Titel: Profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utseende och karaktär
Talare: Abdul Wadûd, examinerad från det Islamiska Universitetet i al Madinah

 

 

---

Källa: http://www.islam.nu/v2/objekt_audio.php?id=3

 

 

 

Då Quraish till fullo hade insett att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – aldrig skulle upphöra med sin Kallelse tog de i ett desperat försök att hindra Kallelsens tidvattensvåg till andra lumpna medel:

 

De hånade, nedvärderade, förlöjligade och framförde beskyllningar om motsägelsefullt och till skratt uppmanade beteende, allt riktat mot de nya konvertiterna i allmänhet och mot Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – person i synnerhet i syfte att i deras kampvilja ingjuta en andra av misströstan och försvaga deras brinnande entusiasm. De pekade ut Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som en av djinn besatt person eller som en sinnessjuk:

 

”De [som förnekar sanningen] säger: ’Du måste vara galen, du som [påstår att] denna Quran har uppenbarats för dig!’”

(Quranen 15:6)

 

eller en lögnare som utövar trolldom:

 

”De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen säger: ’Hans vältalighet bländar oss, men han är bara en lögnare och trollkarl.’”

(Quranen 38:4)

 

Deras ögon försökte också se på den gode mannen som om de tänkte ”äta upp honom”, eller störa hans stabilitet och fasthet. De använde alla slags föraktfulla tillmälen såsom ”galning” eller ”en av en ond ande besatt person”.

 

”[Ha tålamod] även om de som förnekar sanningen kastar så hätska blickar mot dig, när de får höra [stycken av] Quranen [att de så när de får dig att förlora fattningen] och säger: ’Han är sannerligen galen!’”

(Quranen 68:51)

 

Det fanns bland de tidiga konvertiterna en grupp som olyckligtvis inte hade en stark klan bakom sig som kunde backa upp dem. Dessa försvarslösa människor blev ständigt hånade och förlöjligade. Med hänvisning till sådana människor vände sig Quraishs högbrynta aristokrater under gyckel och hån upprepade gånger till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med frågan:

 

”… Är det dessa som Allâh har skänkt Sina gåvor [med förbigående av oss]?

Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?”

(Quranen 6:53)

 

och Allâh sa:

 

”Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?”

(Quranen 6:53)

 

De orättfärdiga brukade på olika sätt skratta åt de rättfärdiga.

 

• De skrattade invärtes åt deras Tro eftersom de såg sig själva som högre stående.
  
  
• De förolämpade och vinkade åt de rättfärdiga då de passerade på offentliga platser.
  
  
• De talade illa om dem i sina hem.
  
  
• Varhelst och närhelst de såg dem bannade de dem och kallade dem dårar som kommit vilse.
  
  
• I det Efterkommande kommer alla dessa påhitt och lögner att visas för vad de verkligen är och rollerna kommer att vara ombytta. Allâh har sagt:

 

”De som har slagit sig till ro med sin synd försöker göra de troende till åtlöje, och när de går förbi [någon av] dem utbyter de sinsemellan menade blickar, när de sedan återvänder till de sina [fortsätter de] med sina skämt. Och när de ser dem säger de: ’ De där [människorna] har sannerligen gått vilse!’ Men de hade inget uppdrag att vaka över de troende!"

(Quranen 83:29-33)

 

I form av grundlösa påståenden om Muhammads läror, person och karaktär förvrängde de hans förkunnelse, frambesvärjde oklarheter och spred falsk propaganda och gick på sådana sätt till överdrifter för att omintetgöra allt utrymme för allmänheten att ordentligt begrunda det hela. Quranen berättar att de brukade påstå att de var:

 

”De säger också: ’Det är bara sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva ned och som han får upplästa för sig morgon och kväll.’”

(Quranen 25:5)

 

De orättfärdiga fortsatte oupphörligt att i människors öron inskärpa att Quranen inte var en sann Uppenbarelse:

 

”Denna [Quran] är ingenting annat än [en härva av] osanningar, som han har satt samman med andra [människors] hjälp.”

(Quranen 25:4)

 

Hedingarna och de som var fientliga till islam och Allâhs Uppenbarelse kunde inte förstå hur så vackra verser kunde flöda från Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser - tunga utan att någon fanns som lärde honom, och de hävdade:

”Det är bara en människa som lär honom.”

(Quranen 16:103)

 

Det reste också en annan grundlös och ytlig invändning:

 

”Vad slags sändebud är detta som äter [vanlig] föda och besöker marknaderna [som vi andra]?”

(Quranen 25:7)

 

De var sorgligt okunniga och plågsamt förbryllande ty de kunde inte för sitt liv tänka sig att en mänsklighetens lärare skulle kunna vara en människa som delar deras natur, tar del i deras liv, känner till deras förehavanden och förstår deras sorger och glädjeämnen.

 

Den Heliga Quranen har med kraft vederlagt deras beskyllningar och anklagelser och har klargjort att Profetens yttrande utgör Herrens Uppenbarelse och att deras karaktär och innehåll strå för en oförfärad utmaning mot dem som hänför hans profetiska yttranden till något slags världsligt ursprung, ibland till en drömmande reformators mentala våndor, en vanvettig poets utgjutelser eller en sinnessjuk mans osammanhängande pladder.

 

De ställde Quranen mot den gamla mytologin för att leda människors intresse bort från Allâhs Ord. an-Nadr bin Harith vände sig en gång till Quraish med följande ord:

 

”Quraish! Ni har fått uppleva ett aldrig tidigare skådat fenomen inför vilket ni hittills har stått hjälplösa. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – växte upp här bland er och har alltid visat sig vara ytterst tillmötesgående och en högst sannfärdig och pålitlig ung man. Då han senare blev en vuxen man började han dock predika en för ett samhälle främmande tro som inte föll er i smaken. Ni började då fördöma honom, ena gången som trollkarl, den andra som en spåman, poet eller till och med som en galen man. Jag svär vis Allâh att han inte är något utav detta. Han är inte intresserad av att blåsa på knutar som magiker gör och hans ord tillhör inte spåkonstens värld. Han är inte heller poet eftersom han inte har vandrarens mentalitet, och han är inte galen då han aldrig har setts utveckla någon typ av hallucinationer eller andra tecken typiska för vansinniga. Quraish! Det handlar verkligen om någonting allvarligt och jag råder er att ompröva er inställning.”

 

Det berättas att an-Nadr i ett senare skede begav sig till Hîrah och där blev bevandrad i de persiska konungarnas traditioner och redogörelser från människor som Rustum och Asphandiar. Han återvände till Mecka och kom att alltid följa i Profetens spår varhelst denne predikade den nya tron och varnade människor från Allâhs vrede. an-Nadr följde omedelbart upp Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och förtalde för samma åhörarskara långa berättelser om människorna i Persien. Han bifogade då vanligen i sitt framförande också en fråga där han skickligt kastade fram en undran om han inte överglänste Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[1] Ibn Abbas – må Allâh vara nöjd med honom – berättade att an-Nadr brukade köpa in sångerskor som genom sina kroppsliga attribut och sina sånger lockade människor från islam och från att utveckla minsta tycke för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[2] Om detta säger Allâh:

 

”Men det finns människor som köper [eller byter till sig] tomt prat för att, utan kunskap, locka [andra att avvika] från Allâhs väg, och som [försöker] göra narr av [dem som följer] den…”

(Quranen 31:6)

 

I ett nytt försök att förmå Muhammad - över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att överge sin principiella position uppmanade Quraish honom att kompromissa lite med sina läror och ta till sig deras förislamiska bruk på så sätt att han gjorde lite avkall på sin religion och polyteisterna gjorde på samma sätt. Allâh, den Upphöjde säger:

 

”De skulle vilja att du gick dem till mötes för att då visa sig tillmötesgående [mot dig].”

(Quranen 68:9)

 

Ibn Jarîr och at-Tabarani rapporterar att belätesdyrkarna erbjöd Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att dyrka hans Herre under ett år medan han dyrkade deras gudar under ett år. I en annan version säger de: ”Om du accepterar våra gudar ska vi dyrka dina.” Ibn Ishaq berättade att ett antal inflytelserika polyteister – al-Aswad bin al-Muttalib, al-Walîd bin al-Mughîrah, Omaiyah bin Khalaf och al-’As bin Wa’il as-Sahmy – hejdade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – medan han cirkulerade runt Helgedomen och föreslog att han skulle dyrka det som de dyrkade, och de skulle dyrka det som han dyrkade. På så sätt skulle de, enligt dem, kunna nå fram till en minsta gemensamma nämnare. De tillade: ”Skulle den Herre du dyrkar visa sig vara bättre än våra blir det så mycket bättre för oss, men skulle våra gudar visa sig vara bättre än dina är det i så fall till nytta för dig.” Allâh, den Upphöjde, var omedelbart bestämd och uppenbarade följande Kapitel:

 

”Säg: ’Ni som förnekar sanningen” Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro – och jag har min tro!”

(Quranen 109:1-6)

---

[1] Ibn Hisham, 1/299, 300, 358; Tafheem-ul-Qur’ân, 4/8, 9.

[2] Tafheem-ul.Qur’ân, 4/9.

 

---

 

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 87-92)

Info: Assalamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh till den troende,
MashAllâh jag hittade en islamisk hemsida för barn som heter islamicplayground.com. Dem har en hel del roligt och lärorik som är värt att ta en titt på tillsammans med era barn, inshAllâh.

Andra sidor för barn som jag vill tipsa om är islamforbarn.se (svensk), islam4kids.com och muslimkidz.com.  Läs Islam för era barn! Har ni andra bra tips så lämna dem i kommentarfälltet till detta inlägg, inshAllâh. Må Allâh göra det lätt för oss att lära våra barn om Islam så vi kan starka vår ummah i framtiden, ameen!

---

Hemsida: islamicplayground.com
Hemsida: islamforbarn.se
Hemsida: islam4kids.com
Hemsida: muslimkidz.com

Lärare: Abu Taubah
(The F.i.k.s - Fundamental Islamic Knowledge & Seminary)

Info: MashAllâh, hittade en enkel och bra lektion för oss som vill lära oss Arabiska alfabetet, inshAllâh, med ord från quranen. Jag själv har redan lärt mig 7 bokstäver och även några ord från Quranen genom deras enkla övningar, alhamdulillah. Fler lektioner hittar ni via länken "Letter by Letter" Lektioner här nedan. Ni kan även hitta fler av deras lektioner via deras hemsida eller deras youtube kanal. Du kan bland annat hitta lektioner om Aqeedah, Hadeeth, Arabic Language, Tajweed, Tafseer & Fiqh.

---

Källa: http://thefiks.org
"Letter By Letter" Lektioner: http://thefiks.org/?cat=192
Deras youtube kanal: http://www.youtube.com/user/MAKEEN104

- Beginners Step 1. Letter By Letter
- Tips på bra sidor där man kan lära sig arabiska, inshAllâh
- Ett enkelt sätt att lära sig de arabiska alfabetet

He is the One and Only Deity, the One Who is Worshipped and the One Who deserves to be worshipped by the whole of His creation due to the Perfect Godly Attributes that He is described with.

"Allâh! There is none worthy of worship but He, the Living, the Sustaining. Neither slumber nor sleep overtakes Him. To Him belongs whatsoever is in the heavens and the earth. Who is there that can intercede with Him except with His Permission? He Knows what happens to them (His creatures) in this world and in the Hereafter. They will not encompass anything of His Knowledge except that which He Wills. His Footstool extends over the heavens and the earth and he feels no fatigue in guarding them. He is the Most High, the Most Great." (Quran 2:255)

In fact "Allâh" is the perfect word to describe the "One God" of monotheism.

Where Does the word "Allâh " Come From?
"Allâh" comes from the Arabic word "elah" - (Arabic) means 'a god' or something that is worshipped. This word (elah) can be made plural, as in "aleha" and it can be male or female. "Allâh" comes from "elaha" but it brings more clarification and understanding.

• Allâh = Has no gender (not male and not female)
• "He" is used only out of respect and dignity - not for gender
• Allâh = Always singular - Never plural
• "We" is used only as the "Royal WE" just as in English for royalty
• Allâh = Means "The Only One to be Worshipped"

Is "Allâh" only for Islam and Muslims?
"Allâh" is the same word used by Christian and Jewish Arabs in the Bible, before Islam came.
On page one [1] of Genesis in the Old Testament, we find the word "Allâh" seventeen [17] times.

---

Källa: http://abdurrahman.org/
Relaterat: Knowing Allâh by His Words
Relaterat: The Belief in Allâh - What does is mean?

 

---

Källa: http://www.youtube.com/watch?v=vlLKACZMBFs&NR=1

---

Talare: Shaykh Fawzan
Källa: http://www.youtube.com/watch?v=irpEz4b5BV8

 

I HIRÂ’S GROTTA

Då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var närmare fyrtio år gammal hade han för vana att tillbringa många timmar i avskildhet och fundera över och begrunda alla aspekter av skapelsen omkring honom. Detta meditativa sinnelag bidrog till att vidga den mentala klyftan mellan honom och hans landsmän. Han brukade förse sig med Sawiq (korngröt) och vatten och sedan genast ge sig av mot bergen och ravinerna i Meckas omgivningar. Särskilt en av dessa, en grotta på berget an-Nour kallad Hira’, utgjorde hans favorittillhåll. Det var en liten grotta, cirka fyra meter lång och drygt en och en halv meter bred, som låg på bara tre kilometers avstånd från Mecka. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – brukade alltid gå dit och bjuda vandrare att dela hans enkla matsäck med honom. Han ägnade den största delen av sin tid och i synnerhet Ramadan åt dyrkan och begrundan över universum omkring honom. Hans hjärta var oroat över de moraliska gissel och den avgudardyrkan som grasserade bland hans folk, men han var fortfarande hjälplös eftersom ingen bestämd inriktning eller något speciellt synsätt hade funnits tillgängligt för honom att följa dör att rätta till de fördärvliga skick och bruk som var för handen i hans omgivning. Denna ensamhet åtföljd av en sådan typ av kontemplativt närmande måste förstås i sitt Gudomliga perspektiv. Det rörde sig om ett förstadium till den period fylld av tungt ansvar vilket han mycket snart skulle komma att axla.[1]

 

Avskildhet och ett lösgörande från livets orena inslag utgjorde två oundgängliga förutsättningar för att Profetens själ skulle komma i nära kontakt med den Osedda Makt som ligger bakom alla tillvarons aspekter i detta ändlösa universum. Det var en rik period av avskildhet som varade i tre år och som ledde in i en ny era av oupplöslig kontrakt med den Makten.[2]

 

JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR UPPENBARELSEN

Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var fyrtio år gammal, dvs. i den ålder av fullständig perfektion vid vilken profeter alltid beordrades att tillkännage sitt Budskap, började tecken på hans Profetskap att visa sig och gnistra vid livets horisonter – det var de sanna visioner han kom att erfara under sex månader. Profetskapet varade tjugotre år och dessa sex månader av sanna visioner utgjorde en integrerad del av Profetskapets fyrtiosex delar. I månaden Ramadan under hans tredje år av ensamhet i Hira’s grotta lät Allâhs Vilja Hans Nåd flöda på jorden och Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förärades Profetskap och Uppenbarelsens ljus bröt fram över honom med några verser ur den Heliga Quranen.[3]

 

Vad gäller frågan om den exakta tidpunkten pekar noggranna undersökningar av till omständigheterna bundna belägg och tillämpliga ledtrådar direkt på måndag kväll den tjugoförsta Ramadan, dvs. den tionden augusti år 610 e.Kr. Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var då exakt fyrtio år, sex månader och tolv dagar gammal, dvs. 39 gregorianska år, tre månader och tjugotvå dagar.[4]

 

’Aishah, den sannfärdiga, gav följande redogörelse för denna ytterst betydande händelse som frambringade det Gudomliga ljus som skulle komma att skingra och fördriva otrons och okunskapens mörker. Det förde livet in på en ny väg och producerade den mest betydande förändringen i mänsklighetens historia.

 

Förelöpare till Uppenbarelsen antog formen av sanna visioner som på ett frapperande sätt hela tiden förverkligades. Efter detta blev ensamheten Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kär och han kom att bege sig till Hira’s grotta, hänge sig åt Tahannuth (gudsdyrkan och andakt) under ett antal nätter innan han återvände till sin familj, och sedan vända tillbaka för att förbereda en liknande vistelse. Slutligen och oväntat kom ängeln till honom med Sanningen och sa: ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa han (Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser). Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – beskrev sedan det som hände:

 

”Då tog han tag i mig och pressade mig våldsamt mot sig för att sedan släppa mig och upprepa befallningen ”Läs”. ”Jag kan inte läsa”, sa jag och än en gång pressade han mig intill sig till utmattning. Sedan sa han: ”Läs”. Jag sa: ”Jag kan inte läsa.” Han pressade mig intill sig en tredje gång och sa:

”Läs! I din Herres namn, Han som har skapat, skapat människan av en grodd som sätter sig fast. Läs! Din Herre är den Främste Givaren, som har lärt [människan] pennans bruk, lärt människan vad hon inte visste.”

(Quranen 96:1-5)

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – upprepade dessa verser. Han skakade av fruktan. I detta skede återvände han hem till sin hustru Khadijah och sa, ”täck över mig… täck över mig”. De täckte över honom tills han hade återställt sitt lugn. Han berättade för Khadijah om händelsen i grottan och tillade att han var skräckslagen. Hans hustru försökte lugna honom och gav honom ny tillförsikt genom att säga:

”Allâh skulle aldrig vanhedra dig. Du återförenar halvsyskon, du bär de svagas börda, du hjälper de fattiga och de behövande, du tar hand om gäster och du utstår umbäranden på sannfärdighetens väg.”

 

Hon begav sig tillsammans med Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till sin kusin Waraqa bin Nawfal bin Asad bin ’Abd al-’Uzza, en blind gammal man som under den förislamiska perioden hade antagit kristendomen och var sysselsatt med att skriva Bibeln på hebreiska.  Khadijah sa: ”Min kusin! Lyssna på din svåger!” Waraqa sa: ”Min svåger! Vad var det du såg?” Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – berättade vad som hade hänt honom. Waraqa svarade: ”Detta är Namus (dvs. den ängel som är betrodd med Gudomliga Hemligheter) som Allâh skickade till Mûsâ (Moses). Jag önskar att jag vore yngre. Jag önskar att jag kunde leva till den tid då ditt folk vänder sig från dig.” Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – frågade: ”Kommer de att driva bort mig?” Waraqa svarade jakande och sa: ”Vem som än kommit med något som liknar det du har fört med dig behandlades fientligt och om jag skulle leva den dagen skulle jag till fullo stödja dig.” Några dagar senare dog Waraqa och uppenbarelsen ebbade också ut.[5]

 

At-Tabari och Ibn Hisham rapporterade att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – efter att ha överraskats av Uppenbarelsen lämnade Hira’s grotta men att han i ett senare skede återvände och återupptog sin ensamhet. Han kom sedan tillbaka till Mecka och at-Tabari berättade om den tilldragelsen:

 

”Efter att ha nämnt Uppenbarelsens ankomst sa Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Jag har aldrig avskytt någon mer än en poet eller en galen man. Jag förmår inte titta på någon av dem. Jag ska aldrig berätta för någon i Quraish om min Uppenbarelse. Jag ska klättra upp på ett berg och kasta mig ner och dö. Det kommer att befria mig. Jag gick gör att göra det men halvvägs upp på berget hörde jag en röst från skyn som sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och jag är Jibrîl (Gabriel)”. Jag tittade upp och såg Jibrîl (Gabriel) i formen av en man som placerade sina ben på horisonten. Han sa: ”Muhammad! Du är Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och jag är Jibrîl (Gabriel).” Jag stannade och såg på honom. Hans åsyn drog min uppmärksamhet bort från det jag hade avsett att göra. Jag stod som förstenad på min plats. Jag försökte rikta mina ögon bort från honom men varhelst jag tittade fanns han där. Jag stannade orörlig på stället till Khadijah skickade någon för att leta efter mig. Denne person gick ner till Mecka och tillbaka medan jag stod kvar på samma ställe. Sedan gav sig Jibrîl (Gabriel) iväg och jag gick tillbaka hem. Khadijah var hemma när jag kom och jag satte mig tätt intill henne. Hon frågade: ”Fader till Al-Qasim! Var har du varit? Jag skickade någon för att leta efter dig. Han gick till Mecka och återvände till mig.” Jag berättade för henne vad jag hade sett. Hon svarade: ”Det är gynnsamt tecken, o make. Ta dig samman, jag svär vid Allâh att du är ett Sändebud för detta folk.” Hon stod upp och gick till Waraqa för att informera honom. Waraqa sa: ”Jag svär vid Allâh att han har tagit emot den samma Namus, dvs. ängeln som sändes till Mûsâ (Moses). Han är detta folks Profet. Säg till honom att vara tålmodig.” Hon återvände till honom och berättade vad Waraqa hade sagt. När Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – avslutade sin vistelse i ensamhet och återvände till Mecka gick han till Waraqa som sa till honom: ”Du är detta folks Profet. Jag svär vid Allâh att du har tagit emot samma ängel som sändes till Mûsâ (Moses).” [6]

 

UPPEHÅLL I UPPENBARELSEN

Ibn Sa’d rapporterade med stod hos Ibn ’Abbas att Uppenbarelsen gjorde uppehåll under några dagar.[7] Detta förefaller efter noggrann undersökning vara det troligaste. Att som en del lärda påstå att den varade i tre och ett halvt år är inte korrekt, men det finns inte utrymme att gå in på detaljer här.

 

Under tiden fastnade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en slags depression i förening med förvåning och bryderi. Al-Bukhari rapporterade:

 

”Den Gudomliga ingivelsen gjorde uppehåll och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – blev så beklämd att, som vi har hört, han flera gånger avsåg att kasta sig ut från höga bergs toppar, och att Jibrîl (Gabriel) varje gång han klättrade upp på en bergstopp för att kasta sig ner visade sig för honom och sa: ”Muhammad! Förvisso är du Allâhs Sändebud i sanning”, varpå hans hjärta blev stilla och han lugnade sig och återvände hem. Närhelst väntan på Uppenbarelsen blev lång gjorde han på detta sätt men Jibrîl (Gabriel) visade sig då åter för honom och sa till honom detsamma som tidigare.” [8]

 

JIBRÎL (GABRIEL) FÖRMEDLAR ÅTER ALLÂHS UPPENBARELSE

Ibn Hajar sa: ”Uppehållet i Uppenbarelsen under några dagar kom att befria Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – från den fruktan han erfor och få honom att längta efter Uppenbarelsen.”

 

När villrådighetens dunkel gav vika och sanningens fanor hissades visste Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med säkerhet att han hade blivit Den Högstes Sändebud. Han var också säger på att det som kommit till honom inte var någonting annat än Ingivelsens sändebud. Hans väntan och längtan efter Uppenbarelsens ankomst utgjorde en god anledning till hans ståndaktighet och självbehärskning då Allâhs Ingivelse kom till honom. Al-Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att denne hade hört Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tala om uppehållet på följande viss:

 

”Medan jag var ute och gick fick jag höra en röst från skyn. Jag såg upp och det var utan någon som helst tvekan samme ängel som hade kommit till mig i Hira’s grotta. Han satt på en stol mellan himlen och jorden. Jag var oerhört rädd för honom och knäböjde på marken. Jag återvände hem och sa: ”Täck över mig…, täck över mig…”. Allâh uppenbarade för mig verserna:

 

”Du Som sveper in dig! Stå upp och varna! Och prisa din Herres majestät!
Och rena ditt hjärta! Och fly från all hednisk smitta!”

(Quranen 74:1-5)

 

Efter det började Uppenbarelsen komma kraftfullt, regelbundet och ofta.[9]

 

 

DE OLIKA SÄTT PÅ VILKA UPPENBARELSEN NEDKOM

Innan vi ger oss in på detaljer i den period då Budskapet och Profetskapet förmedlades ska vi bekanta oss med de olika sätt på vilka Uppenbarelsen nedkom. Ibn al-Qayyim säger följande om dessa:

 

1. Det första: Den sanna uppenbarelsens period (alroaja alhaq). Detta utgjorde startpunkten för Uppenbarelsen till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.
   
   
   
2. Det andra: Det som ängeln omärkligt delgav Profetens hjärta och medvetande. Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa: ”Den Heliga Anden avslöjade för mig att ingen själ kommer att förgås förrän den har levt sin utmätta tid, så frukta olydnad. Det som Allâh har kan aldrig erhållas förutom via lydnad mot Honom.”
   
   
3. Det tredje: Ängeln kom till Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i en människas form och talade direkt till honom. Det gjorde det möjligt för honom att till fullo förstå vad ängeln sa. Ängeln kom ibland att ses i denna form av Profetens Följeslagare.
   
   
4. Det fjärde: Ängeln kom till honom som ett klockslag. Detta var den svåraste formen eftersom ängeln brukade gripa tag i honom hårt så att svett också den kallaste av dagar trängde fram i hans panna. Om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – satt på sin kamel kunde den inte bära tyngden utan gick omedelbart ner på knä på marken. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fick en gång en sådan uppenbarelse då han satt ner med låret på Zaids lår, och Zaid kände att trycket nästan skadade hans lår.
   
   
5. Det femte: Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – såg ängeln i sin verkliga form. Ängeln uppenbarade för honom det som Allâh hade befallt honom att uppenbara. Detta som inträffade två gånger nämns i Quranens femtiotredje kapitel Sûrat an-Najm (Stjärnan).
   
   
6. Det sjätte: Det som Allâh själv uppenbarade för honom i himlen, dvs. då han steg upp till himlen och mottog Allâhs påbud om Salât (bönen).
   
   
7. Det sjunde: Allâhs direkta Ord till Sin Budbärare – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utan en förmedlande ängel. Det var ett privilegium som Mûsâ (Moses) – över honom vare frid – hade åtnjutit och som klart och tydligt omvittnas i Quranen, liksom det också omvittnas för vår Profet – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i Quranens sjuttonde kapitel Sûrat al-Isrâ’ (Den nattliga resan).

 

Vissa religiösa lärda lade till ett kontroversiellt åttonde stadium i vilket de påstår att Allâh talar direkt till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utan ett förhänge emellan. Det här är hur som helst ännu ett obekräftat påstående.[10]

---

[1] Rahmat-Al-lil’alameen, 1/47; Ibn Hisham, 1/235, 236; Fi Thilal Al-Qur’ân, 29/166.

[2] Fi Thilal Al-Qur’ân, 29/166, 167.

[3] Fath Al-Bari, 1/27.

[4] Det råder viss oenighet mellan forskare angående den exakta dagen för Uppenbarelsens början men jag har här återgett den som förefaller vara den rätta. För detaljer se Sahih Muslim, Musnad Ahmad, Rahmat-Al-lil’alameen, Al-Hakim, Al-Baihaqi etc.

[5] Sahih Al-Bukhari, 1/2, 3.

[6] At-Tabari, 2/207; Ibn Hisham, 1/237, 238.

[7] Fath Al-Bari, 1/27, 12/360.

[8] Sahih Al-Bukhari, 2/340.

[9] Sahih Al-Bukhari, The Book of Tadseer, 2/733.

[10] Zâd Al-Ma’ad, 1/18.

 

---

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 64-71)

LearnQuran2010 | LearnQuran2010 | LearnQuran2010

LearnQuran2010 | LearnQuran2010 | LearnQuran2010

 

 

---

Källa: Shaykh Muhammad bin Saalih al-`Uthaymeen, Fatawa Islamiyah, Darussalam, volume 5, page 395

Assalamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh till den troende,
Nedan kan ni läsa om Sahaabah och även, inshAllâh ladda ner i pdf-format till din egen dator.

---

Biographies of the Companions (Sahaabah)

 

 

 

HANS FÖDELSE

Enligt forskaren Muhammad Sulaimân al-Mansourpuri och astrologen Mahmûd Pasha föddes Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, den främste bland profeter, i Bani Hashims kvarter i Mecka måndag morgon den nionde i månaden Rabi’ al-Awwal samma år som Elefantincidenten och det fyrtionde året av Kisras (Khosru Nushirwan) styre, dvs. den tjugonde eller tjugoandra april år 571 e.Kr.[1]

 

Ibn Sa’d rapporterade att Muhammads mor sa: ”Då han föddes strömmade ett ljus ut från mitt pudendum och tände Syriens palats.” Ahmad rapporterade med stöd hos ’Arbadh bin Sariya något liknande.[2]

 

I samband med födelsen rapporterades betydande förebud. Fjorton balkonger i Kisras palats sprack och rasade ner, zoroasternas heliga eld dog ut och en del kyrkor vid sjön Sawa sjönk och rasade samman.[3]

 

Hans mor sände omedelbart bud för att informera sonens farfar ’Abdul-Muttalib om den glädjande tilldragelsen. Lycklig kom han till henne, tog barnet till al-Ka’bah, bad till Allâh och tackade Honom. ’Abdul-Muttalib kallade pojken Muhammad, ett namn som vid den här tiden inte var vanligt bland araberna. Han omskar sonsonen på dennes sjunde dag såsom sedan var bland araberna.[4]

 

Abu Lahabs konkubin Thuyebah var den första kvinna efter Muhammads mor som, tillsammans med sin egen som Masrouh, ammade honom. Hon hade tidigare ammat Hamzah bin ’Abdul-Muttalib och kom senare att amma Abu Salamah bin ’Abd al-Asad al-Makhzumi.[5]

 

TIDIG BARNDOM

Det var en vanlig sed bland de araber som bodde i städer att skicka bort sina barn till beduinammor för att de skulle få växa upp i öknens fria och hälsosamma miljö. Härigenom förväntades de utveckla en robust kropp och förvärva det ofördärvade tal och sätt som kännetecknade beduinen vilken var känd både för språklig renhet och för att vara fri från de olater som vanligen utvecklades i bofasta samhällen.

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – anförtroddes senare åt Halimah bint Abi Dhuaib från Bani Sa’d bin Bakr. Al-Harith bin ’Abdul ’Uzza kallad Abi Kabshah från samma stam var hennes man.

 

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade flera fosterbröder och fostersystrar; ’Abdullah bin al-Harith, Anisah bint al-Harith, Hudhafah eller Judhamah bint al-Harith (känd som ash-Shayma’) som brukade pyssla om Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, samt hans kusin Abu Sufyan bin al-Harith bin ’Abdul-Muttalib. Profetens fabror Hamzah bin ’Abdul-Muttalib ammades av samma två ammor, Thuyeba och Halimah as-Sa’diyah, som ammade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.

 

Traditioner omtalar hänförande hur Halimah och hela hennes hushåll välsignades med uppredade fördelaktiga händelser medan Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var i hennes vård. Ibn Ishaq upplyser om att Halimah berättade att hon tillsammans med sin man och ett ammande barn lämnade byn i sällskap med några kvinnor från sin klan i jakt på barn att amma. Hon sa:

 

”Det var ett torkans och hungersnödens år och vi hade ingenting att äta. Jag red på en brun åsninna. Vi hade också med oss en gammal kamelhona. Vi kunde vid Allâh inte få en enda droppe mjölk och vi fick inte en blund i ögonen därför att barnet skrek av hunger. Det fanns inte tillräckligt med mjölk i mitt bröst och inte ens kamelhonan hade någonting att ge honom. Vi bad oupphörligt om regn och omedelbar hjälp. Slutligen nådde vi Mecka och sökte efter barn att amma. Inte någon kvinna bland oss ville ta sig an Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – då han erbjöds oss. Så fort vi fick veta att han var faderlös nekade vi. Vi var fokuserade på den ersättning vi skulle få av barnets far. En faderlös! Vad skulle hans farfar och mor kunna göra? Så vi försmådde honom på grund av det. Varje kvinna som kom med mig fick tag i ett dibarn och när vi var i färd att ge oss av sa jag till min man: ”Vid Allâh, jag vill inte gå tillbaka tillsammans med de andra kvinnorna utan ett barn. Jag måste gå till den faderlöse och jag måste ta mig an honom.” Han sa: ”Det ligger inget fel i att göra så och kanske välsignar Allâh oss genom honom.” Så jag gick och hämtade honom ty det fanns helt enkelt inget alternativ kvar för mig annat än att göra så. Jag lyfte upp honom i mina armar, återvände till min plats, satte honom till mitt bröst och upptäckte till min stora förvåning att jag nu hade tillräckligt med mjölk däri. Han drack sig nöjd liksom hans fosterbror och sedan föll båda i sömn trots att mitt barn inte hade kunnat sova föregående natt. Min man gick sedan för att mjölka kamelhonan och till hans häpnad fann han nu mycket mjölk hos den. Han mjölkade den och vi drack oss nöjda och fick njuta av en god sömn den natten. Följande morgon sa min man: ”Vid Allâh, Halimah, du måste förstå att du har fått tag på ett välsignat barn.” Och jag svarade: ”Genom Allâhs nåd hoppas jag att det är så.”

 

Traditionen är entydig i att Halimahs återresa och hennes därpå följande liv så länge Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var med henne kantades av en rad lyckliga tilldragelser och omständigheter. Den åsna som Halimah red då hon kom till Mecka och som var mager och i det närmaste slutkörd återhämtade sig till Halimahs medresenärers stora förundran snabbt. Då de nådde lägerplatserna i klanen Sa’ds område fann de att lyckans vindar hade börjat blåsa i deras riktning. Frodigt gräs sköt i höjden på den karga jorden och djur kom nöjda och fulla av mjölk tillbaka till dem. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – stannade hos Halimah under två år tills han var avvänjd, som Halimah sa:

 

”Vi tog honom sedan tillbaka till sin mor och bad henne enträget att låta honom bo hos oss och dra nytta av den goda lycka och de välsignelser som han hade bringat till oss. Vi var ihärdiga i vår begäran som vi gav tyngd genom vår oro för att barnet skulle dra på sig en speciell infektion typisk för Mecka.[6] Slutligen bifölls vår önskan och Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bodde med oss tills han var fyra eller fem år gammal.”

 

Då Jibrîl (Gabriel), såsom återges av Anas i Sahih Muslim, kom ner och slet upp Profetens bröst och tog ur hjärtat drog han ut en blodklump ur det och sa: ”Det var Satans del i dig.”

 

Sedan tvättade han det i en guldskål med vatten från Zamzam. Därefter fogades hjärtat samman och återbördades till dess plats. Pojkarna och lekkamraterna kom rusande till hans mor, dvs. hans amma, och sa: ”Sannerligen, Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – har blivit mördad.”

 

De rusade alla i riktning mot honom och fann honom i normalt skick med undantag för ansiktet som var vitt.[7]

 

TILLBAKA TILL SIN PASSIONERADE MOR

Efter den händelsen blev Halimah orolig för pojken och återbördade honom till hans mor där han stannade tills han var sex år gammal.[8]

 

För att hedra sin mans minne beslutade sig Amina för att besöka dennes grav i Yathrib (Medina). Hon gav sig tillsammans med sin faderlöse pojke, sin tjänarinna Umm Ayman och sin svärfar ’Abdul-Muttalib ut på en resa på femhundra kilometer. I Yathrib tillbringade hon en månad och gav sig sedan iväg tillbaka till Mecka. Under resan drog hon på sig en allvarlig sjukdom och dog i Abwa på vägen mellan Mecka och Medina.[9]

TILL SIN MEDLIDSAMMA FARFAR

’Abdul-Muttalib tog pojken med sig till Mecka. Han hade starka känslor för sin föräldralöse sonson vars senaste sorg (moderns död) ytterligare byggde på det förflutnas smärtor. ’Abdul-Muttalib var mer känslosam i umgänget med sin sonson än med sina egna barn. Han lät aldrig pojken bli offer för ensamhet utan föredrog alltid honom framför sina egna barn. Ibn Hisham rapporterade: En madrass för ’Abdul-Muttalib hade placerats i skuggan av al-Ka’bah. Runt den brukade hans barn i respekt för fadern sitta med Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – brukade sitta på den. Hans farbröder brukade då ta honom tillbaka men om ’Abdul-Muttalib var närvarande brukade han säga:

 

”Låt min sonson vara här.

Jag svär vid Allâh att den här pojken kommer att få en betydelsegull ställning.”

 

Han brukade sätta pojken på madrassen, klappa honom på ryggen och han var alltid nöjd med vad pojken tog sig för.[10]

 

Då Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var åtta år, två månader och tio dagar gammal gick hans farfar ’Abdul-Muttalib bort i Mecka. Förmyndarskapet över Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – överlämnades nu till hans farbror Abu Talib.

 

Abu Talib tog hand om sin brorson på bästa sätt. Han placerade honom bland sina egna barn och föredrog honom framför dem. Med stor respekt och hög aktning skilde han ut pojken. Under fyrtio års tid fortsatte Abu Talib att hålla sin brorson kär och ge honom allt möjligt skydd och stöd. Hans förhållande till andra bestämdes i ljuset av den behandling de gav Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.

 

Ibn ’Asakir rapporterade med söd hos Jalhamah bin ’Arfuta som sa:

 

”Jag kom till Mecka ett regnlöst år och Qurasish sa: ”Abu Talib, dalen har blivit lövlös och barnen hungriga. Låt oss gå för att bedja om regn”. Abu Talib gick till al-Ka’bah tillsammans med en ung pojke som var vacker som solen och ett svart moln var ovan hans huvud. Abu Talib och pojken stod vid al-Ka’bahs mur och bad en bön för regn. Moln från alla håll samlades omedelbart och regn föll ymnigt och källor sprang fram och växter grodde i staden och på landsbygden.”[11]

 

BAHÎRÂ, MUNKEN

Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var tolv år gammal följde han sin farbror Abu Talib på en handelsresa till Syrien. Då de nådde Busra (vilket var en del av Syrien i närheten av Howran på romerskt område) stötte de på en munk som kallades Bahîrâ (hans verkliga namn var Georges) som visade stor vänlighet och underhöll dem överdådligt. Han hade aldrig tidigare haft för vana att ta emot eller underhålla dem. Han kände med lätthet ingen Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och sa medan han tog hans hand:

 

”Detta är alla människors herre.

Allâh kommer att sända honom med ett Budskap som blir en nåd för alla väsen.”

 

Abu Talib frågade: ”Hur vet du det?”

 

Munken genmälde:

 

”Då ni blev synliga från ’Aqabahs håll gjorde alla stenar och träd prostration, något som de bara gör för en profet. Jag känner också igen honom på Profetskapets sigill som finns nedanför hans skuldra som ett äpple. Vi har kommit att lära detta från våra böcker.”

 

Av rädsla för judarna bad han också Abu Talib att skicka pojken tillbaka till Mecka och inte ta honom till Syrien. Abu Talib åtlydde rådet och skickade honom tillbaka till Mecka tillsammans med några av sina manliga tjänare.[12]

 

DE ”VANHELGANDE” KRIGEN

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var bara femton år gammal när de ”vanhelgande” krigen (vilka med skriftande krigslycka och avsevärda förluster i människoliv pågick under ett antal år) bröt ut mellan Quraish och Banu Kinana på en sida och Qais ’Ailans stam på den andra. De kallades så därför att det okränkbara kränktes, inklusive de heliga månaderna. Harb bin Omaiyah brukade på grund av sin enastående position och ärevördiga härkomst leda Quraish och dess allierande. Under en av striderna bistod Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sina farbröder men tog inte till vapen mot deras motståndare. Hans insats begränsades till att plocka upp fiendernas pilar då de stupade och överlämna dem till sina farbröder.[13]

 

AL-FUDOUL-KONFEDERATIONEN

Då fred var upprättad efter dessa krig kände människor ett behov av att bilda en konfederation i Mecka i syfte att bekämpa våld och orättvisor och försvara de svagas och de nödlidandes rättigheter. Representanter för Banu Hashim, Banu al-Muttalib, Asad bin ’Abd al-’Uzza, Zahrah bin Kilab och Taim bin Murra kallades till möte hemma hos en ärevördig äldre man vid namn ’Abdullah bin Jada’an at-Taimy i syfte att bilda en konfederation som skulle sörja för ovan nämnda önskemål. Kort efter Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade förärats Profetskapet bar han vittne om detta förbud och kommenterade det i mycket positiva ordalag:

 

”Jag blev vittne till en konfederation i ’Abdullah bin Jada’ans hem. Det var för mig mer tilltalande än boskapshjordar. Jag skulle också nu under islams epok se positivt på att närvara vid ett sådant möte om jag skulle bli inbjuden.”[14]

 

Konfederationens anda och inriktningen på de betänkande som den byggde på markerade faktiskt en helomvändning bort från den förislamiska stamstoltheten. Historien som ledde till avtalet berättar att en man från Zubaids klan kom som köpman till Mecka där han sålde varor till al-’As bin Wa’il as-Sahmy. Den senare försökte på alla sätt undgå att betala för varorna. Försäljaren sökte hjälp hos Quraishs olika klaner men de fäste inget avseende vid hans enträgna vädjande. Han tog då sin tillflykt till en bergstopp och började med högsta röst recitera klagoverser som redogjorde för de orättvisor han fick uthärda. Az-Zubair bin ’Abdul-Muttalib hörde om honom och gjorde förfrågningar i saken. Som en följd samlades parterna i den tidigare nämnda konfederationen till möte och lyckades tvinga az-Zubaidys pengar från al-’As bin Wa’il.[15]

 

MUHAMMADS – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – TIDIGA ARBETE

Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade inget speciellt arbete i sin tidiga ungdom men det har rapporterats att han arbetade som herde för Bani Sa’d och i Mecka. Vid tjugofem års ålder begav han sig till Syrien som handelsman för Khadijah – må Allâh vara nöjd med henne. Ibn Ishaq rapporterade att Khadijah, dotter till Khwailid, var en framgångsrik och högt ansedd affärskvinna. Hon brukade anlita män för att för en del av vinsterna göra affärer för hennes räkning. Quraishs folk var i huvudsak handelsmän så när Khadijah fick höra talas om Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser -, hans sannfärdighet, stora ärlighet och milda sätt skickade hon efter honom. Hon erbjöd honom att för en högre ersättning än de andra bege sig till Syrien för att sköta hennes affärer. Hon skickade också sin tjänstepojke Maisarah med honom. Han samtyckte och begav sig tillsammans med hennes tjänare till Syrien för handel.[16]

 

ÄKTENSKAPET MED KHADIJAH

Då han återvände till Mecka lade Khadijah i vinsten märke till en högre välsignelse än hon var van vid. Hennes tjänare berättade också för henne om Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – goda sätt, ärlighet, djupa eftertanke, uppriktighet och tro. Hon insåg att hon hittat det hon sökte. Många framstående män hade bett om hennes hand i äktenskap men hon hade alltid avvisat deras närmanden. Hon avslöjade sin önskan för sin väninna Nafisa, Maniyas dotter, som genast gick till Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och förmedlade de glada nyheterna till honom. Han samtyckte och bad sina farbröder att söka upp Khadijahs farbror för att diskutera saken. Därefter gifte de sig. Äktenskapskontraktet bevittnades av Bani Hashim och Mudars ledare. Detta inträffade efter Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – återkomst från Syrien. Han gav Khadijah tjugo kameler i hemgift. Hon var då fyrtio år gammal och betraktades som den i hennes släkt främsta kvinnan med avseende på härkomst, framgång och visdom. Hon var den första kvinna som Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gifte sig med. Han äktade ingen annan förrän Khadijah hade avlidit.[17]

 

Khadijah födde alla hans barn utom Ibrahim, al-Qasim, Zainab, Ruqaiyah, Umm Kulthum, Fatimah och ’Abdullah som kom att kallas Taiyib och Tahir. Alla hans söner dog under barnaåren och alla döttrar utom Fatimah dog under hans livstid. Fatimah dog sex månader efter hans död. Alla hans döttrar kom att uppleva Islam, ta tron till sig och utvandra till Medina.[18]

 

AL-KA’BAHS ÅTERUPPBYGGNAD OCH MEDLINGSFRÅGAN

Då Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var trettiofem år gammal började Quraish återuppbygga al-Ka’bah som sedan Ismâ’îls (Ismael) dagar utgjorde en låg byggnad av vita stenar, inte mer än sex och en halv meter hög. Den hade heller inget tak vilket betydde att tjuvar med lätthet kunde få tillträde till skatterna på insidan. Som följd av sin ålder var al-Ka’bah också utsatt för naturens och tidens tand vilka försvagade och bröt ner dess murar. Fem år före Profetskapets början drabbades Mecka av en omfattande översvämning som svepte fram över al-Ka’bah och nästan utplånade den. Quraish var förpliktigade att återuppbygga den för att skydda dess helighet och position och stammens ledare bestämde att endast lovliga medel härvid fick användas. Alla pengar som tjänats på otukt, ocker eller orättvisa metoder exkluderades. De var till en början alltför fyllda av fruktan för att riva ner murarna men al-Walîd bin al-Mughîrah al-Mukhzumi inledde insatsen. Då de andra såg att ingenting ont drabbade honom tog de del i rivandet av murarna ner till den grund som lagts av Ibrâhîm (Abraham). Arbetet med att återuppbygga dem fördelades mellan stammarna. Varje stam blev ansvarig för en del och de samlade stenar och påbörjade arbetet. Den man som gjorde i ordning stenarna var en romersk stenhuggare vid namn Baqum. Arbetet förflöt smärtfritt fram till dess att den heliga Svarta Stenen skulle placeras på sin rätta plats. Då bröt konflikter som varade i fyra eller fem dagar ut mellan ledarna som stred om äran av att få lägga stenen på plats. Dolkar var på randen till att dras och stor blodspillan föreföll oundviklig. Lyckligtvis lade den äldste bland ledarna, Abu Omaiyah bin Mughîrah al-Makhzumi, fram ett förslag som accepterades av alla. Han sa:

”Låt honom som först av alla stiger in i Helgedomen fatta beslut i frågan.”

 

Det var då Allâhs Vilja att Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skulle bli den förste att stiga in i Moskén. Då de såg honom utropade alla de närvarande med en röst:

 

”al-Amîn (den pålitlige) har kommit.

Vi är nöjda med att rätta oss efter hans beslut.”

 

Lugn och behärskad tog Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser - emot förtroendet och beslutade sig genast för en lösning som kom dem alla att försonas. Han bad om en mantel, bredde ut den på marken och lade stenen i dess mitt. Han bad sedan representanterna för de olika klanerna att lyfta stenen tillsammans. Då den hade nått fram till sin rätta plats lade Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – den på plats med sina egna händer. På detta sätt lugnades en mycket spänd situation ner och en mycket allvarlig fara undanröjdes genom Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – visdom.

 

Då Quraish fick slut på sina lovliga medel tog de bort några kvadratmeters yta på al-Ka’bahs norra sida vilken kallas al-Hijr eller al-Hatîm. I syfte att kunna kontrollera vilka de släppte in höjde de upp dörröppningen två meter från marknivå. När byggnaden hade nått femton meters höjd reste de taket vilket vilade på sex stycken pelare.

 

Då bygget var slutfört hade al-Ka’bah fått en femton meter hög kvadratisk form. Sidan med den Svarta Stenen och den mitt emot var vardera tio meter långa. Den Svarta Stenen var placerad en och en halv meter över den marknivå som användes för cirkulering. De två andra sidorna var var och en tolv meter långa. Dörren låg två meter över marknivå. En byggnadskonstruktion som i genomsnitt var en kvarts meter hög och en tredjedels meter bred omgav al-Ka’bah. Den kallades ash-Shadherwan och hade ursprungligen varit en integrerad del av Helgedomen med Quraish placerade den utanför.[19]

 

EN SNABB GENOMGÅNG AV MUHAMMADS – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – BIOGRAFI INNAN HAN ANFÖRTRODDES PROFETSKAPET

Profeten Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – utgjorde i sin ungdom en kombination av de bästa sociala kännetecknen. Han var en exemplarisk man med allvarligt sinne och oklanderlig klarsyn. Han var begåvad med intelligens, unikt tänkande och förmåga att välja lämpliga medel som leder till lämpliga mål. Hans långa tysthet var nyttig för hans vana att meditera och på djupet begrunda sanningen. Hans levande sinne och rena natur var honom behjälpliga i att ta till sig och förstå människors och folks olika sätt, såväl på ett individuellt som på ett samhälleligt plan. Han undvek vidskepliga bruk men tog aktiv del i konstruktiva och nyttiga uppgörelser. För övrigt tog han sin tillflykt i sin avskildhet. Han höll sig undan från att dricka vin, från att äta kött som slaktas på stenaltare och från att delta i festivaler i avgudars namn. Han kända en oerhörd avsky och avoghet gentemot avgudabilderna och kunde aldrig tolerera att någon svor vid al-Lat och al-’Uzza. Utan tvekan var det Allâhs försyn som höll honom borta från alla förhatliga och onda bruk. Också då han försökte följa sin instinkt och njuta något världsligt nöje eller följa någon respektlös tradition ingrep Allâhs försyn och hindrade varje steg i en sådan riktning. Ibn al-Athîr rapporterade att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sa:

 

”Jag har aldrig försökt göra det som mitt folk gör utom två gånger. Varje gång ingrep Allâh och hindrade mig från att göra det och jag gjorde det aldrig igen. En gång bad jag min medherde att ta hand om mina får när vi var i Meckas övre del. Jag ville gå ner till Mecka och roa mig såsom de unga männen gjorde. Jag gick ner till det första huset i Mecka där jag hörde musik. Jag steg in och frågade: ”Vad är det här?” Någon svarade: ”Det är en bröllopsfest.” Jag satt ner och lyssnade men föll snart i djup sömn. Jag väcktes av hettan från solen. Jag gick tillbaka till min medherde och berättade vad som hade hänt mig. Jag har aldrig försökt det igen.”

 

Al-Bukhari rapporterade med stöd hos Jabir bin ’Abdullah att han sa:

 

”Medan folk höll på att återuppbygga al-Ka’bah gick Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med ’Abbas för att bära sten. ’Abbas sa: ”Sätt ditt höftskynke runt nacken som skydd gör stenarna.” Medan han gjorde det föll Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – till marken och hans ögon riktades mot himlen. Lite senare vaknade han och ropade: ”Mitt höftskynke… mitt höftskynke.” Han virade in sig i sitt höftskynke.”

 

Och i en annan rapport:

 

”Hans länder syntes aldrig mer.”[20]

 

Auktoriteterna är överens i att tillskriva Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ungdom anständigt uppträdande, rättskaffens beteende och värdigt sätt. Han visade sig vara ett ideal för manlighet och besitta en klanderfri karaktär. Han var den mest tillmötesgående mot sina landsmän, den mest uppriktige i sitt tal och den mildaste i temperament. Han var den mest godhjärtade, kyske, gästvänlige och imponerande ständigt på människor med sin av fromhet inspirerade lugna fattningar. Han var den mest sannfärdige och den främste i att hålla fördrag. Hans landsmän gav honom samstämmigt titeln al-’Amîn (den pålitlige). De troendes Moder, Khadijah – må Allâh vara nöjd med henne – sa en gång:

 

”Han förenar halvsyskon, han hjälper de fattiga och de behövande, han underhåller gästerna och uthärdar umbäranden på sannfärdighetens väg.” [21]

 

 

---

[1] Muhadarat Tareekh Al-Uman Al-Islamiyah, 1/62; Rahmat-ul-lil’alameen, 1/38, 39.

[2] Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 12; Tabaqat Ibn Sa’d, 1/63.

[3] Rapporterades av al-Baihaqi men al-Ghazzali hade invändningar. Se Fiqh-us-Seerah, s. 46.

[4] Ibn Hisham, 1/159, 160; Zâd al-Ma’ad, 1/18; Muhadarat Tareekh Al-Uman Al-Islamiyah, 1/62.

[5] Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 4; Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 13.

[6] Ibn Hisham, 1/162-164.

[7] Sahih Muslim, 1/92.

[8] Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7; Ibn Hisham, 1/168.

[9] Ibn Hisham, 1/168; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7.

[10] Ibn Hisham, 1/168.

[11] Mukhtasar Seerat-ur-Rasool, s. 15, 16.

[12] Ibn Hisham, 1/180-183; Zâd al-Ma’ad, 117.

[13] Ibn Hisham, 1/184-187; Qalb Jazeerat Al-Arab, s. 260.

[14] Ibn Hisham, 1/113, 135.

[15] Mukhtasar Seerat-ur-Rasool, s. 30, 31.

[16] Ibn Hisham, 1/187, 188.

[17] Ibn Hisham, 1/189; Fiqh As-Seerah, s. 59; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 7.

[18] Ibn Hisham, 1/190; Fath Al-Bari, 7/507.

[19] Sahih al-Bukhari, 1/215; Fiqh As-Seerah, s. 62, 63; Ibn Hisham, 2/192-197.

[20] Sahih al-Bukhari, Kapitel: The buildning of Al-Ka’bah, 1/540.

[21] Sahih al-Bukhari, 1/3.

 

---

 

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 53-63)

 

SJÄLENS OCH FÖRFININGENS FULLKOMNAD
Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var känd för sin vältalig och flyt i arabiska. Hans position och ställning var anmärkningsvärd. Han var en omsorgsfull, oförställd och rättfram talare. Han var kunnig i arabiska, väl bevandrad i varje stams dialekt och landsmål och talade med sina värdar på dessa. Han behärskade och var tämligen vältalig i såväl beduinspråkens styrka och talarkonst som stadsfolkens tydliga och förnäma språk. Framför allt fanns Allâhs hjälp till hands i from av de uppenbarade koranverserna.

Hans fysiska kondition, uthållighet och förlåtande attityd - utifrån sin ledande position - samt hans tålamod och ståndaktighet mot det som han föraktade, var alla egenskaper som Allâh Själv hade tillfört honom. Också visa män har sina brister, men Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - blev till skillnad från alla andra mildare och tålmodigare ju mer skador han tillfogades. Ju fler oförskämdheter någon okunnig slungade mot honom desto mer ståndaktig blev han.

'Aishah sa: "Närhelst Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - får möjlighet att välja mellan två alternativ väljer han alltid det lättaste och mest behändiga. Men om han vet att det är syndfullt kommer han att hålla sig så långt bort från det som han kan. Han har aldrig hämnats i egen sak, men om Allâhs helighet kränks kommer han att göra det, dvs. i Allâhs och inte sin egen sak. Han är den siste att bli arg och den förste att bli tillfreds. Hans gärstfrihet och generositet saknar motstycke. Hans gåvor och donationer visar upp en man som inte fruktar fattighdom." [18]

Ibn 'Abbad sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest generöse. Vanligen är han allra mest generös under ramadan då ängeln Djîbrîl (Gabriel) varje natt besöker honom och repeterar Quranen med honom. Sannerligen är Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - mer generös med gåvor och välgörenhet än den blåsande vinden."

Jabir sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - skulle aldrig neka någon det han bad om." [19]

Hans mod, hans förmåga att ge bistånd och hans makt är utmärkande. Han var den djärvaste, upplevde besvärliga och svåra situationer och bemästrade dem. Modiga män flydde mer än en gång och lämnade honom ensam, men ändå stod han med fattningen i behåll vänd mot fienden utan att vända ryggen till. Alla modiga män med undantag för Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - har någon gång flytt eller drivits på flykt från ett slagfält.
'Ali sa: "Närhelst striden blev intensiv och krigarnas ögon blev röda förlitade vi oss på Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - för stöd. Han var alltid den som höll sig närmast fienden." [20]

Anas sa: "En kväll kände sig Medinas invånare uppskrämda. De begav sig skyndsamt i riktning mot ljudkällan men Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - hade gett sig iväg före dem. Han satt på Abu Talhahs sadellösa häst med ett svärd hängande runt halsen och sa till dem: 'Det är ingenting att vara rädd för." [21]

Han var den mest sedesamme och den förste att slå ner blicken. Abu Sa'îd al-Khudri sa: "Han var blygare än en jungfru i sin boudoir. När han hatar något kan vi läsa det i hans ansikte." [22] Han stirrar inte på någons ansikte, utan slår alltid ned blicken. Han tittar mer på marken än mot himlen. Han kastar mest flyktiga blickar på folk och åtlyds villigt av alla. Han namngav aldrig någon som han hört dåliga saker om - något han avskydde. Istället sa han: 'Varför gör vissa människor..."

Al-Farazdaqs poesi passar in bra på honom och den som passar bäst lyder: "Han slår ner sin blick, men andras blickar slår ner av hans allvar, och ord strömmar endast ur hans mun medan han ler."

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - är den mest rättvise, den mest hedervärde, den mest sannfördige och den ärligaste av alla. De som har talat med honom, också hans fiender, bekräftar hans högtstående egenskaper. Redan före profetskapet kallades han al-Amîn (den sannfärdige). Också på den tiden - under al-Jahiliyah - brukade de vända sig till honom för råd och domslut. I en version från at-Tirmidhi säger han att 'Ali har sagt att han av Abu Jahl fått veta att han (Abu Jahl) sa till Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser: "Vi kallar dig inte lögnare men vi tror inte på det du har förmedlat." [23]

I Sin Bok säger Allâh, Den Upphöjde, om dem: "...det är inte dig de kallar för lögnare, nej, det är Allâhs budskap som de tar avstånd från, dessa orättfärdiga." (Quranen, 6:33)

Till och med då Herakleios frågade Abu Sufyan, "har du under perioden före profetskapet anklagat honom för att ljuga," svarade han "nej".

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var synnerligen anspråkslös och långt ifrån att vara arrogant eller högmodig. Han förbjöd människor att, som andra vanligen gör inför kungar, stå upp för honom.
Att besöka de fattiga och de behövande och bjuda dem på förtäring tillhörde hans vanor. Om en slav bjöd in honom accepterade han inbjudan. Bland sina vänner satt han alltid som om han var en vanlig person. 'Aishah sa att han brukade laga sina skor, sy och laga sina kläder och göra det som vanliga män gjorde i sina hem. När allt kommer omkring var han en vanlig man som alla andra. Han brukade kontrollera sina kläder för att se om det var några insekter på dem. Att mjölka fåren och ordna med sin egen man tillhörde hans normala uppgifter. [24]

Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest trogne sina löften och en av hans egenskaper var att upprätta goda och varaktiga relationer med sina släktingar - Silat-ar-Rahim. Han var den mest barmhärtige, milde och välvillige mot alla människor. Hans livsföring var den enklaste. Dåligast uppförande och osedlighet är två egenskaper som var honom fullständigt främmande. Han var väluppfostrad och gav inte någon öknamn. Han var inte den som förbannade eller förde oväsen på gatorna. Han utbytte inte förolämpningar med andra utan mötte en sådan eller ett dåligt uppförande med förlåtelse och överseende. Ingen tilläts gå bakom honom (dvs. som livvakt). Han kände sig inte mer värd än andra, inte ens än sina slavar (kvinnor och män), vad gäller mat och kläder.

Vemhelst som tjänade honom skulle också bli tjänad. "Uff" (som är ett uttryck för missnöje) är ett ord som han aldrig sagt till sin tjänare, och inte heller klandrades denne för något han eller hon gjort eller inte gjort. Att älska de fattiga och de behövande, bjuda dem på förtärning eller delta i deras begravningar var sådant som Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - alltid gjorde. Han föraktade aldrig eller vanärade en fattig man på grund av dennes fattigdom. Vid ett tillfälle då han var på resa med sina Följeslagare och då de skulle tillreda mat bad han dem att slakta ett får. En man sa, "jag slaktar det," en annan sa, "jag flår det," och en tredje sa, "jag tillreder det." Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - sa då, "jag samlar ved till elden." De sa, "nej, vi gör det åt dig." "Jag vet att ni kan göra det åt mig, men jag avskyr att vara privilegierad. Allâh avskyr att se en av Sina tjänare privilegierade framför andra." Sedan gick han för att samla in ved. [25]

Låt oss se på Hind bin Abi Halahs beskrivning: "Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var kontinuerligt tungsint, oavbrutet försjunken i tankar. Han vilade aldrig (dvs. under längre tid) och talade aldrig annat än när det var nödvändigt. Han förblev tyst långa stunder och närhelst han talade avslutade han talet med sitt käkben och inte ute i munnens hörn (dvs. arrogant). Hans tal var allomfattande och bestämt. Det var varken överdrivet eller utan mening. Det var älskvärt och inte på något sätt disharmoniskt. Han lovprisade Allâhs gåvor även om de var små. Om han inte tyckte om den man som tillretts åt honom varken berömde han eller kritiserade den."

Han hade alltid full kontroll över sitt humör och blev aldrig arg om det inte var absolut nödvändigt. Han blev aldrig arg i egen sak och tog aldrig hämnd i egen sak. Det var för Allâhs helighet och religion som han blev arg. Då han pekade på något brukade han göra det med hela handflatan, och han vände den för att uttrycka förvåning. Om han var arg vände han både kroppen och ansiktet åt sidan. Då han var tillfreds sänkte han blicken. Hans skratt var för det mesta i form av leenden. Det var då som hans tänder, vilka var som hagelkorn, syntes.

Han talade aldrig om det inte rörde sig om något för honom mycket relevant. Han bekräftade broderskapsförbindelsen bland sina Följeslagare och förde dem på så sätt nära varandra och undvek att separera dem eller ingjuta illvilja bland dem. De som var rättvisa mot sina egna folk högaktades och respekterades av honom och utsågs till ledare för sina folk. Hans gladlynthet förvägrades aldrig någon, inte ens dem för vilka han varnade sitt folk och som han själv var på sin vakt mot. Han besökte vänner och hörde sig för om människors förhållanden. Han bekräftade det som var rätt och kritiserade det dåliga och försökte underminera det. Han var mottfull i allt. Han var jämlik andra och inte privilegierad. Han uppförde sig aldrig tanklöst för att andra inte heller skulle bete sig tanklöst. Varje situation togs om hand på det sätt som passade för just den situationen.

Rättskaffenhet var hans mål och han led aldrig brist på detta eller var likgiltig för det. Människor som satt bredvid honom var de bästa bland sina folk och de bästa av dem alla var för honom dem som erbjöd gemensamma överläggningar. För honom var de största och de högsta i ställning de som var bäst på att leverera trivsel, samordning och bistånd. Åminnelse (av Allâh) något som han åsyftade och upprättade varhelst han stod eller satt ner. Ingen särskild plats fanns för honom att sitta på. Han kunde sitta ytterst i gruppen eller bredvid den sista ankomne och sa till människor att göra detsamma. Han underhöll deltagarna i sociala sammankomster lika så att den han vände sig till kände att ingen annan än han själv hedrades av Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Vemhelst som satt bredvid honom eller avbröt honom för att fråga honom till råds i någon angelägenhet blev den förste att tala och den som avslutade. Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - lyssnade tålmodigt till honom tills han avslutat sitt tal. Han nekade aldrig någon något. Om det var något han inte kunde uppfylla fick några uppmuntrande ord räcka istället. Hans storsinthet, vidsynthet och tolerans kunde omsluta alla människor och få honom att bli betraktad som far till dem alla. Vad gäller rättvisa var de alla så gott som lika och ingen var bättre än någon annan utom i fråga om gudsfruktan. En favorit för honom var den som fruktade Allâh mest. Hans församling var ett möte för mildhet, blygsamhet, tålmodighet och ärlighet. Röster höjdes inte i bråk eller uppror. Okränkbara saker kränktes aldrig. Gudsfruktan och dyrkan var deras vägar till sympati och medlidande. De respekterade de äldre och var milda mot de unga. De bistod de behövande och tog emot främlingar.

Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var alltid gladlynt, lugn, på bra humör och verseende. Han var aldrig ohyfsad, brutal, högljudd eller vulgär. Han var varken en som förebrådde eller prisade. Han hade överseende med det som han inte såg som önskvärt men han gav aldrig upp hoppet om den felande. Tre saker ogillade han särskilt mycket: Hyckleri, överdrift och inblandning i det som inte angår en. Människor fruktade honom inte i fråga om tre saker - ty de var inte egenskaper som han hade: Han talade aldrig nedsättande om andra, eller förebrådde eller letade efter andras fel och brister. Han sa bara saker som gav gudomlig belöning. Då han talade lyssnade åhörarna uppmärksamt med sänkta huvuden. De talade bara då han var tyst. De bråkade inte om eller diskuterade vem som skulle tala. Den som talade i hans närvaro lyssnades till tills han var färdig. Deras inlägg rörde det ämne som den förste talaren tagit upp. Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - brukade skratta åt det de skrattade åt och beundrar det som de beundrade. Han visade alltid tålamod med en främlings barska tal. Han brukade säga: "Då du ser en människa som innerligt letar efter något, hjälp då den människan att få det den söker. Och be aldrig om någon belöning utom från Den som belönar, dvs. Allâh." [26]

Kharijah bin Zaid sa: "Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest respekterade bland dem som han satt tillsammans med. Hans lemmar syntes knappt. Han var ofta tyst och talade sällan då det inte var nödvändigt. Han vände sig bort från den vars tal var ohyfsat eller respektlöst. Hans skratt var inte mer än ett leende. Hans tal var bestämt och varken överdrivet eller ofullständigt. Av högaktning och respekt och iakttagande av sin Profets exempel var Följeslagarnas skratt i hans närvaro också leenden." [27]

På det hela taget kännetecknades Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - av exempellösa fullkomliga egenskaper. Det är inte att undra på eftersom han uppfostrades, utbildades och lärde sig Quranen av Allâh, av Vem han också prisades: "Ditt liv och ditt handlande är ett lysande [exempel]." (Quranen, 68:4)

Sådana var de kännetecken och egenskaper som Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - ägde och som fick hjärtana hos de människor som fanns i hans närhet att komma honom nära och älska honom. Dessa kännetecken gjorde honom så populär att folkets återhållsamhet och illvilja minskade och de började anta islam i stora massor.

Denna beskrivning är i själva verket ingenting annat än en hastig genomgång i korta drag av alla aspekter av Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - fullkomnad. Ett försök att omfatta hela bilden av Profetens - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - perfektion skulle slå fel och ingen kan någonsin göra anspråk på att äga fullständig kunskap om den störste mannen i universum. Ingen kan någonsin ge honom en beskrivning som gör honom rättvis. Han var en man som alltid sökte Allâhs ljus i en sådan omfattning att han helst genomsyrades av en koranisk ansats.

---

[18] Sahih al-Bukhari, 1/503.
[19] Sahih al-Bukhari, 1/503.
[20] Ash-Shifa, 1/89.
[21] Sahih al-Bukhari, 1/407; Sahih Muslim, 2/252.
[22] Sahih al-Bukhari, 1/504.
[23] Mishkat al-Masabîh, 1/521.
[24] Mishkat al-Masabîh, 1/521.
[25] Khulasa as-Siyar, s. 22.
[26] Ash-Shifa, 1/126.
[27] Ash-Shifa, 1/107.

---

Relaterat: Profetens (sallallahu alayhi wa sallam) egenskaper och uppträdande - del 1

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 504-512)

 

PROFETEN - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - kombinerade skapelsens fullkomning med uppträdandet fullkomning.

Att Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - gav människor detta intryck kan man sluta sig till utifrån den lycksalighet som översvämmade deras hjärtan och fyllde dem med värdighet. Den värdighet, hängivenhet och uppskattning man visade Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var unik och exempellös. Ingen annan människa i världen har varit så högaktad och älskad. De som kände honom väl fascinerades och hänfördes av honom, och var redo att offra sina liv för att rädda en av hans naglar från skada. Särskilt gynnad och privilegierad av en fullkomning som ingen annan begåvats med som han var, fann Följeslagarna att han var utan sin like och älskade honom därför.

Nedan listar vi en kort summering av rapporterna om hans skönhet och fullkomning. Att omfatta alla står inte i vår makt.

SKAPELSENS SKÖNHET
Då Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - passerade Umm Ma'bad al-Khuza'iyahs tält under sin utvandring beskrev hon honom för sin man: ”Han lyste av renhet och hans anlete utstrålade ett lugn. Hans uppträdande var gott. Hans mage putade inte ut och hans huvud hade inte förlorat något hår. Han hade mörka fina ögon fint välvda av oavbrutna ögonbryn. Hans hår var långt, skinande svar och lätt vågigt. Hans röst var ytterligt dominerande. Hans huvud var stort, välformat och placerat på en finlemmad hals. Han uttryckte tankfullhet, eftertänksamhet, serenitet och sublimitet. Främlingen fascinerades på avstånd men så snart vederbörande lärt känna Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - övergick fascinationen till tillgivenhet och respekt. Hans uttryck var mycket älskvärt och tydligt. Hans tal var välbalanserat och fritt från överflödiga ord som om det hade varit ett radband. Han var varken för lång eller för kort eller frånstötande. Han var en gren mellan de två och unikt lysande och blomstrande. Han var alltid omgiven av sina Följeslagare. Närhelst han yttrade något lyssnade åhörarna uppmärksamhet till honom och närhelst han gav en befallning tävlade de om att verkställa den. Han var en ledare och anförare. Hans uttalanden kännetecknades av sanning och uppriktighet och var befriad från alla slags osanningar och lögner.” [1]

 

Hans ord var helt tillförlitliga. Han var den mest entusiastiske och uppmärksamme vad gäller människors förtroenden och oerhört noga med att ge människor hela deras andel. Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - var den mest medgörlige och foglige följeslagare, medan den som oväntat stöter på honom fruktar och högaktar honom. Den som blir bekant med honom kommer att tycka om honom. Den som beskriver honom säger: Varken före eller efter att ha träffat honom har jag sett en sådan person." [2]

Jabir bin Samurah rapporterade att Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - hade ett öppet anlete med vida ögon och smala hälar. [3]

Abu at-Tufail sa: "Han var vit och stilig. Han var varken fet eller mager, varken lång eller kort."

Anas bin Malik sa:"Han hade öppna händer och var skärfärgad. Han var varken vit eller brun. I hans huvud och i hans skägg fanns så många som tjugo gråa hårstrån förutom de vid hans tinningar." I en annan version sägs: "... och några spridda vita hårstrån i huvudet." [4]

Abu Juhaifa sa: "Jag har sett lite grått under hans underläpp." al-Bara' sa: "Han var medellängd, bredaxlad och hans hår räckte till örsnibbarna. Jag såg honom klädd i en röd klädnad och jag försäkrar er att jag aldrig sett någon stiligare människa. Först lät han håret falla fritt för att vara som Bokens folk, men senare brukade han bena det." [5]

Al-Bara' sa också: "Han hade det finaste av ansikten och den bästa karaktären."

Då han tillfrågades om Sändebudets ansikte var svärdlikt, svarade han: "Nej, det var månlikt." I en annan version säger han dock: "Det var runt."

 

ar-Rabi' bint Muawwidh sa: "Om ni hade sett honom hade ni upplevt det som att solen sken."

 

Jabir bin Samurah sa: "Jag såg honom en natt då det var fullmåne. Jag tittade på honom. Han var klädd i en röd klädnad. Jag jämförde honom med månen och fann att han - för mig - var bättre än månen." [6]

Abu Hurarira sa: "Jag har aldrig sett något skönare än Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Det tycktes som om solens sken rörde sig inne i hans ansikte. Jag har aldrig sett någon röra sig snabbare än honom. Det tycktes som om jorden hade veckat sig för att förkorta avståndet för honom. Ty vi brukade förta oss alldeles medan han ännu hade mycket krafter." [7]

Ka'b bin Malik sa: "Då han var tillfreds lyste hans ansikte så starkt att man kunde tro att det var en månskiva." [8] "En gång svettades han ymnigt hemma hos 'Aishah och ansiktsdragen blänkte. Jag reciterade ett poem av Abu Kabîr al-Hudhali: Den som betraktar hans ansiktes linjer, kommer att se dem blänka som blixtrandet i ett annalkande regn." [9]

Närhelst Abu Bakr såg honom brukade han säga: "Han är trogen och utvald (av Allâh), ber om förlåtelse och visar vägen till det goda. Han lyser som ljuset från en fullmåne långt från mörka moln." [10]

'Umar brukade recitera verser av Zuhair som beskrev Haram bin Sinan: "Om du hade varit något annat än en människa, hade du varit en belyst månskiva vid fullmåne."

 

Sedan brukade han lägga till: "Sådan var Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser. [11] Då han blev arg blev hans ansikte så rött att man kunde tro att det var "en av granatäpplekärnor förändrad röd hudfläck på bägge kinder." [12]

Jabir bin Samurah sa: "Hans ben var mjuka, fina och välkomponerade. Hans skratt var inte mer än ett leende. Att se på honom fick en att säga "han ser ut att ha ett blått öga, men det har han inte." [13]

Ibn al-'Abbas sa: "Hans två framtänder var skilda åt, så närhelst han talade trängde ljus in mellan dem. Hans hals var så fin och silvervit som en dockas hals. Hans ögonfransar var långa och hans skägg tjockt. Pannan var bred och ögonbrynen som den metallbit som fästs på en lans fast utan behorning. Hans näsa gick uppåt och var medelvälvd med smala näsborrar. Hans kinder var släta men han hade lite hår som växte från halsen ner till naveln. Han hade inget hår på magen eller bröstet men lite på armarna och på axlarna. Han bröstkorg var bred och jämn. Han hade långa underarmar med breda handflator. Hans ben var raka liksom hans armar. När han går försvinner han snabbt, men var smått framåtböjd då han inte hade bråttom." [14]

Anas sa: "Jag har aldrig rört något sidentyg mjukare än Profetens handflata, och inte heller har jag någonsin känt något ljuvare doft än hans." I en annan version "Jag har aldrig känt gråambra eller mysk eller något annat som doftar bättre än Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser."

Abu Juhaifa sa: "Jag tog hans hand och placerade den på mitt huvud och fann att den var kallare än is och doftade bättre än myskparfym." [15]

Jabir bin Samurah - som vid den tiden var ett litet barn - sa: "Då han smekte min kind kände jag att den var kall och doftade som om den kom direkt från en parfymhandel." [16]

Anas sa: "Hans svett var pärlliknande."

 

Umm Sulaim sa: "Hans svett doftade bättre än den finaste parfym."

Jabir sa: "Den som beträder en väg vilken har beträtts av Allâhs Sändebud - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - kommer med säkerhet att känna hans doft och vara övertygad om att han har passerat där."

 

Profetskapets Sigill, som till storleken var som ett duvägg, fanns mellan hans axlar på vänster sida med fläckar liksom födelsemärken. [17]

---

[1] Zâd al-Ma'ad, 2/45.
[2] Ibn Hisham, 1/401; Jami' at-Tirmidhi, 4/303.

Titel: Âdâb-uz-Zafâf
Författare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Föreläsare: Abû Mûsâ Ziyâd Mustafâ

 

Info: Adab: Imâm al-Albânî förklarar några av de viktigaste etiketterna inför ett bröllop.

 

 

---

Källa: http://www.darulhadith.com/mp3_adab_zafaf.html

 

 

 

DET EXISTERAR TRE VERSIONER av profeten Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - härstamning. Den första har bestyrkts av biografer och genealoger och slår fast att Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - stamtavla spåras till 'Adnan. Den andra är föremål för debatt och tvivel och spårar hans härstamning bortom 'Adnan tillbaka till Ibrâhîm (Abraham). Den tredje versionen i vilken vissa delar utan tvekan är inkorrekta spårar hans härstamning bortom Ibrâhîm (Abraham) tillbaka till Adam - över honom vare frid.

Efter denna hastiga överblick torde det vara lämpligt med en mer detaljerad redovisning.

1. Den första delen: Muhammad bin 'Abdullah bin 'Abdul-Muttalib (som kallades Shaiba) bin Hashim, (kallad 'Amr bin 'Abd Manaf (kallad al-Mughrîa) bin Qusai (också kallad Zaid) bin Kilab bin Murra bin Ka'b bin Lo'i bin Ghalib bin Fahr (som kallades Quraish och vars stam gavs namn efter honom) bin Malik bin an-Nadr (så kallad Qais) bin Kinana bin Khuzaiman bin Mudrikah (som kallades 'Amir) bin Elias bin Mudar bin Nizar bin Ma'ad bin 'Adnan.[1]

 

1. Den andra delen: 'Adnan bin Add bin Humaisi' bin Salaman bin Aws bin Buz bin Qamwal bin Obai bin 'Awwam Nashid bin Haza bin Bildas bin Yadlaf bin Tabikh bin Jahim bin Nashih bin Makhi bin Aid bin 'Abqar bin 'Ubaid bin ad-Da'a bin Hamdan bin Sanbir bin Yathrabi bin Yahzin bin Yalhan bin Ar'awi bin Aid bin Deshan bin Aisar bin Afnad bin Aiham bin Muksar bin Nahith bin Zarih bin Sami bin Mazzi bin 'Awda bin Aram bin Qaidar bin Ismâ'il (Ismael), son till Ibrâhîm (Abraham) - över honom vare frid.[2]

 

1. Den tredje delen: Bortom Ibrâhîm (Abraham) (alayhi salâm) - Ibn Tarih (Azar) bin Nahur bin Saru' bin Ra'u bin Falikh bin Abir bin Shalikh bin Arfakhshad bin Sam bin Nûh (Noa) - över honom vare frid - bin Lamik bin Mutwashlack bin Akhnukh [som sades vara profeten Idris (Hanok) - över honom vare frid] bin Yarid bin Mahla'il bin Qainan bin Anusha bin Shith bin Adam - över honom vare frid.[3]

DEN PROFETISKA FAMILJEN
Profeten Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - familj kallas den hashimitiska familjen efter hans farfar Hashim bin 'Abd Manaf. Låt oss nu tala lite om Hashim och hans ättlingar.

Hashim
Som vi tidigare har nämnt var han den som ansvarade för att pilgrimerna fick mat och vatten. Detta hade blivit hans uppgift när sönerna till 'Abd Manaf respektive 'Abd ad-Dar kompromissade och delade upp åliggandena mellan sig. Hashim var välbärgad och rättskaffens. Han var den förste att erbjuda pilgrimerna bröd doppat i buljong. Hans förnamn var 'Amr men eftersom han hade sysslat med att smula sönder bröd åt pilgrimerna kallades han Hashim. Han var också den förste som började företa Quraishs två sommar- och vinterresor. Det rapporterades att han i egenskap av handelsman begav sig till Syrien. I Medina äktade han Salma, dotter till 'Amr från Bani 'Adi bin an-Najjar. Han tillbringade en tid med henne i Medina för att sedan åter bege sig till Syrien medan hon var havande. Han dog i Ghazza i Palestina år 497 e.Kr. Senare födde hans hustru 'Abdul-Muttalib och gav honom namnet Shaiba för det vita håret på hans huvud.[4] Hon fostrade honom i sin faders hus i Medina. Ingen i hans familj i Mecka fick kännedom om hans födelse. Hashim fick fyra söner - Asad, Abu Saifi, Nadla och 'Abdul-Muttalib - och fem döttrar - Ash-Shifa, Khalida, Da'ifa, Ruqyah och Jannah.[5]

'Abdul-Muttalib
Vi vet redan att ansvaret för mat och vatten till pilgrimerna efter Hashims död övertagits av hans broder Al-Muttalib bin 'Abd Manaf (som var rättskaffens, generös och pålitlig). När 'Abdul-Muttalib var en ung pojke hörde hans farbror Al-Muttalibs ögon fylldes av tårar som rullade nerför hans kinder då han såg sin brorson och han omfamnade honom och tog upp honom på sin kamel. Pojken ville emellertid inte följa med till Mecka innan han fått sin mors samtycke. Al-Muttalib bad henne att låta pojken resa med honom till Mecka men hon vägrade. Han lyckades övertyga henne genom att säga:

 

"Din son reser till Mecka för att återställa sin fars myndighet

och för att leva i Helgedomens närhet."

 

Väl i Mecka stod folk frågande då de såg 'Abdul-Muttalib och betraktade honom som Al-Muttalibs slav. Al-Muttalib sa: "Han är min brorson, sonen till min broder Hashim." Pojken fostrades i Al-Muttalibs hushåll. Då Al-Muttalib dog i Bardman i Jemen tog 'Abdul-Muttalib över och lyckades bevara sitt folks anseende och genom sitt hedervärda sätt överträffa sina farfäder, något som tillvann honom Meckas djupa kärlek och höga uppskattning.[6]

Vid Al-Muttalibs död tillskansade sig Nawfal 'Abdul-Muttalibs uppdrag. Den senare bad då Quraish om hjälp men de avböjde att ge någon av parterna sitt stöd. 'Abdul-Muttalib kontaktade därför sina morbröder från Bani an-Najjar och bad dem om hjälp. Hans morbror Abu Sa'd bin 'Adi marscherade till Mecka i spetsen för åttio ryttare och slog läger i Abtah i Mecka.

 

'Abdul-Muttalib tog emot mannen och bjöd in dem till sitt hem men Abu Sa'd sa:

 

"Inte förrän jag har träffat Nawfal."

 

Han fann Nawfal sittande tillsammans med några äldre män från Quraish i skuggan av al-Ka'bah.

 

Abu Sa'd drog sitt svärd och sa:

 

"Jag svär vid Allâh att jag om du inte till min brorson återbördar det som du har tagit kommer att döda dig med det här svärdet."

 

Nawfal tvingades således att ge upp det som han hade tillvällt sig och Quraishs främsta blev vittnen till hans ord. Abu Sa'd begav sig sedan till 'Abdul-Muttalibs hem där han stannade tre nätter, gjorde 'Umra och återvände till Medina. Nawfal gick senare i allians med Bani 'Abd Shams bin 'Abd Manaf mot Bani Hashim. När stammen Khuza'a såg Bani an-Najjars stöd till 'Abdul-Muttalib sa de:

 

"Han är vår son liksom han är er. Vi har fler anledningar att stödja honom än ni."

 

'Abd Manafs mor var en av dem. De gick in i an-Nadwa och slöt en allians med Bani Hashim mot Bani äAbd Shams och Nawfal. Det var en allians som senare skulle komma att bli den huvudsakliga orsaken till erövringen av Mecka. 'Abdul-Muttalib fick under sin livstid uppleva två betydelsefulla händelser - framgrävandet av Zamzams källa och Elefanträden.[7]

Det gick i korthet till så att 'Abdul-Muttalib i en dröm mottog en uppmaning att gräva fram Zamzam på en viss plats. Han gjorde så och fann de föremål som Jurhums folk hade begravt där då de hade tvingats överge Mecka. Han fann svärden, rustningarna och de två guldhjortarna. Al-Ka'bahs port gjordes med hjälp av guldsvärden och de två hjortarna och sedan etablerades traditionen att tillhandahålla Zamzam-vatten åt pilgrimerna. Då vattnet åter forsade ut Zamzams källa hävdade Quraish sin rätt till delaktighet i verksamheten men 'Abdul-Muttalib avvisade kraven med hänvisning till att Allâh hade valt ut honom och endast honom för denna hedersamma syssla. För att avgöra tvisten kom de överens om att konsultera Bani Sa'ds spåman. På vägen visade Allâh Sina tecken vilka bekräftade 'Abdul-Muttalibs företrädesrätt vad angår den heliga källan. Först då gav 'Abdul-Muttalib ett högtidligt löfte att offra ett av sina vuxna barn till al-Ka'bah om han skulle få tio.

I den andra viktiga händelsens centrum stod den abessinske (etiopiske) vicekungen i Jemen Abraha as-Sabah al-Habashi. Han hade sett att arabernas pilgrimsfärd gick till al-Ka'bah och byggde då en stor kyrka i San'a i syfte att på Meckas bekostnad locka de arabiska pilgrimerna dit. En man från Kinanas stam förstod syftet med det hela och smög sig därför en natt in i kyrkan och smetade in dess främre väggar med exkrement. Då Abraha fick vetskap om detta blev han mycket arg och ledde en enorm armé på sextiotusen krigare för att förstöra al-Ka'bah. Hans armé innehöll nio eller tretton elefanter och han valde den största för sig själv. Han marscherade tills han nådde en plats kallad al-Magmas. Där mobiliserade han sin armé, förberedde sina elefanter och gjorde sig klara att tåga in i Mecka. När han kom fram till Muhassardalen mellan Muzdalifah och Mina satte sig elefanten ner och vägrade fortsätta. Närhelst den dirigerades norrut, söderut eller österut förflyttade den sig snabbt med styrd västerut mot al-Ka'bah satte den sig ner. Under tiden släppte Allâh lös fåglar i flykt som vräkte stenar av bränd lera över dem och gjorde så att de liknade förbrända gröna strån. Dessa fåglar var någonting liknande svalor och sparvar som var och en bar med sig tre stenar - en i näbben och två i sina klor. Stenarna träffade Abrahas soldater och högg av deras lemmar och dödade dem. Ett stort antal av Abrahas krigare dödades på detta sätt och resten flydde huller om buller och dog överallt. Abraha själv fick en infektion som amputerade hans fingertoppar. När han nådde San'a var han i ett erbarmligt skick och dog kort därefter.

Quraishs folk hade för sin del flytt för sina liv till kullarna och bergstopparna. Då fienden så hade sänts bort återvände de hem i säkerhet.[8]

Elefantincidenten inträffade i månaden al-Muharram femtio eller femtiofem dagar före Profeten Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - födelse, vilket motsvarar sent i februari eller tidigt i mars år 571 e.Kr. Det var en gåva från Allâh till Sin Profet och dennes familj och kunde i själva verket betraktas som ett Gudomligt glädjande förebud om det ljus som skulle komma och beledsaga ankomsten av Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - och hans familj. Som kontrast kan nämnas att Jerusalem hade lidit under Allâhs fienders ogärningars ok. Här kan vi erinra oss Bukhtanassar år 587 f.Kr. och romarna år 70 e.Kr. Genom Gudomlig Nåd kom al-Ka'bah aldrig i händerna på de kristna - den tidens muslimer - trots att Mecka befolkades av polyteister.

Nyheten om Elefantincidenten nådde de mest avlägsna hörnen i den då civiliserade världen. Abessinien (Etiopien) bibehöll starka band till romarna medan perserna å sin sida var på sin vakt mot alla strategiska förändringar som tornade upp sig vid horisonten och kom snart att ockupera Jemen. För övrigt var det de romerska och persiska imperierna som stod för den mäktiga civiliserade världen vid den tiden. Elefantincidenten drog världens uppmärksamhet till helgden hos Allâhs Helgedom och visade att den av Allâh hade utvalts för sin helighet. Därav följer att om någon ur dess folk gjorde anspråk på profetskap så skulle det vara i överensstämmelse med utfallet av Elefantincidenten, och på ett sätt som transcenderar orsak-verkan-formeln tillhandahålla en rimlig förklaring till den Gudomliga Visdom som låg bakom stödet till polyteister mot kristna.

'Abdul-Muttalib hade tio söner: al-Harith, az-Zubair, Abu Talib, 'Abdullah, Hamzah, Abu Lahab, Ghidaq, Maqwam, Safar och al-'Abbas. Han hade också sex döttrar vilka var Umm al-Jakim (den enda vita), Barrah, 'Atikah, Safiya, Arwa och Omaima.[9]

'Abdullah
var Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - far. Fatima, dotter till 'Amr bin 'A'idh bin 'Imran bin Makhzum bin Yaqdha bin Murra, var hans mor. 'Abdullah var den klipskaste av 'Abdul-Muttalibs söner, den renaste och den mest älskade. Han var också den som divinationspilarna pekade ut för slakt som ett offer till al-Ka'bah. Då 'Abdul-Muttalib hade tio sönder och de nådde mogen ålder yppade han detta hemliga löfte för dem vilket de stillsamt och lydigt fann sig i. Deras namn skrevs ner på divinationspilar och drogs. En pil visade att 'Abdullah skulle offras. 'Abdul-Muttalib tog då pojken till al-Ka'bah med en rakkniv för att slakta honom. Quraish, 'Abdul-Muttalibs farbröder från Makhzums stam och hans bror Abu Talib försökte emellertid avråda honom från att fullgöra sin avsikt. Han sökte då deras råd i frågan. De förslog att han skulle tillkalla en spåkvinna för att sia därom. Hon gav order om att divinationspilarna skulle dras om 'Abdullah och tio kameler. Hon tillade att dragningen skulle upprepas med ytterligare tio kameler varje gång pilen visade 'Abdullah. Operationen upprepades så tills antalet kameler uppgick till etthundra. Då visade pilen på kamelerna som följaktligen alla slaktades (till Hubals tillfredsställelse) i 'Abdullahs ställe. De slaktade kamelerna lämnades till den som ville äta, människa eller djur.

Incidenten frambragte en förändring av den summa blodspengar som vanligen godtogs i Arabien. Den hade varit tio kameler men ökades nu till etthundra. Islam godkände senare detta. Någonting annat och nära relaterat till det ovan omtalade handlar om att Profeten - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - en gång sa:

 

"Jag är ättling till de två slaktade [dvs. Ismâ'îl (Ismael) och 'Abdullah].”[10]

'Abdul-Muttalib valde Amina, dotter till Wahab bin 'Abd Manaf bin Zahra bin Kilab, som hustru till sin son 'Abdullah. I ljuset av denna härstamning stod hon sålunda högt ansedd i fråga om nobless med hänsyn till position och härkomst. Hennes far var ledare för Bani Zahra vilken stod högt i aktning.

De båda gifte sig i Mecka och inte långt senare skickades 'Abdullah av sin far för att köpa dadlar i Medina där han dog. I en annan version reste 'Abdullah till Syrien på en handelsresa och dog i Medina på hemvägen. Han begravdes i an-Nabigha al-Ju'dis hem i Medina och var tjugofem år gammal vid sin död. De flesta historiker säger att hans död inträffade två månader innan Muhammads - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - födelse. Vissa andra påstår att hans död inträffade två månader efter Profetens - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - födelse. Då Amina fick vetskap om sin mans död firade hon hans minne i en ytters hjärtknipande elegi.[11]

'Abdullah efterlämnade mycket lite rikedom - fem kameler, ett litet antal getter och en tjänarinna vid namn Barakah (Umm Aiman) som senare skulle fungera som Profetens - över honom vare Allâhs frid och välsignelser - barnjungfru.[12]

---

[1] Ibn Hisham, 1/1,2; Talqeeh Fuhoom Ahl al-Athar, s. 5, 6; Rahmat-ul-lil'alameen, 2/11-14, 52.
[2] Rahmat-ul-lil'alameen, 2/14-17.
[3] Ibn Hisham, 1/2-4; Rahmat-ul-lil'alameen, 2/18; Khulasat as-Siyat, s. 6.
[4] Ibn Hisham, 1/137; Rahmat-ul-lil'alameen, 1/26, 2/24.
[5] Ibn Hisham, 1/107.
[6] Ibn Hisham, 1/137, 138.
[7] Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 41, 42; Ibn Hisham, 1/142-147.
[8] Ibn Hisham, 1/43-56; Tafheemul-Qur'an, 6/462-469.
[9] Rahmat-ul-lil'alameen, 2/56, 66; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 8, 9.
[10] Ibn Hisham, 1/151-155; Rahmat-ul-lil'alameen, 2/89, 90.
[11] Ibn Hisham, 1/156-158; Fiqh As-Seerah, s. 45.
[12] Sahih Muslim, 2/96; Talqeeh Fuhoom Ahl Al-Athar, s. 4; Mukhtasar Seerat Ar-Rasool, s. 12.


Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 46-52)

Titel: Djilbâb-ul-Mar'ah al-Muslimah
Författare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Föreläsare: Abû Mûsâ Ziyâd Mustafâ

 

Info: Fiqh: Imâm al-Albânî beskriver villkoren för den muslimska kvinnans klädsel.

 

 

---

Källa: http://www.darulhadith.com/mp3_djilbab_marah_al-muslimah.html

Relaterat: Kvinnan ska inte ta liknelse av mannen och mannen ska inte ta liknelse av kvinnan - var går gränsen?

Fråga: Det finns de som sitter med Ahl-us-Sunnah och Ahl-ul-Bid´ah och säger: ”Det räcker med det splittrade samfundet. Jag tänker sitta med alla.”

 

Svar: Det där är en innovatör. Att inte skilja mellan sanning och lögn för att ena muslimerna, är en innovation. Vi ber Allâh att Han vägleder honom.

 

 

---

Källa: ´Allâmah Sâlih bin Muhammad al-Luhaydân

Källa: http://www.darulhadith.com/manhaj/1_sitt_med_alla_splittra_inte.html
Källa: http://www.youtube.com/user/MuslimerSverige#p/u/44/PlpnKhKxPJw

Det obligatoriska badet (ghusl) menas med att nudda vatten över varenda del av kroppen. Allâh säge: "…Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor orenhet,  skall ni rena er (genom att skölja hela kroppen)…"[al-Maa’idah 5:6]

Och Allâh säger: ”Och de frågar dig om (kvinnans) månadsblödning. Säg: ”Detta är ett ömtåligt och smärtsamt tillstånd. Håll er därför borta från kvinnorna under deras period och kom inte nära dem förrän de är rena; men när de har renat sig ta dem då till er, så som Allâh har befallt er.” Allâh älskar den som vänder tillbaka till Honom i ånger (om de har syndat) och Han älskar de som vill rena sig.” [al-Baqarah 2:222]

---

Det är fem saker som kräver att man måste göra ghusl:

1. Utlösning eller orgasm med en medföljade uttömmande vätska, vare sig det sker i sömnen eller om man är vaken, för män och kvinnor. Detta är åsikten av majoriteten av de lärde, baserat på hadithen: ”Vattnet (av Ghusl) beror på vattnet (av sexuellt utsöndrande)” [Muslim]

 

Hur som helst, ifall sädesvätska rinner ut p.g.a. sjukdom eller medicinska skäl utan medföljden av sexuell väckelse, är ghusl inte något krav.

 

2. När toppen av det manliga könet går in i vaginan, vare sig man får utlösning eller inte; baserat på Allâhs yttrande: ”…Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor orenhet, skall ni rena er (genom att skölja hela kroppen)…” [al-Maa’idah 5:6]

 

Och baserat på Profetens (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) yttrande: ”Om han sätter sig mellan hennes fyra delar och är med henne (intimt), blir ghusl obligatoriskt, vare sig han får utlösning eller inte.” [Muslim mfl]

 

3. När menstruationen eller post-födelseblödningen upphört; baserat på Allâhs yttrande: ”Och de frågar dig om (kvinnans) månadsblödning. Säg: ”Detta är ett ömtåligt och smärtsamt tillstånd. Håll er därför borta från kvinnorna under deras period och kom inte nära dem förrän de är rena; men när de har renat sig ta dem då till er, så som Allâh har befallt er. ” Allâh älskar den som vänder tillbaka till Honom i ånger (om de har syndat) och Han älskar de som vill rena sig.” [al-Baqarah 2:222]

 

Och baserat på Profetens yttrande till Fatimah bint Abi Hubaysh: ”Lämna bönen under de antal dagar som du har din menstruation, utför sedan ghusl och börja be.” [Överensstämd]

 

Av detta yttrande, även fast det bara var angående menstruation, så har post-födelseblödning fått samma regel i enlighet med överenskommelsen av Sahabah.

 

4. Döden; om en Muslim dör, måste det göras ghusl på honom/henne innan begravningen (de lärdes överenskommelse).

 

5. En icke-muslim, då han/hon accepterar Islam, måste han/hon utföra ghusl.

 

6. Det finns en sjätte sak (vilket inte är obligatoriskt enligt många lärde) vilket är att man måste utföra ghusl innan deltagandet av Jumu’ah bönen. Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) sade: ”Ghusl på fredag är obligatorisk för alla som har uppnått puberteten.” [Bukhari] (Det finns några andra ahadith om ämnet vilket gör att det flesta lärde överväger påbudet här till att bli villkorlig beroende på om man svettas och luktar mycket eller inte)

 

 

---

 

 

Saker som är förbjudna i Junoob (en person i tillstånd av stor rituell orenhet och är i behov av ghusl):

1. Salaat; baserat på Allâhs (’azzawa jall) yttrande: ”…Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor orenhet,  skall ni rena er (genom att skölja hela kroppen)…” [al-Maa’idah 5:6]

 

2. Tawaaf (gå runt Ka’bah i Makkah); baserat på Profetens (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) yttrande: ”Tawaaf runt Huset är salaat, förutom att Allâh har tillåtit i det (vanligt) prat, så den som pratar ska inte tala förutom gott.” [Tirmidhi, ad-Daaraqutni, och klassificerad autentisk av al-Hakim, ibn as-Sakan och ibn Khuzaymah]

 

3. Att röra Qur’anen eller att bära den; detta förbud är alla Imamer ense om.

 

4. Att vara i Mosken; baserat på Allâhs yttande: ”Troende! Gå inte nära bönen om ni befinner er i berusat tillstånd, tills ni vet vad ni säger. (Gör det) inte heller i ett tillstånd av janabah, (i ett tillstånd av orenhet och inte har tagit ett bad ännu); undantagna är de som befinner sig på resa...” [an-Nisaa’ 4:43]

 

Förbudet är avslappnat för båda klasser (den berusade och personen i tillstånd av junoob) om de bara passerar mosken, baserat på denna vers och yttrandet av Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) till ’Aishah (radhi Allâhu ’anha): ”Ge mig bönemattan från mosken.” Hon sa: ”Jag har menstruation.” Han sa: ”Din menstruation är inte i din hand.” [Muslim, Aboo Dawood, at-Tirmidhi, ibn Maajah och an-Nasaa’i]

---

 

De grundliga författningarna (arkaan) av ghusl:

Den åläggande ghusl, i enlighet med shari’ahn, är inte fullkomlig utan två villkor:

 

1. Avsikten, vilket urskiljer den ålagda ghusl från det vanliga badet (det är, att ha som avsikt, att med badet lämna tillståndet av orenhet och att få berättighet för handlingar av dyrkan som salaat). Avsikten är relaterad till hjärtat och görs inte med yttrande av tungan vilket många folk gör i dessa dagar. Detta är innovation  i religionen och ska undvikas.

 

2. Tvätta varje del av kroppen; baserat på Allâhs yttrande: ”…Och om ni befinner er i ett tillstånd av stor orenhet,  skall ni rena er (genom att skölja hela kroppen)…” [al-Maa’idah 5:6]

 

Och Hans yttrande: ”Troende! Gå inte till bön om ni befinner er i berusat tillstånd, (utan vänta) till dess ni vet vad ni säger. (Gör det) inte heller i ett tillstånd av stor rituell orenhet, utan skölj först hela kroppen; undantagna är de som befinner sig på resa…” [an-Nisaa’ 4:43]

 

Den andra versen förklarar den första, tydande på att meningen med renhet är ghusl, och omständigheten av ghusl i arabiska språket är flytandet/nuddandet av vatten över varje del av kroppen, och detta klargjordes även i sunnahn.

 

 

---

 

Vad som är sunnah i ghusl:

Det är bäst att observera Profetens (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) sunnah när man tar ett bad:

1. Börja med att tvätta händerna tre gånger.

 

2. Tvätta de privata delarna av kroppen.

 

3. Utför komplett wudhu’, precis som den wudhu’ till salaat. Häll sedan vatten över hela kroppen, först högra sidan, sedan vänstra, händerna skall passera vad som är lätt att nå på kroppen, med särskilt beaktande att vattnet når ända fram till de åtkomliga ställena som insidan av öronen, naveln, mellan tårna, etc.

 

Detta är baserat på vad ’Aisha (radhi Allâhu ’anha) rapporterat:

”När Profeten (salla Allahu ’alayhi wa sallam) brukade ta ett bad när han var junoob, startade han med att tvätta båda händerna, sedan hällde han med sin högra hand ned i hans (koppformade) vänstra hand och tvättade sina privata delar, sedan utförde han wudhu’, som wudhu’ till salaat, sedan tog han vatten och förde in det med sina fingrar till rötterna av hans hår ända tills vattnet hade nått huvudsvålen, han skopade upp vatten med båda händerna och hällde det över huvudet tre gånger, sedan hällde han vatten över resten av sin kropp.” [överensstämd]

 

 

---

 

 

När Ghusl är mustahabb (rekommenderad):

Mustahabb: Personen som gör det som är prisvärt och vill bli belönad för det, medan den som undviker det inte är klandervärdig, ej heller kommer han/hon bli straffad om han/hon lämnar det.

 

1. Ghusl på jumu’ah (fredag). Eftersom fredag är dagen av församlingsbön i en stor sammankomst, Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) beordrade oss att utföra ghusl, så att Muslimerna skulle bli i bästa tillstånd av hygien och renhet. Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) sa: ”Ghusl för fredag är obligatorisk för de som uppnått puberteten, och (likaså renandet av tänderna med) siwak (tandborste som är tagen från grenen av Arak eller andra träd) och användandet av parfym, om han har möjlighet.” [Bukhari]

 

Den uppenbara meningen av hadithen är att ghusl på fredag är obligatorisk, inte bara mustahabb. Och de flesta hadith vetarna (muhadihtin) förstod hadithen i enlighet med den uppenbara meningen i kontrast till förklaringen av fuqaha’ (de lärde som förklarar fiqh (juridik).

 

2. Ghusl för de två ’eid (högtids) bönerna, som är rekommenderat av de lärde.

 

3. Ghusl för den som har badat/tvättat en död person, Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) sa:”Den som badar/tvättar en död person skall utföra ghusl, och den som bär honom skall utföra wudhu”. [at-Tirmidhi och ibn Hajar, tillkännagivandet av båda är goda]

 

4. Majoriteten av de lärde överväger det prisvärt att utföra ghusl när man kommer in i tillståndet av ihram (sätter på sig de formella kläderna bestående av två osydda tygdelar) för hajj och ’umra.

 

5. Att ta ett bad när man kommer in i Makkah är även rekommenderat baserat på handlingen av Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam).

 

 

---

 

Några frågor gällande ghusl:

1. En ghusl kan omfatta två saker: T ex om en kvinna har haft en våt dröm precis innan menstruationen upphört eller om någon tog ett bad för ’eid bönen som av händelse faller in på en fredag, eller om någon blir junoob på en fredag. Men man skall ha som avsikt att detta bad skall omfatta två orsaker. Som Profeten (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) sa: ”Varje person kommer att få det vilket han avsåg (alltså, han kommer att dömas och belönas i enlighet med hans avsikt).” [överenskommen]

 

2. Ifall en person utförde ghusl för att han var i junoob men inte utförde wudhu’, är ghusl tillräckligt. Aboo Bakr ibn al-’Arabi sa att de lärde inte skiljde åt på frågan av wudhu’ som kommer under domsrätten av ghusl. Och att avsikten (niyah) av renhet från de större orenheterna täcker renheten från  de mindre orenheterna.

 

3. Det är inga problem att ta ett bad framför allmänheten om någon kan göra det utan att bli exponerad framför synen av andra. Ahmad sa: ”Om du vet att alla i den allmänna bad platsen bär izar (ett klädesplagg som viras runt höfterna), gör det då, men om inte dem gör det, så gör det inte”

 

En hadith uppger: ”En man skall inte titta på en annan mans privata delar inte heller en kvinna titta på en annan kvinnas privata delar.” [Muslim]

 

4. En man kan använda det vattnet som finns kvar i handfatet från vilket en kvinna har tagit ett bad, och vise versa. Alltså, det är tillåtet för en man och hans fru att ta ett bad tillsammans, dra till sig vatten från en behållare, baserat på Profetens (salla Allâhu ’alayhi wa sallam) yttrande: ”Sannerligen blir inte vatten junoob (orent).” [at-Tirmidhi sa att det är en god och autentisk hadith]

 

5. Det är inte tillåtet att ta ett bad naken framför folk, då men exponerar ens privata delar (till andra än sin make/maka) är det förbjudet. Hur som helst, om någon täcker sig själv med en knä lång t-shirt eller sarong etc. är det inga problem. Det är inga förbud på att bada naken där folk inte kan se dig.

 

6. Ghusl för en kvinna är precis på samma sätt som ghusl för en man, men hon måste inte ta bort sin fläta om vattnet kan nudda rötterna av hennes hår. Som det var nämnt i hadithen rapporterad av Umm Salamah (radhi Allahu ’annha): ”En kvinna sade, ”Oh Allâhs Sändebud, jag är en kvinna som håller min fläta hårt. Måste jag ta bort den då jag utför ghusl för janabah?” Han sa, ”Det är tillräckligt för dig att hälla tre skopor vatten över det, sedan hälla vatten över hela din kropp. Efter det är din rening komplett. [Muslim]

 

Hur som helst så finns det en hadith som är nämnd i al-Mughni av ibn Qudamah vilket tyder på att kvinnan ska ta bort hennes fläta för ghusl efter menstruationen.

 

 

 

---

Källa: ”The pillars of Islam & Iman and what every Muslim must know about his religion.”
Författare: Shaykh Muhammad bin Jamil Zinu

 

 

 

 

 

Assalamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh till den troende

(Peace be unto you and so may the mercy of Allâh and His blessings)

Titel: al-I´lâm bi Ba´dh Ahkâm-is-Salâm

Författare: Shaykh ´Abdus-Salâm bin Bardjas

Föreläsare: Abû Mûsâ Ziyâd Mustafâ

 

Info: Adab (Islamic Manners): Information om vissa hälsningsrelaterade domar.

 

---

Källa: http://www.darulhadith.com/mp3_ilam.html