vänner satt han alltid som om han var en vanlig person. 'Aishah sa att han brukade laga sina skor, sy och laga sina kläder och göra det som vanliga män gjorde i sina hem. När allt kommer omkring var han en vanlig man som alla andra. Han brukade kontrollera sina kläder för att se om det var några insekter på dem. Att mjölka fåren och ordna med sin egen man tillhörde hans normala uppgifter. [24]

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest trogne sina löften och en av hans egenskaper var att upprätta goda och varaktiga relationer med sina släktingar - Silat-ar-Rahim. Han var den mest barmhärtige, milde och välvillige mot alla människor. Hans livsföring var den enklaste. Dåligast uppförande och osedlighet är två egenskaper som var honom fullständigt främmande. Han var väluppfostrad och gav inte någon öknamn. Han var inte den som förbannade eller förde oväsen på gatorna. Han utbytte inte förolämpningar med andra utan mötte en sådan eller ett dåligt uppförande med förlåtelse och överseende. Ingen tilläts gå bakom honom (dvs. som livvakt). Han kände sig inte mer värd än andra, inte ens än sina slavar (kvinnor och män), vad gäller mat och kläder.

Vemhelst som tjänade honom skulle också bli tjänad. "Uff" (som är ett uttryck för missnöje) är ett ord som han aldrig sagt till sin tjänare, och inte heller klandrades denne för något han eller hon gjort eller inte gjort. Att älska de fattiga och de behövande, bjuda dem på förtärning eller delta i deras begravningar var sådant som Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - alltid gjorde. Han föraktade aldrig eller vanärade en fattig man på grund av dennes fattigdom. Vid ett tillfälle då han var på resa med sina Följeslagare och då de skulle tillreda mat bad han dem att slakta ett får. En man sa, "jag slaktar det," en annan sa, "jag flår det," och en tredje sa, "jag tillreder det." Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - sa då, "jag samlar ved till elden." De sa, "nej, vi gör det åt dig." "Jag vet att ni kan göra det åt mig, men jag avskyr att vara privilegierad. Allâh avskyr att se en av Sina tjänare privilegierade framför andra." Sedan gick han för att samla in ved. [25]

Låt oss se på Hind bin Abi Halahs beskrivning: "Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var kontinuerligt tungsint, oavbrutet försjunken i tankar. Han vilade aldrig (dvs. under längre tid) och talade aldrig annat än när det var nödvändigt. Han förblev tyst långa stunder och närhelst han talade avslutade han talet med sitt käkben och inte ute i munnens hörn (dvs. arrogant). Hans tal var allomfattande och bestämt. Det var varken överdrivet eller utan mening. Det var älskvärt och inte på något sätt disharmoniskt. Han lovprisade Allâhs gåvor även om de var små. Om han inte tyckte om den man som tillretts åt honom varken berömde han eller kritiserade den."

Han hade alltid full kontroll över sitt humör och blev aldrig arg om det inte var absolut nödvändigt. Han blev aldrig arg i egen sak och tog aldrig hämnd i egen sak. Det var för Allâhs helighet och religion som han blev arg. Då han pekade på något brukade han göra det med hela handflatan, och han vände den för att uttrycka förvåning. Om han var arg vände han både kroppen och ansiktet åt sidan. Då han var tillfreds sänkte han blicken. Hans skratt var för det mesta i form av leenden. Det var då som hans tänder, vilka var som hagelkorn, syntes.

Han talade aldrig om det inte rörde sig om något för honom mycket relevant. Han bekräftade broderskapsförbindelsen bland sina Följeslagare och förde dem på så sätt nära varandra och undvek att separera dem eller ingjuta illvilja bland dem. De som var rättvisa mot sina egna folk högaktades och respekterades av honom och utsågs till ledare för sina folk. Hans gladlynthet förvägrades aldrig någon, inte ens dem för vilka han varnade sitt folk och som han själv var på sin vakt mot. Han besökte vänner och hörde sig för om människors förhållanden. Han bekräftade det som var rätt och kritiserade det dåliga och försökte underminera det. Han var mottfull i allt. Han var jämlik andra och inte privilegierad. Han uppförde sig aldrig tanklöst för att andra inte heller skulle bete sig tanklöst. Varje situation togs om hand på det sätt som passade för just den situationen.

Rättskaffenhet var hans mål och han led aldrig brist på detta eller var likgiltig för det. Människor som satt bredvid honom var de bästa bland sina folk och de bästa av dem alla var för honom dem som erbjöd gemensamma överläggningar. För honom var de största och de högsta i ställning de som var bäst på att leverera trivsel, samordning och bistånd. Åminnelse (av Allâh) något som han åsyftade och upprättade varhelst han stod eller satt ner. Ingen särskild plats fanns för honom att sitta på. Han kunde sitta ytterst i gruppen eller bredvid den sista ankomne och sa till människor att göra detsamma. Han underhöll deltagarna i sociala sammankomster lika så att den han vände sig till kände att ingen annan än han själv hedrades av Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Vemhelst som satt bredvid honom eller avbröt honom för att fråga honom till råds i någon angelägenhet blev den förste att tala och den som avslutade. Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - lyssnade tålmodigt till honom tills han avslutat sitt tal. Han nekade aldrig någon något. Om det var något han inte kunde uppfylla fick några uppmuntrande ord räcka istället. Hans storsinthet, vidsynthet och tolerans kunde omsluta alla människor och få honom att bli betraktad som far till dem alla. Vad gäller rättvisa var de alla så gott som lika och ingen var bättre än någon annan utom i fråga om gudsfruktan. En favorit för honom var den som fruktade Allâh mest. Hans församling var ett möte för mildhet, blygsamhet, tålmodighet och ärlighet. Röster höjdes inte i bråk eller uppror. Okränkbara saker kränktes aldrig. Gudsfruktan och dyrkan var deras vägar till sympati och medlidande. De respekterade de äldre och var milda mot de unga. De bistod de behövande och tog emot främlingar.

Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var alltid gladlynt, lugn, på bra humör och verseende. Han var aldrig ohyfsad, brutal, högljudd eller vulgär. Han var varken en som förebrådde eller prisade. Han hade överseende med det som han inte såg som önskvärt men han gav aldrig upp hoppet om den felande. Tre saker ogillade han särskilt mycket: Hyckleri, överdrift och inblandning i det som inte angår en. Människor fruktade honom inte i fråga om tre saker - ty de var inte egenskaper som han hade: Han talade aldrig nedsättande om andra, eller förebrådde eller letade efter andras fel och brister. Han sa bara saker som gav gudomlig belöning. Då han talade lyssnade åhörarna uppmärksamt med sänkta huvuden. De talade bara då han var tyst. De bråkade inte om eller diskuterade vem som skulle tala. Den som talade i hans närvaro lyssnades till tills han var färdig. Deras inlägg rörde det ämne som den förste talaren tagit upp. Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - brukade skratta åt det de skrattade åt och beundrar det som de beundrade. Han visade alltid tålamod med en främlings barska tal. Han brukade säga: "Då du ser en människa som innerligt letar efter något, hjälp då den människan att få det den söker. Och be aldrig om någon belöning utom från Den som belönar, dvs. Allâh." [26]

Kharijah bin Zaid sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest respekterade bland dem som han satt tillsammans med. Hans lemmar syntes knappt. Han var ofta tyst och talade sällan då det inte var nödvändigt. Han vände sig bort från den vars tal var ohyfsat eller respektlöst. Hans skratt var inte mer än ett leende. Hans tal var bestämt och varken överdrivet eller ofullständigt. Av högaktning och respekt och iakttagande av sin Profets exempel var Följeslagarnas skratt i hans närvaro också leenden." [27]

På det hela taget kännetecknades Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - av exempellösa fullkomliga egenskaper. Det är inte att undra på eftersom han uppfostrades, utbildades och lärde sig Quranen av Allâh, av Vem han också prisades: "Ditt liv och ditt handlande är ett lysande [exempel]." (Quranen, 68:4)

Sådana var de kännetecken och egenskaper som Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - ägde och som fick hjärtana hos de människor som fanns i hans närhet att komma honom nära och älska honom. Dessa kännetecken gjorde honom så populär att folkets återhållsamhet och illvilja minskade och de började anta islam i stora massor.

Denna beskrivning är i själva verket ingenting annat än en hastig genomgång i korta drag av alla aspekter av Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - fullkomnad. Ett försök att omfatta hela bilden av Profetens - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - perfektion skulle slå fel och ingen kan någonsin göra anspråk på att äga fullständig kunskap om den störste mannen i universum. Ingen kan någonsin ge honom en beskrivning som gör honom rättvis. Han var en man som alltid sökte Allâhs ljus i en sådan omfattning att han helst genomsyrades av en koranisk ansats.

---

[18] Sahih al-Bukhari, 1/503.
[19] Sahih al-Bukhari, 1/503.
[20] Ash-Shifa, 1/89.
[21] Sahih al-Bukhari, 1/407; Sahih Muslim, 2/252.
[22] Sahih al-Bukhari, 1/504.
[23] Mishkat al-Masabîh, 1/521.
[24] Mishkat al-Masabîh, 1/521.
[25] Khulasa as-Siyar, s. 22.
[26] Ash-Shifa, 1/126.
[27] Ash-Shifa, 1/107.

---

Relaterat: Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) egenskaper och uppträdande - del 1

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 504-512)

 

PROFETEN - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - kombinerade skapelsens fullkomning med uppträdandet fullkomning.

Att Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - gav människor detta intryck kan man sluta sig till utifrån den lycksalighet som översvämmade deras hjärtan och fyllde dem med värdighet. Den värdighet, hängivenhet och uppskattning man visade Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var unik och exempellös. Ingen annan människa i världen har varit så högaktad och älskad. De som kände honom väl fascinerades och hänfördes av honom, och var redo att offra sina liv för att rädda en av hans naglar från skada. Särskilt gynnad och privilegierad av en fullkomning som ingen annan begåvats med som han var, fann Följeslagarna att han var utan sin like och älskade honom därför.

Nedan listar vi en kort summering av rapporterna om hans skönhet och fullkomning. Att omfatta alla står inte i vår makt.

SKAPELSENS SKÖNHET
Då Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - passerade Umm Ma'bad al-Khuza'iyahs tält under sin utvandring beskrev hon honom för sin man: ”Han lyste av renhet och hans anlete utstrålade ett lugn. Hans uppträdande var gott. Hans mage putade inte ut och hans huvud hade inte förlorat något hår. Han hade mörka fina ögon fint välvda av oavbrutna ögonbryn. Hans hår var långt, skinande svar och lätt vågigt. Hans röst var ytterligt dominerande. Hans huvud var stort, välformat och placerat på en finlemmad hals. Han uttryckte tankfullhet, eftertänksamhet, serenitet och sublimitet. Främlingen fascinerades på avstånd men så snart vederbörande lärt känna Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - övergick fascinationen till tillgivenhet och respekt. Hans uttryck var mycket älskvärt och tydligt. Hans tal var välbalanserat och fritt från överflödiga ord som om det hade varit ett radband. Han var varken för lång eller för kort eller frånstötande. Han var en gren mellan de två och unikt lysande och blomstrande. Han var alltid omgiven av sina Följeslagare. Närhelst han yttrade något lyssnade åhörarna uppmärksamhet till honom och närhelst han gav en befallning tävlade de om att verkställa den. Han var en ledare och anförare. Hans uttalanden kännetecknades av sanning och uppriktighet och var befriad från alla slags osanningar och lögner.” [1]

 

Hans ord var helt tillförlitliga. Han var den mest entusiastiske och uppmärksamme vad gäller människors förtroenden och oerhört noga med att ge människor hela deras andel. Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest medgörlige och foglige följeslagare, medan den som oväntat stöter på honom fruktar och högaktar honom. Den som blir bekant med honom kommer att tycka om honom. Den som beskriver honom säger: Varken före eller efter att ha träffat honom har jag sett en sådan person." [2]

Jabir bin Samurah rapporterade att Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - hade ett öppet anlete med vida ögon och smala hälar. [3]

Abu at-Tufail sa: "Han var vit och stilig. Han var varken fet eller mager, varken lång eller kort."

Anas bin Malik sa:"Han hade öppna händer och var skärfärgad. Han var varken vit eller brun. I hans huvud och i hans skägg fanns så många som tjugo gråa hårstrån förutom de vid hans tinningar." I en annan version sägs: "... och några spridda vita hårstrån i huvudet." [4]

Abu Juhaifa sa: "Jag har sett lite grått under hans underläpp." al-Bara' sa: "Han var medellängd, bredaxlad och hans hår räckte till örsnibbarna. Jag såg honom klädd i en röd klädnad och jag försäkrar er att jag aldrig sett någon stiligare människa. Först lät han håret falla fritt för att vara som Bokens folk, men senare brukade han bena det." [5]

Al-Bara' sa också: "Han hade det finaste av ansikten och den bästa karaktären."

Då han tillfrågades om Sändebudets ansikte var svärdlikt, svarade han: "Nej, det var månlikt." I en annan version säger han dock: "Det var runt."

 

ar-Rabi' bint Muawwidh sa: "Om ni hade sett honom hade ni upplevt det som att solen sken."

 

Jabir bin Samurah sa: "Jag såg honom en natt då det var fullmåne. Jag tittade på honom. Han var klädd i en röd klädnad. Jag jämförde honom med månen och fann att han - för mig - var bättre än månen." [6]

Abu Hurarira sa: "Jag har aldrig sett något skönare än Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Det tycktes som om solens sken rörde sig inne i hans ansikte. Jag har aldrig sett någon röra sig snabbare än honom. Det tycktes som om jorden hade veckat sig för att förkorta avståndet för honom. Ty vi brukade förta oss alldeles medan han ännu hade mycket krafter." [7]

Ka'b bin Malik sa: "Då han var tillfreds lyste hans ansikte så starkt att man kunde tro att det var en månskiva." [8] "En gång svettades han ymnigt hemma hos 'Aishah och ansiktsdragen blänkte. Jag reciterade ett poem av Abu Kabîr al-Hudhali: Den som betraktar hans ansiktes linjer, kommer att se dem blänka som blixtrandet i ett annalkande regn." [9]

Närhelst Abu Bakr såg honom brukade han säga: "Han är trogen och utvald (av Allâh), ber om förlåtelse och visar vägen till det goda. Han lyser som ljuset från en fullmåne långt från mörka moln." [10]

'Umar brukade recitera verser av Zuhair som beskrev Haram bin Sinan: "Om du hade varit något annat än en människa, hade du varit en belyst månskiva vid fullmåne."

 

Sedan brukade han lägga till: "Sådan var Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. [11] Då han blev arg blev hans ansikte så rött att man kunde tro att det var "en av granatäpplekärnor förändrad röd hudfläck på bägge kinder." [12]

Jabir bin Samurah sa: "Hans ben var mjuka, fina och välkomponerade. Hans skratt var inte mer än ett leende. Att se på honom fick en att säga "han ser ut att ha ett blått öga, men det har han inte." [13]

Ibn al-'Abbas sa: "Hans två framtänder var skilda åt, så närhelst han talade trängde ljus in mellan dem. Hans hals var så fin och silvervit som en dockas hals. Hans ögonfransar var långa och hans skägg tjockt. Pannan var bred och ögonbrynen som den metallbit som fästs på en lans fast utan behorning. Hans näsa gick uppåt och var medelvälvd med smala näsborrar. Hans kinder var släta men han hade lite hår som växte från halsen ner till naveln. Han hade inget hår på magen eller bröstet men lite på armarna och på axlarna. Han bröstkorg var bred och jämn. Han hade långa underarmar med breda handflator. Hans ben var raka liksom hans armar. När han går försvinner han snabbt, men var smått framåtböjd då han inte hade bråttom." [14]

Anas sa: "Jag har aldrig rört något sidentyg mjukare än Profetens handflata, och inte heller har jag någonsin känt något ljuvare doft än hans." I en annan version "Jag har aldrig känt gråambra eller mysk eller något annat som doftar bättre än Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser."

Abu Juhaifa sa: "Jag tog hans hand och placerade den på mitt huvud och fann att den var kallare än is och doftade bättre än myskparfym." [15]

Jabir bin Samurah - som vid den tiden var ett litet barn - sa: "Då han smekte min kind kände jag att den var kall och doftade som om den kom direkt från en parfymhandel." [16]

Anas sa: "Hans svett var pärlliknande."

 

Umm Sulaim sa: "Hans svett doftade bättre än den finaste parfym."

Jabir sa: "Den som beträder en väg vilken har beträtts av Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - kommer med säkerhet att känna hans doft och vara övertygad om att han har passerat där."

 

Profetskapets Sigill, som till storleken var som ett duvägg, fanns mellan hans axlar på vänster sida med fläckar liksom födelsemärken. [17]

---

[1] Zâd al-Ma'ad, 2/45.
[2] Ibn Hisham, 1/401; Jami' at-Tirmidhi, 4/303.