Jag läste nylligen en mycket bra och lärorik bok och en bok jag rekommenderar er alla att ha i bokhyllan. Själv fick jag den av en kär syster - Må Allah Belöna henne med Paradiset, Ameen! Den kostar enbart 79:- och går att köpa via Hikma webbutik. Boken heter Fatâwa om Ramadhân (Fatâwa plural till Fatwa, är ett arabiskt ord som betyder klargöring).

Punkter som kan vara otydliga eller okända för en del människor:
(1) En av dessa punkter är att personen skall fasta med stark tro, och med avsikt att belönas; inte för att framhäva och visa upp sig, för att få ett gott rykte, eller för att imitera andra. Snarare bör hans fasta grundas på hans tro att Allâh har gjort fastan obligatorisk för honom, och på hopp om Hans belöning. Likaledes skall nattbönerna utföras med sann tro och med hopp om dess belöning och inte av någon annan anledning. Vikten av detta förstås i Profetens (saw) yttrande:
"Den som fastar under Ramadhân med uppriktig tro och hopp (på belöning), får sina tidigare synder förlåtna; och den som står upp under Ramadhâns nätter i dyrkan, med uppriktig tro och hopp (på belöning), får sina tidigare synder förlåtna; och den som står upp i natten av qadr under Ramadhân med uppriktig tro och hopp (på belöning), får sina tidigare synder förlåtna." [al-Bukhârî "as-Sahîh" (1901 och Muslim "as-Sahîh" (759).]

(2) Ibland kan det förekomma en del svårigheter för muslimer då de fastar som t ex. skador, näsblod, kräkningar eller drickande av vätska som passerar halsen oavsiktligt; dessa saker nollställer inte fasta. Men den som kräks avsiktligt nollställer sin fasta, baserat på följande hadîth:
"Den som kräks oavsiktligt fortsätter att fasta, men den som kräks avsiktligt bryter sin fasta, och måste ta igen den." [Abû Dâwûd "as-Sunan" (2380), Ibn Mâdja "as-Sunan" (1676), at-Tirmidhî "al-Djâmî" (730), och al-Albânî "Irwa al-Ghalîl" (923).]

(3) Personer som befinner sig i ett tillstånd av djanâbah (orenhet efter samlag) och skjuter upp reningsbadet (ghusl) tills fadjr (gryningen) passerat, skall fortsätta fasta. Likaledes, om kvinnan vars menstruation eller efterfödelseblödning har upphört innan gryningen, och hon skjuter upp reningsbadet tills efter gryningen, skall även hon fortsätta fasta. Att skjuta upp reningsbadet till gryningen för att rena sig själva från själslig orenhet gör inte fastan ogiltig. Man bör emellertid inte skjuta upp reningsbadet fram till soluppgången (shurûq), utan hellre rena sig själv från orenheten, och be morgonbönen (fadjr) innan soluppgången infaller. Dessutom bör mannen vara tillräckligt snabb i detta avseende, för att hinna be morgonbönen i församling (i moskén).

(4) Bland de saker som inte bryter fastan är blodanalyser och injektioner, om inte injektionen är avsedd som (intravenös) föda eller näringsmedel. Om detta är möjligt, är det bättre att fördröja injektionen till kvällen (efter solnedgången).
Profeten (saw) sade: "Lämna de du är osäker på, för det du är säker på." [at-Tirmidhî (2518) och "Sahïh at-Targhïb" (1737).
Och Profeten (saw) sade också: "Den som skuddar sig själv från tveksamheter, räddar sin tro och sin värdighet." [al-Bukhârî (52).

(5) Bland de angelägenheter som muslimerna är slarviga med är lugnhet i bönen, vare sig det är obligatoriska eller den frivilliga sorten. Det finns autentiska hadither som bevisar att lugnhet är en av bönens pelare, och utan den blir bönen ofullständig. Lugnheten omfattar stillhet och ödmjukhet i bönen och att inte förhasta sig i bönens kroppsställningar, så att ryggraden är rak. (Sunna är att ryggraden skall vara rak i bönens olika kroppsställningar. Se Sifatus-Salât an-Nabiyy av Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî). Många människor utför tarâwîh bönen på ett sätt som visar att de varken är insatta, eller känner ödmjukhet i den. I stället jäktar de i bönens positioner så som hackande hönor. En sådan bön är ofullkolig, och den bedjande personen frå ingen belöning överhuvudtaget för denna handling.

(6) En annan punkt som många människor har missförstått är antalet enheter (rak'ât) som tarâwîh bönen innehåller. Somliga tror att det inte är passande att be tarâwîh mindre än tjugo rak'ât. Allt detta är bara antaganden och spekulationer; i själva verket är detta missförstånd som otsäger de välkända bevisen.
Autentiska ahâdîther bevisar att nattbönen är obegränsad och således kan ingen begränsing läggas till för antalet rak'ât [al-Bukhârî (6310).], ibland tretton rak'ât [al-Bukhârî (698).], och ibland mindre än detta under Ramadhân, och även under andra dagar.
När Profeten (saw) blev tillfrågad om nattbönen, svarade han: "Nattbönen bör utföras två och två (rak'ât); och om man är rädd att gryningen skall komma, bör man be en rak'ât, som en witr för alla ens tidigare böner". [al-Bukhârî (472) och Muslim (749).]
Så Profeten (saw) satte ingen gräns för antalet rak'ât i tarâwîh, varken under Ramadhân eller vid andra tillfällen. Baserat på detta brukade kompanjonerna (sahâbah) under 'Umars regeringstid då och då be tjugotre rak'ât, och ibland elva rak'ât. Detta har bevisats på auktoritet av 'Umar och kompanjonerna i hans tid (se Mâlik bin Anas "al-Muwatta" 6: Kitâb as-salât fî Ramadhân; kapitel 2). Som tillägg brukade några av as-salaf (föregångarna) be 36 rak'ât, och även tre rak'ât som witr, och en del bad 41 rak'ât. Detta faktum nämdes av shaykh ul-Islam Ibn Taymiyah och andra lärda. Ibn Taymiyah nämnde även att det är en stor fråga, och att det är bättre att minska på antalet rak'ât för den som förlänger sin recitation, rukû (bugande), och sujûd (nedfallandet på ansiktet), och att det är bättre att öka antalet rak'ât för den som förkortar sin recitation, rukû', och sujûd. [se "Madjmû ´Fatâwa Ibn Taymiyah" v. 23 s.112.] Enligt Profeten (saw) utövande, är det bättre att antingen be ellva eller tretton rak'ât, både Ramadhân och i andra tider, eftersom detta är antalet enheter som Profeten (saw) oftast utförde och som utöver detta för med sig både lugnhet och ödmjukhet. Dett är dessutom det behagligaste för de tillbedjande bakom imamen, men den som överstiger detta antal skall varken anklagas eller bestridas. Trots allt är det bättre för dem som ber med imamen att inte gå förrän han avslutat bönen.
Detta i enlighet med Profetens (saw) hadîth: "Sannerligen, om en man ber (tarâwîh) med imamen tills han avslitat bönen, kommer det att nedskrivas för honom som en hel natts bön." [at-Tirmidhî "al-Djâmi" (806) och al-Albânî "Salât at-Tarâwîh" s.16].

(7) Det är angeläget för alla muslimer att sträva under denna heliga månad, med alla typer av dyrkan, som frivilliga böner, reciterandet av Koranen med begrundande och förståelse; att så ofta som möjliht säga tasbÎh (subhâna Allâh), tahlîl (lâ olâha illa Allâh), tahmîd (al-hamdu lillâh), takbîr (Allâhu Akbar), och istighfâr (att be om förlåtelse; astaghfiru-Allâh), och andra åkallelser som nämnts i shati'ah.

(8) Muslimerna bör också anbefalla andra att göra goda handlingar, och hindra dem från det onda, samt att kalla folket till Islâm. Han/hon bör också vara mer medlidsam gentemot de fattiga och nödställda, och sträva efter att göra gott gentemot sina föräldrar och släktingar; återgälda gärsfriheten till grannar, och att hälsa på de sjuka etc.
Profeten (saw) sade också: "Umrah under Ramadhân är som Hadj (pilgrimsfärden)" - eller så sade han "som Hadj med mig". [al- Bukhârî (1863) och Muslim (1256).]

Det finns oräkneliga ahâdîther och traditioner som bevisar den lagliga rätten att tävla och konkurrera i de olika formerna av goda gärningar under Ramadhân. Allâh är den som Vakar övre oss; må Han vägleda oss och alla muslimer till de handligar som leder till Hans v'lbehag, att acceptera vår fasta och våra nattböner, att tillrättaställa tillståndet av våra angelägenheter, att förbättra vår situation och att skydda oss från alla sorters provningar och lidelser. Vi ber Honom om rättfärdighet frö våra ledare, och att visa de sanningen, ty Han är Beskyddaren, den Mäktige.

Wa As-Salâmu 'alaykum wa Rahnatukkâhi wa barakâtuhu.