ARABERNAS SOCIALA LIV
Det arabiska samhället uppvisade en social brokighet med olika och heterogena sociala skikt. Kvinnans status inom aristokratin utmärktes av en avsevärd grad av aktning. Hon åtnjöt en betydande andel fri vilja och hennes beslut sattes allt som oftast i verket. Hon var så högt omhuldad att det mycket lätt kom till blodspillan då det gällde att försvara hennes ära. Hon var i själva verket den mest avgörande faktorn för blodig strid eller vänskaplig fred. Dessa privilegier oaktat var familjesystemet i Arabien helt och fullt patriarkalt.

Äktenskapskontraktet låg helt i händerna på kvinnans juridiska förmyndare vars ord när det gällde hennes äktenskapliga status aldrig kunde ifrågasättas.

Å andra sidan fanns sociala skikt där prostitution och oanständighet grasserade och var i full verksamhet. Abu Da'ûd rapporterade med stöd hos 'Aishah fyra typer av äktenskap i det förislamiska Arabien: Den första liknade nutida äktenskapliga procedurer under vilka en man ger sin dotter i äktenskap till en annan man efter att man har kommit överens om en hemgift. Den andra typen innebar att den äkta mannen efter sin hustrus menstruationsperiod skickade henne att sammanbo med en annan man i syfte att bli havande. Efter befruktningen kunde mannen om han så önskade ha sexuellt umgänge med henne. En tredje typ gick till så att en grupp på mindre än tio män hade sexuellt umgänge med en kvinna. Skulle hon bli havande och föda ett barn skickade hon efter dessa män och ingen tilläts vara frånvarande. De anlände tillsammans till hennes hem. Kvinnan sa: "Ni vet vad ni har gjort. Jag har fött ett barn och det är ditt" (här pekade hon ut en av dem). Den utpekade mannen var tvungen att acceptera detta. I den fjärde typen hade en mängd män sexuellt umgänge med en viss kvinna (en prostituerad). Hon hindrade ingen. Sådana kvinnor placerade vanligen en speciell flagga vid sina portar för att bjuda in den som så önskade. Skulle denna kvinna bli gravid och föra ett barn samlade hon ihop männen och en sierska berättade vems barnet var. Den utnämnde fadern tog emot barnet och förklarade det som sitt eget. Då profeten Muhammad - över honom vare Allâhs frid och välsignelse - förkunnade Islam i Arabien ogiltigförklarade han alla dessa former av sexuell kontakt med undantag för det nu gällande muslimska äktenskapet.[1]

Kvinnor följer alltid sina män i krig. Segrarna hade fritt sexuellt umgänge med sådana kvinnor men för de barn som blev resultatet följde livslång vanära.
Förislamiska araber hade ingen begränsning för antalet hustrur. De kunde äkta två systrar på samma gång eller till och med sina fäders hustrur såvida de var frånskilda eller änkor. Skilsmässa låg i mycket stor utsträckning i händerna på den äkta mannen.[2]

Utomäktenskapliga förbindelser var vanliga inom i stort sett alla sociala klasser med undantag för ett fåtal män och kvinnor vilkas självrespekt förhindrade dem att begå en sådan handling. Förhållandena för fria kvinnor vad långt bättre än för slavinnor vilket utgjorde den största katastrofen. Det förefaller som om den stora majoriteten av förislamiska araber inte kände sig förlägna över att begå denna obscenitet.

Abu Da'ûd rapporterade:

En man ställde sig upp framför Profeten Muhammad - över honom vare Allâhs frid och välsignelse - och sade:

"O, Allâhs profet! Den pojken är min son. Jag hade sexuellt umgänge med hans mor under den förislamiska perioden."

Profeten - över honom vare Allâhs fris och välsignelse - sade:

"I Islam står ingen till svars för förislamiska händelser. Barnet tillhör den på vars säng det föddes och stening är äktenskapsbrytarens lott."[3]

Vi kan se att tillvaron i Arabien med avseende på den förislamiska arabens förhållande till sin avkomma var paradoxal och visade upp en dyster bild av kontraster. Under det att vissa araber höll barnen varmt om hjärtat och ömt vårdade dem begravde andra sina döttrar levande på grund av att en bedräglig fruktan för fattigdom och skam hängde tungt över dem. På grund av det trängande behovet av manlig avkomma för att skydda mot fiender kan förekomsten av barnamord emellertid inte ses som oåterkalleligen grasserande.

En annan aspekt av arabens tillvara som förtjänar att nämnas är beduinens djupt rotade känslomässiga bindning till sin klan. Familjer eller kanske hellre stamheder var en av de starkaste passionerna inom honom. Doktrinen om blodsenhet som den princip som knöt araberna samman i en social enhet formades och understöddes av stamhedern.

Det obestridda mottot var:

"Stöd din broder oavsett om han är en förtryckande eller en förtryckt."

De beaktade inte det islamiska tillägg vilket slår fast att stöd till en förtryckande broder handlar om att hindra honom från synd.

Hunger efter ledande positioner och en passionerad känsla för ädel tävlan resulterade trots härstamning från en gemensam förfader ofta i bitter krigföring mellan stammar. I detta avseende utgör de fortsatta blodiga konflikterna mellan Aws och Khazraj, ’Abs och Dhubyan, Bakr och Taghlib etc. slående exempel.

Beroende på ständigt återkommande utnötningskrig mellan stammar var relationerna dem emellan bräckliga och svaga. Djup hängivenhet för religiösa vidskepelser och vissa högt respekterade seder tyglade emellertid deras impulsiva tendens att stilla sin blodtörst. I andra fall var det motiven till och respekten för allianser, lojalitet och beroende som lyckosamt kunde frambringa en anda av nära förbindelser och undanröja grundlösa orsaker till dispyt. En hävdvunnen sed att inställa fientligheter under de förbjudna månaderna (Muharram, Rajab, Bhul-Qa'dah och Dhul-Hijjah) fungerade bra och tillhandahöll en mojlighet att tjäna ett levebröd och samexistera i fred.

Vi kan sammanfatta den sociala situationen i Arabien genom att säga att den förislamiska periodens araber famlade i mörker och okunskap, intrasslade i ett nät av vidskepelser som förlamade deras sinne och drev dem att framleva djuriska liv. Kvinnan var en handelsvara och betraktades som ett stycke själlös egendom. Relationer mellan stammar var bräckliga. Girigheten efter rikedom och förande av gagnlösa krig var de huvudsakliga mål som styrde ledarnas självcentrerade strategier.

DEN EKONOMISKA SITUATIONEN
Den ekonomiska situationen löpte i linje med den sociala atmosfären. De arabiska levnadssätten illustrerar detta fenomen tämligen klart. Handel var det vanligaste medlet för att säkra livets behov. Handelsresorna kunde inte fullföljas såvida inte karavanvägarnas säkerhet och stammarnas fredliga samexistens var tryggade - två oavvisliga krav som i Arabien olyckligtvis inte var uppfyllda annat än under de förbjudna månaderna under vilka araberna höll sina sammankomster i 'Ukaz, Dhil-Majz, Mijannah och på andra ställe.

Industriliknande verksamhet var främmande för det arabiska psyket. Det mesta var den tillgängliga sticknings- och garvningsindustrin i Arabien utfördes av människor från Jemen, Hîrah och gränsområdena mot Syrien. I Arabien förekom en del jordbruk och boskapsskötsel. I stort sett alla arabiska kvinnor var sysselsatta med garnspinning men också den hotades ständigt av krig. På det stora hela var fattigdom, hunger och otillräcklig klädsel de ur ekonomisk synvinkel förhärskande kännetecknen i Arabien.

ETIK
Vi kan inte förneka att de förislamiska araberna hade en sådan stor volym gissel. Det måste medges att brister och missförhållanden, i högsta grad avvisade av förnuftet, grasserade bland de förislamiska araberna. Detta förhållande kan likväl inte skrämma av den överraskande förekomsten av högst berömvärda dygder av vilka vi kan anföra följande:

Gästfrihet
Man brukade försöka överträffa varandra i gästfrihet och såg den yttersta stoltheten i detta. Nästan hälften av det poetiska arvet tillägnades den förtjänst och den ädelhet som man förband med att ta väl hand om en gäst. Man var generös och gästfri när det gällde misstag. Man offrade sitt eget uppehälle för en frusen eller hungrig gäst. Man tvekade inte att ådra sig tunga blodspengar och relevanta bördor enbart för att stoppa blodsutgjutelse och följaktligen göra sig förtjänt av lovord och beröm. I anknytning till gästfrihet dyker också den spridda vanan att dricka vin upp, något som ansågs springa ur generositet och uppvisande av gästfrihet. Vindrickande var en äkta källa till stolthet för den förislamiska tidens araber. Den erans stora poeter glömde aldrig att i sina dikter inkludera de mest sirliga rader fyllda av skrävel och lovtal även dryckesorgier. Det är till och med så att ordet "druvor" på arabiska både i uttal och stavning är identiskt med "generositet". Hasardspel var en annan sysselsättning som också nära förbands med generositet eftersom intäkterna alltid gick till välgörenhet. Inte förnekar heller den Ädla Quranen de fördelar som kan erhållas ur vindruckande och spel men säger också:

"Det onda de medför är dock större än den nytta de kan ge."

(Quranen 2:219)

Hålla ett fördrag
Att ge ett löfte innebar för araben att sätta sig i skuld. Han skulle aldrig beklaga sig över sitt barns död eller sitt hushålls sammanbrott bara för att upprätthålla den djupt rotade traditionen att hålla fördrag. Periodens litteratur är rik på historier som belyser den förtjänsten.

Känsla för heder och förkastande av orättvisa
Detta attribut stammade huvudsakligen från ett överskott på mod, lidelsefull känsla för självaktning och impulsivitet. Araben reste sig alltid mot minsta antydan till förödmjukelse. Han tvekade aldrig att offra sig själv för att upprätthålla sin evigt skärpta känsla för självrespekt.

Fast vilja och beslutsamhet
En arab avstod aldrig från en väg befrämjande för en ädel sak även om det skulle kosta honom livet.

Fördragsamhet, ståndaktighet och mildhet
Araben såg inte oväntat på deras egenskaper med stor beundran eftersom hans impulsivitet och modbaserade liv var i sorgligt behov av dem.

Äkta och enkelt beduinliv
Ännu obefläckat av bedrägliga urbana företeelser, var en drivande orsak till hans sannfärdiga och uppriktiga natur och oförmåga till ränksmideri och svek. Sådana ovärderliga etiska normer tillsammans med Arabiens gynnsamma geografiska belägenhet utgjorde i själva verket de faktorer som låg bakom valet av araberna för att bära bördan att förmedla Budskapet (om islam) och leda mänskligheten i en ny riktning. Trots att den i vissa områden var till förfång och vissa avseenden i behov av korrigering var denna etik per se ovärderlig för det mänskliga samhällets grundläggande välfärd, och islam fullkomligare den.

Den näst fördragshållande mest ovärderliga etiken var tveklöst känslan för självaktning och den starka beslutsamheten, vilka utgör två oundgängliga mänskliga egenskaper för att å ena sidan bekämpa ondska och eliminera moraliskt fördärv och å den andra upprätta ett gott och rättviseorienterat samhälle. Arabernas tillvaro i den förislamiska perioden var i själva verket rik på andra oräkneliga dygder som det för tillfälligt inte är nödvändigt att räkna upp.