HANS FÖDELSE

Enligt forskaren Muhammad Sulaimân al-Mansourpuri och astrologen Mahmûd Pasha föddes Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, den främste bland profeter, i Bani Hashims kvarter i Mecka måndag morgon den nionde i månaden Rabi’ al-Awwal samma år som Elefantincidenten och det fyrtionde året av Kisras (Khosru Nushirwan) styre, dvs. den tjugonde eller tjugoandra april år 571 e.Kr.[1]

 

Ibn Sa’d rapporterade att Muhammads mor sa: ”Då han föddes strömmade ett ljus ut från mitt pudendum och tände Syriens palats.” Ahmad rapporterade med stöd hos ’Arbadh bin Sariya något liknande.[2]

 

I samband med födelsen rapporterades betydande förebud. Fjorton balkonger i Kisras palats sprack och rasade ner, zoroasternas heliga eld dog ut och en del kyrkor vid sjön Sawa sjönk och rasade samman.[3]

 

Hans mor sände omedelbart bud för att informera sonens farfar ’Abdul-Muttalib om den glädjande tilldragelsen. Lycklig kom han till henne, tog barnet till al-Ka’bah, bad till Allâh och tackade Honom. ’Abdul-Muttalib kallade pojken Muhammad, ett namn som vid den här tiden inte var vanligt bland araberna. Han omskar sonsonen på dennes sjunde dag såsom sedan var bland araberna.[4]

 

Abu Lahabs konkubin Thuyebah var den första kvinna efter Muhammads mor som, tillsammans med sin egen som Masrouh, ammade honom. Hon hade tidigare ammat Hamzah bin ’Abdul-Muttalib och kom senare att amma Abu Salamah bin ’Abd al-Asad al-Makhzumi.[5]

 

TIDIG BARNDOM

Det var en vanlig sed bland de araber som bodde i städer att skicka bort sina barn till beduinammor för att de skulle få växa upp i öknens fria och hälsosamma miljö. Härigenom förväntades de utveckla en robust kropp och förvärva det ofördärvade tal och sätt som kännetecknade beduinen vilken var känd både för språklig renhet och för att vara fri från de olater som vanligen utvecklades i bofasta samhällen.

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – anförtroddes senare åt Halimah bint Abi Dhuaib från Bani Sa’d bin Bakr. Al-Harith bin ’Abdul ’Uzza kallad Abi Kabshah från samma stam var hennes man.

 

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade flera fosterbröder och fostersystrar; ’Abdullah bin al-Harith, Anisah bint al-Harith, Hudhafah eller Judhamah bint al-Harith (känd som ash-Shayma’) som brukade pyssla om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, samt hans kusin Abu Sufyan bin al-Harith bin ’Abdul-Muttalib. Profetens fabror Hamzah bin ’Abdul-Muttalib ammades av samma två ammor, Thuyeba och Halimah as-Sa’diyah, som ammade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.

 

Traditioner omtalar hänförande hur Halimah och hela hennes hushåll välsignades med uppredade fördelaktiga händelser medan Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var i hennes vård. Ibn Ishaq upplyser om att Halimah berättade att hon tillsammans med sin man och ett ammande barn lämnade byn i sällskap med några kvinnor från sin klan i jakt på barn att amma. Hon sa:

 

”Det var ett torkans och hungersnödens år och vi hade ingenting att äta. Jag red på en brun åsninna. Vi hade också med oss en gammal kamelhona. Vi kunde vid Allâh inte få en enda droppe mjölk och vi fick inte en blund i ögonen därför att barnet skrek av hunger. Det fanns inte tillräckligt med mjölk i mitt bröst och inte ens kamelhonan hade någonting att ge honom. Vi bad oupphörligt om regn och omedelbar hjälp. Slutligen nådde vi Mecka och sökte efter barn att amma. Inte någon kvinna bland oss ville ta sig an Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – då han erbjöds oss. Så fort vi fick veta att han var faderlös nekade vi. Vi var fokuserade på den ersättning vi skulle få av barnets far. En faderlös! Vad skulle hans farfar och mor kunna göra? Så vi försmådde honom på grund av det. Varje kvinna som kom med mig fick tag i ett dibarn och när vi var i färd att ge oss av sa jag till min man: ”Vid Allâh, jag vill inte gå tillbaka tillsammans med de andra kvinnorna utan ett barn. Jag måste gå till den faderlöse och jag måste ta mig an honom.” Han sa: ”Det ligger inget fel i att göra så och kanske välsignar Allâh oss genom honom.” Så jag gick och hämtade honom ty det fanns helt enkelt inget alternativ kvar för mig annat än att göra så. Jag lyfte upp honom i mina armar, återvände till min plats, satte honom till mitt bröst och upptäckte till min stora förvåning att jag nu hade tillräckligt med mjölk däri. Han drack sig nöjd liksom hans fosterbror och sedan föll båda i sömn trots att mitt barn inte hade kunnat sova föregående natt. Min man gick sedan för att mjölka kamelhonan och till hans häpnad fann han nu mycket mjölk hos den. Han mjölkade den och vi drack oss nöjda och fick njuta av en god sömn den natten. Följande morgon sa min man: ”Vid Allâh, Halimah, du måste förstå att du har fått tag på ett välsignat barn.” Och jag svarade: ”Genom Allâhs nåd hoppas jag att det är så.”

 

Traditionen är entydig i att Halimahs återresa och hennes därpå följande liv så länge Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var med henne kantades av en rad lyckliga tilldragelser och omständigheter. Den åsna som Halimah red då hon kom till Mecka och som var mager och i det närmaste slutkörd återhämtade sig till Halimahs medresenärers stora förundran snabbt. Då de nådde lägerplatserna i klanen Sa’ds område fann de att lyckans vindar hade börjat blåsa i deras riktning. Frodigt gräs sköt i höjden på den karga jorden och djur kom nöjda och fulla av mjölk tillbaka till dem. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – stannade hos Halimah under två år tills han var avvänjd, som Halimah sa:

 

”Vi tog honom sedan tillbaka till sin mor och bad henne enträget att låta honom bo hos oss och dra nytta av den goda lycka och de välsignelser som han hade bringat till oss. Vi var ihärdiga i vår begäran som vi gav tyngd genom vår oro för att barnet skulle dra på sig en speciell infektion typisk för Mecka.[6] Slutligen bifölls vår önskan och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bodde med oss tills han var fyra eller fem år gammal.”

 

Då Jibrîl (Gabriel), såsom återges av Anas i Sahih Muslim, kom ner och slet upp Profetens bröst och tog ur hjärtat drog han ut en blodklump ur det och sa: ”Det var Satans del i dig.”

 

Sedan tvättade han det i en guldskål med vatten från Zamzam. Därefter fogades hjärtat samman och återbördades till dess plats. Pojkarna och lekkamraterna kom rusande till hans mor, dvs. hans amma, och sa: ”Sannerligen, Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har blivit mördad.”

 

De rusade alla i riktning mot honom och fann honom i normalt skick med undantag för ansiktet som var vitt.[7]

 

TILLBAKA TILL SIN PASSIONERADE MOR

Efter den händelsen blev Halimah orolig för pojken och återbördade honom till hans mor där han stannade tills han var sex år gammal.[8]

 

För att hedra sin mans minne beslutade sig Amina för att besöka dennes grav i Yathrib (Medina). Hon gav sig tillsammans med sin faderlöse pojke, sin tjänarinna Umm Ayman och sin svärfar ’Abdul-Muttalib ut på en resa på femhundra kilometer. I Yathrib tillbringade hon en månad och gav sig sedan iväg tillbaka till Mecka. Under resan drog hon på sig en allvarlig sjukdom och dog i Abwa på vägen mellan Mecka och Medina.[9]

TILL SIN MEDLIDSAMMA FARFAR

’Abdul-Muttalib tog pojken med sig till Mecka. Han hade starka känslor för sin föräldralöse sonson vars senaste sorg (moderns död) ytterligare byggde på det förflutnas smärtor. ’Abdul-Muttalib var mer känslosam i umgänget med sin sonson än med sina egna barn. Han lät aldrig pojken bli offer för ensamhet utan föredrog alltid honom framför sina egna barn. Ibn Hisham rapporterade: En madrass för ’Abdul-Muttalib hade placerats i skuggan av al-Ka’bah. Runt den brukade hans barn i respekt för fadern sitta med Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – brukade sitta på den. Hans farbröder brukade då ta honom tillbaka men om ’Abdul-Muttalib var närvarande brukade han säga:

 

”Låt min sonson vara här.

Jag svär vid Allâh att den här pojken kommer att få en betydelsegull ställning.”

 

Han brukade sätta pojken på madrassen, klappa honom på ryggen och han var alltid nöjd med vad pojken tog sig för.[10]

 

Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var åtta år, två månader och tio dagar gammal gick hans farfar ’Abdul-Muttalib bort i Mecka. Förmyndarskapet över Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – överlämnades nu till hans farbror Abu Talib.

 

Abu Talib tog hand om sin brorson på bästa sätt. Han placerade honom bland sina egna barn och föredrog honom framför dem. Med stor respekt och hög aktning skilde han ut pojken. Under fyrtio års tid fortsatte Abu Talib att hålla sin brorson kär och ge honom allt möjligt skydd och stöd. Hans förhållande till andra bestämdes i ljuset av den behandling de gav Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.

 

Ibn ’Asakir rapporterade med söd hos Jalhamah bin ’Arfuta som sa:

 

”Jag kom till Mecka ett regnlöst år och Qurasish sa: ”Abu Talib, dalen har blivit lövlös och barnen hungriga. Låt oss gå för att bedja om regn”. Abu Talib gick till al-Ka’bah tillsammans med en ung pojke som var vacker som solen och ett svart moln var ovan hans huvud. Abu Talib och pojken stod vid al-Ka’bahs mur och bad en bön för regn. Moln från alla håll samlades omedelbart och regn föll ymnigt och källor sprang fram och växter grodde i staden och på landsbygden.”[11]

 

BAHÎRÂ, MUNKEN

Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var tolv år gammal följde han sin farbror Abu Talib på en handelsresa till Syrien. Då de nådde Busra (vilket var en del av Syrien i närheten av Howran på romerskt område) stötte de på en munk som kallades Bahîrâ (hans verkliga namn var Georges) som visade stor vänlighet och underhöll dem överdådligt. Han hade aldrig tidigare haft för vana att ta emot eller underhålla dem. Han kände med lätthet ingen Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sa medan han tog hans hand:

 

”Detta är alla människors herre.

Allâh kommer att sända honom med ett Budskap som blir en nåd för alla väsen.”

 

Abu Talib frågade: ”Hur vet du det?”

 

Munken genmälde:

 

”Då ni blev synliga från ’Aqabahs håll gjorde alla stenar och träd prostration, något som de bara gör för en profet. Jag känner också igen honom på Profetskapets sigill som finns nedanför hans skuldra som ett äpple. Vi har kommit att lära detta från våra böcker.”

 

Av rädsla för judarna bad han också Abu Talib att skicka pojken tillbaka till Mecka och inte ta honom till Syrien. Abu Talib åtlydde rådet och skickade honom tillbaka till Mecka tillsammans med några av sina manliga tjänare.[12]

 

DE ”VANHELGANDE” KRIGEN

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var bara femton år gammal när de ”vanhelgande” krigen (vilka med skriftande krigslycka och avsevärda förluster i människoliv pågick under ett antal år) bröt ut mellan Quraish och Banu Kinana på en sida och Qais ’Ailans stam på den andra. De kallades så därför att det okränkbara kränktes, inklusive de heliga månaderna. Harb bin Omaiyah brukade på grund av sin enastående position och ärevördiga härkomst leda Quraish och dess allierande. Under en av striderna bistod Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sina farbröder men tog inte till vapen mot deras motståndare. Hans insats begränsades till att plocka upp fiendernas pilar då de stupade och överlämna dem till sina farbröder.[13]

 

AL-FUDOUL-KONFEDERATIONEN

Då fred var upprättad efter dessa krig kände människor ett behov av att bilda en konfederation i Mecka i syfte att bekämpa våld och orättvisor och försvara de svagas och de nödlidandes rättigheter. Representanter för Banu Hashim, Banu al-Muttalib, Asad bin ’Abd al-’Uzza, Zahrah bin Kilab och Taim bin Murra kallades till möte hemma hos en ärevördig äldre man vid namn ’Abdullah bin Jada’an at-Taimy i syfte att bilda en konfederation som skulle sörja för ovan nämnda önskemål. Kort efter Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade förärats Profetskapet bar han vittne om detta förbud och kommenterade det i mycket positiva ordalag:

 

”Jag blev vittne till en konfederation i ’Abdullah bin Jada’ans hem. Det var för mig mer tilltalande än boskapshjordar. Jag skulle också nu under islams epok se positivt på att närvara vid ett sådant möte om jag skulle bli inbjuden.”[14]

 

Konfederationens anda och inriktningen på de betänkande som den byggde på markerade faktiskt en helomvändning bort från den förislamiska stamstoltheten. Historien som ledde till avtalet berättar att en man från Zubaids klan kom som köpman till Mecka där han sålde varor till al-’As bin Wa’il as-Sahmy. Den senare försökte på alla sätt undgå att betala för varorna. Försäljaren sökte hjälp hos Quraishs olika klaner men de fäste inget avseende vid hans enträgna vädjande. Han tog då sin tillflykt till en bergstopp och började med högsta röst recitera klagoverser som redogjorde för de orättvisor han fick uthärda. Az-Zubair bin ’Abdul-Muttalib hörde om honom och gjorde förfrågningar i saken. Som en följd samlades parterna i den tidigare nämnda konfederationen till möte och lyckades tvinga az-Zubaidys pengar från al-’As bin Wa’il.[15]

 

MUHAMMADS – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – TIDIGA ARBETE

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade inget speciellt arbete i sin tidiga ungdom men det har rapporterats att han arbetade som herde för Bani Sa’d och i Mecka. Vid tjugofem års ålder begav han sig till Syrien som handelsman för Khadijah – må Allâh vara nöjd med henne. Ibn Ishaq rapporterade att Khadijah, dotter till Khwailid, var en framgångsrik och högt ansedd affärskvinna. Hon brukade anlita män för att för en del av vinsterna göra affärer för hennes räkning. Quraishs folk var i huvudsak handelsmän så när Khadijah fick höra talas om Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser -, hans sannfärdighet, stora ärlighet och milda sätt skickade hon efter honom. Hon erbjöd honom att för en högre ersättning än de andra bege sig till Syrien för att sköta hennes affärer. Hon skickade också sin tjänstepojke Maisarah med honom. Han samtyckte och begav sig tillsammans med hennes tjänare till Syrien för handel.[16]

 

ÄKTENSKAPET MED KHADIJAH

Då han återvände till Mecka lade Khadijah i vinsten märke till en högre välsignelse än hon var van vid. Hennes tjänare berättade också för henne om Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – goda sätt, ärlighet, djupa eftertanke, uppriktighet och tro. Hon insåg att hon hittat det hon sökte. Många framstående män hade bett om hennes hand i äktenskap men hon hade alltid avvisat deras närmanden. Hon avslöjade sin önskan för sin väninna Nafisa, Maniyas dotter, som genast gick till Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och förmedlade de glada nyheterna till honom. Han samtyckte och bad sina farbröder att söka upp Khadijahs farbror för att diskutera saken. Därefter gifte de sig. Äktenskapskontraktet bevittnades av Bani Hashim och Mudars ledare. Detta inträffade efter Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – återkomst från Syrien. Han gav Khadijah tjugo kameler i hemgift. Hon var då fyrtio år gammal och betraktades som den i hennes släkt främsta kvinnan med avseende på härkomst, framgång och visdom. Hon var den första kvinna som Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gifte sig med. Han äktade ingen annan förrän Khadijah hade avlidit.[17]

 

Khadijah födde alla hans barn utom Ibrahim, al-Qasim, Zainab, Ruqaiyah, Umm Kulthum, Fatimah och ’Abdullah som kom att kallas Taiyib och Tahir. Alla hans söner dog under barnaåren och alla döttrar utom Fatimah dog under hans livstid. Fatimah dog sex månader efter hans död. Alla hans döttrar kom att uppleva Islam, ta tron till sig och utvandra till Medina.[18]

 

AL-KA’BAHS ÅTERUPPBYGGNAD OCH MEDLINGSFRÅGAN

Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var trettiofem år gammal började Quraish återuppbygga al-Ka’bah som sedan Ismâ’îls (Ismael) dagar utgjorde en låg byggnad av vita stenar, inte mer än sex och en halv meter hög. Den hade heller inget tak vilket betydde att tjuvar med lätthet kunde få tillträde till skatterna på insidan. Som följd av sin ålder var al-Ka’bah också utsatt för naturens och tidens tand vilka försvagade och bröt ner dess murar. Fem år före Profetskapets början drabbades Mecka av en omfattande översvämning som svepte fram över al-Ka’bah och nästan utplånade den. Quraish var förpliktigade att återuppbygga den för att skydda dess helighet och position och stammens ledare bestämde att endast lovliga medel härvid fick användas. Alla pengar som tjänats på otukt, ocker eller orättvisa metoder exkluderades. De var till en början alltför fyllda av fruktan för att riva ner murarna men al-Walîd bin al-Mughîrah al-Mukhzumi inledde insatsen. Då de andra såg att ingenting ont drabbade honom tog de del i rivandet av murarna ner till den grund som lagts av Ibrâhîm (Abraham). Arbetet med att återuppbygga dem fördelades mellan stammarna. Varje stam blev ansvarig för en del och de samlade stenar och påbörjade arbetet. Den man som gjorde i ordning stenarna var en romersk stenhuggare vid namn Baqum. Arbetet förflöt smärtfritt fram till dess att den heliga Svarta Stenen skulle placeras på sin rätta plats. Då bröt konflikter som varade i fyra eller fem dagar ut mellan ledarna som stred om äran av att få lägga stenen på plats. Dolkar var på randen till att dras och stor blodspillan föreföll oundviklig. Lyckligtvis lade den äldste bland ledarna, Abu Omaiyah bin Mughîrah al-Makhzumi, fram ett förslag som accepterades av alla. Han sa:

”Låt honom som först av alla stiger in i Helgedomen fatta beslut i frågan.”

 

Det var då Allâhs Vilja att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skulle bli den förste att stiga in i Moskén. Då de såg honom utropade alla de närvarande med en röst:

 

”al-Amîn (den pålitlige) har kommit.

Vi är nöjda med att rätta oss efter hans beslut.”

 

Lugn och behärskad tog Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser - emot förtroendet och beslutade sig genast för en lösning som kom dem alla att försonas. Han bad om en mantel, bredde ut den på marken och lade stenen i dess mitt. Han bad sedan representanterna för de olika klanerna att lyfta stenen tillsammans. Då den hade nått fram till sin rätta plats lade Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – den på plats med sina egna händer. På detta sätt lugnades en mycket spänd situation ner och en mycket allvarlig fara undanröjdes genom Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – visdom.

 

Då Quraish fick slut på sina lovliga medel tog de bort några kvadratmeters yta på al-Ka’bahs norra sida vilken kallas al-Hijr eller al-Hatîm. I syfte att kunna kontrollera vilka de släppte in höjde de upp dörröppningen två meter från marknivå. När byggnaden hade nått femton meters höjd reste de taket vilket vilade på sex stycken pelare.

 

Då bygget var slutfört hade al-Ka’bah fått en femton meter hög kvadratisk form. Sidan med den Svarta Stenen och den mitt emot var vardera tio meter långa. Den Svarta Stenen var placerad en och en halv meter över den marknivå som användes för cirkulering. De två andra sidorna var var och en tolv meter långa. Dörren låg två meter över marknivå. En byggnadskonstruktion som i genomsnitt var en kvarts meter hög och en tredjedels meter bred omgav al-Ka’bah. Den kallades ash-Shadherwan och hade ursprungligen varit en integrerad del av Helgedomen med Quraish placerade den utanför.[19]

 

EN SNABB GENOMGÅNG AV MUHAMMADS – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – BIOGRAFI INNAN HAN ANFÖRTRODDES PROFETSKAPET

Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utgjorde i sin ungdom en kombination av de bästa sociala kännetecknen. Han var en exemplarisk man med allvarligt sinne och oklanderlig klarsyn. Han var begåvad med intelligens, unikt tänkande och förmåga att välja lämpliga medel som leder till lämpliga mål. Hans långa tysthet var nyttig för hans vana att meditera och på djupet begrunda sanningen. Hans levande sinne och rena natur var honom behjälpliga i att ta till sig och förstå människors och folks olika sätt, såväl på ett individuellt som på ett samhälleligt plan. Han undvek vidskepliga bruk men tog aktiv del i konstruktiva och nyttiga uppgörelser. För övrigt tog han sin tillflykt i sin avskildhet. Han höll sig undan från att dricka vin, från att äta kött som slaktas på stenaltare och från att delta i festivaler i avgudars namn. Han kända en oerhörd avsky och avoghet gentemot avgudabilderna och kunde aldrig tolerera att någon svor vid al-Lat och al-’Uzza. Utan tvekan var det Allâhs försyn som höll honom borta från alla förhatliga och onda bruk. Också då han försökte följa sin instinkt och njuta något världsligt nöje eller följa någon respektlös tradition ingrep Allâhs försyn och hindrade varje steg i en sådan riktning. Ibn al-Athîr rapporterade att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa:

 

”Jag har aldrig försökt göra det som mitt folk gör utom två gånger. Varje gång ingrep Allâh och hindrade mig från att göra det och jag gjorde det aldrig igen. En gång bad jag min medherde att ta hand om mina får när vi var i Meckas övre del. Jag ville gå ner till Mecka och roa mig såsom de unga männen gjorde. Jag gick ner till det första huset i Mecka där jag hörde musik. Jag steg in och frågade: ”Vad är det här?” Någon svarade: ”Det är en bröllopsfest.” Jag satt ner och lyssnade men föll snart i djup sömn. Jag väcktes av hettan från solen. Jag gick tillbaka till min medherde och berättade vad som hade hänt mig. Jag har aldrig försökt det igen.”

 

Al-Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att han sa:

 

”Medan folk höll på att återuppbygga al-Ka’bah gick Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med ’Abbas för att bära sten. ’Abbas sa: ”Sätt ditt höftskynke runt nacken som skydd gör stenarna.” Medan han gjorde det föll Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till marken och hans ögon riktades mot himlen. Lite senare vaknade han och ropade: ”Mitt höftskynke… mitt höftskynke.” Han virade in sig i sitt höftskynke.”

 

Och i en annan rapport:

 

”Hans länder syntes aldrig mer.”[20]

 

Auktoriteterna är överens i att tillskriva Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ungdom anständigt uppträdande, rättskaffens beteende och värdigt sätt. Han visade sig vara ett ideal för manlighet och besitta en klanderfri karaktär. Han var den mest tillmötesgående mot sina landsmän, den mest uppriktige i sitt tal och den mildaste i temperament. Han var den mest godhjärtade, kyske, gästvänlige och imponerande ständigt på människor med sin av fromhet inspirerade lugna fattningar. Han var den mest sannfärdige och den främste i att hålla fördrag. Hans landsmän gav honom samstämmigt titeln al-’Amîn (den pålitlige). De troendes Moder, Khadijah – må Allâh vara nöjd med henne – sa en gång:

 

”Han förenar halvsyskon, han hjälper de fattiga och de behövande, han underhåller gästerna och uthärdar umbäranden på sannfärdighetens väg.” [21]

 

 

---

[1] Muhadarat Tareekh Al-Uman Al-Islamiyah, 1/62; Rahmat-ul-lil’alameen, 1/38, 39.

[2] Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 12; Tabaqat Ibn Sa’d, 1/63.

[3] Rapporterades av al-Baihaqi men al-Ghazzali hade invändningar. Se Fiqh-us-Seerah, s. 46.

[4] Ibn Hisham, 1/159, 160; Zâd al-Ma’ad, 1/18; Muhadarat Tareekh Al-Uman Al-Islamiyah, 1/62.

[5] Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 4; Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 13.

[6] Ibn Hisham, 1/162-164.

[7] Sahih Muslim, 1/92.

[8] Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7; Ibn Hisham, 1/168.

[9] Ibn Hisham, 1/168; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7.

[10] Ibn Hisham, 1/168.

[11] Mukhtasar Seerat-ur-Rasool, s. 15, 16.

[12] Ibn Hisham, 1/180-183; Zâd al-Ma’ad, 117.

[13] Ibn Hisham, 1/184-187; Qalb Jazeerat Al-Arab, s. 260.

[14] Ibn Hisham, 1/113, 135.

[15] Mukhtasar Seerat-ur-Rasool, s. 30, 31.

[16] Ibn Hisham, 1/187, 188.

[17] Ibn Hisham, 1/189; Fiqh As-Seerah, s. 59; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7.

[18] Ibn Hisham, 1/190; Fath Al-Bari, 7/507.

[19] Sahih al-Bukhari, 1/215; Fiqh As-Seerah, s. 62, 63; Ibn Hisham, 2/192-197.

[20] Sahih al-Bukhari, Kapitel: The buildning of Al-Ka’bah, 1/540.

[21] Sahih al-Bukhari, 1/3.

 

---

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 53-63)