I början av Kallelsens fjärde år under en period på några månader begränsade polyteisterna sina trakasserier till de ovan beskrivna. Då de insåg det fruktlösa i dessa manövrar beslutade de sig emellertid för att organisera en fullskalig motståndskampanj. De sammankallade ett allmänt möte och valde en kommitté som bestod av tjugofem framstående man ur Quraish och med Profetens farbror Abu Lahab som ledare. Efter långa överläggningar nådde de fram till ett avgörande beslut om att vidta åtgärder som de trodde via olika kanaler skulle sätta stopp för Islams tidvattensvåg. De var fast beslutna att inte spara någon kraft i att bekämpa den nya tron. De bestämde sig för använda alla tillgångliga resurser för att baktala Allâhs Sändebud och utsätta de nya konvertiterna för olika typer av plågor. Vad gällde de nya konvertiterna som förmodades vara svaga var det lätt att sätta föresatserna i verket. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – var det däremot inte lätt att baktala eftersom han hade en sådan värdighet, en sådan storsinthet och en sådan enastående och fulländad karaktär att det avhöll till och med hans fiender från att begå några dumheter mot honom. Han hade också sin farbror Abu Talib med sin ärorika bakgrund och en respektinjagande klan som stödde honom. Dessa förhållanden var en källa till stor oro för de otrogna men de kände att de inte längre kunde visa tålamod eller vara toleranta inför en formidabel kraft som taktfast trängde framåt för att utplåna deras religiösa funktion och världsliga auktoritet.

Abu Lahab tog sig själv initiativet till den nya räckan förföljelser och började dela ut oräkneliga typer av skadliga handlingar, hat och agg mot Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Han började med att slunga stenar på honom, tvinga sina två söner att skilja sig från sina hustrur och tillika Profetens döttrar Ruqaiya och Umm Kulthum,[1] visa skadeglädje över hans andra sons död och kalla honom ”mannen som har blivit av med sin avkomma”, och sedan kasta en skugga över hans steg under vallfärden och handelssäsongerna för att motsäga honom och locka bort beduinerna från honom och hans Kallelse.[2] Hans hustru och tillika syster till Abu Sufyan, Umm Jamîl bint Harb, hade också sin del i denna skoningslösa kampanj. Hon visade att hon inte stod sin man efter i fientlighet och hat mot Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. I syfte att åsamka Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – fysisk skada brukade hon binda buntar av törnekvistar med rep tvinnade av fibrer från palmblad och strö ut dem på de stigar som han förväntades betrampa. Hon var en riktig argbigga med dåligt humör, grovt språk och besatt en stor skicklighet i ränksmideri och i att tända oenighetens och upproriskhetens eld. Hon fick i den Heliga Quranen välförtjänt epitetet ”den som bär brasved”. Då hon fick höra detta begav hon sig omedelbart till Moskén med en handfull småsten att kasta på Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Allâh, den Störste, tog ifrån henne synen och hon såg bara Abu Bakr som satt alldeles bredvid Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Hon vände sig då fräckt till Abu Bakr och hotade att krossa hans Följeslagares mun med sin handfull stenar och reciterade en vers fylld av oförskämt trots: ”Vi har varit olydiga mot den vanprisade, avvisat hans Kallelse och fjärmat oss från hans religion.” Då hon hade givit sig iväg vände sig Abu Bakr till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och undrade över händelsen. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – försäkrade honom om att hon inte såg honom därför att Allâh hade tagit ifrån henne synen.[3]

Abu Lahab och hans hushåll vållade dessa skamliga exempel på plågor och trakasserier trots de blodvand som fanns, ty han var Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – farbror och de bodde i angränsande hus. Det var faktiskt så att få av Profetens grannar avstod från att baktala honom. De slängde till och med inälvor från en get på hans rygg då han förrättade sin bön. Han beklagade alltid den dåliga grannsämjan men förgäves eftersom de var alltför långt gångna i sina fel.

Med stöd hos Ibn Mas’ud berättade al-Bukhari att Abu Jahl vid ett tillfälle då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – gjorde prostration vid bön i al-Ka’bah bad sina följeslagare att placera en kamelhonas smutsiga foster på hans rygg. ’Uqbah bin Abi Mu’ait var den olydige man som skyndade sig att utföra detta gemena dåd och skallande skrattsalvor bröt ut bland de otrogna. Under tiden kom det sig att Profetens dotter Fatimah passerade. Hon tog bort smutsen från sin fars rygg. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – bad Allâh nedkalla sin vred över dem, särskilt Abu Jahl, ’Utbah bin Rabi’a, al-Walîd bin ’Utbah, Omaiyah bin Khalaf och ’Uqbah bin Mu’ait. De har alla rapporterats döda i slaget vid Badr.[4]

Skandalskvaller och förtal tillhörde också de förtryckarmedel som Meckas ledare i allmänhet och Omaiyah bin Khalaf i synnerhet tog till i sin allomfattande strävan efter att göra ont. Om detta säger Allâh:

”Illa skall det gå den som försöker finna fel hos [andra] och baktala dem!”

(Quranen 104:1)

’Uqbah bin al-Mu’ait närvarade en gång vid ett av Profetens framträdanden och lyssnade då han förkunnade Islam. En nära vän till honom, Ubai bin Khalaf, fick veta detta. Han tolererade inget sådant handlande så han tillrättavisade ’Uqbah och beordrade honom att spotta Profeten i ansiktet, vilket denne gjorde utan att skämmas. Ubai tog till alla upptänkliga sätt att förödmjuka Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och tog till och med gamla söndervittrade ben och slängde dammet på honom. Al-Akhnas bin Shuraique ath-Thaqafi förringade Profetens karaktär i tid och otid. Som en direkt reaktion på denne mans skändliga handlande tillskrev Quranen honom nio förhatliga drag:

”Och lyssna inte till den som är färdig att svära på allt och springer med skvaller och illvilligt förtal, som motarbetar det goda, överträder alla förbud [och] syndar [av vana], grov i sättet och omåttlig [och] därtill av tvivelaktig härkomst.” [5]

(Quranen 68:10-13)

Abu Jahls arrogans och högdragenhet blockerade alla vägar som skulle kunna frambringa minsta ljus av tro i hans hjärta:

”Men [denne man] hade ingen tro och han bad inte.”

(Quranen 75:31)

Han ville dessutom stänga Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ute från Helgedomen. Det hände en gång att Abu Jahl då Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – förrättade bön inom Helgedomens område hotfullt gick förbi och kastade ur sig förolämpningar. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillrättavisade honom skarpt på vilket Abu Jahl utmanade replikerade att han var den mäktigaste i Mecka. Allâh uppenbarade då:

”Och låt honom då kalla på de äldstes råd.”

(Quranen 96:17)

Trots tillrättavisningen vaknade Abu Jahl aldrig till och han insåg aldrig sitt dåraktiga beteende. Han var tvärtom fast besluten att gå till ytterligheter och svor att slå Budbärarens ansikte sönder och samman och krossa honom. Han hann inte mer än ta ett steg framåt för att utföra sin onda avsikt förrän han vände om och skyddade sig själv med händerna (som om någon förfärligt var honom i hälarna). Hans följeslagare frågade honom hur det var fatt och han sa: ”Jag förnam ett dike av brinnande eld och några vingar i luften.” Profeten  - över honom vare Allâhs frid och välsignelser – kommenterade snare detta med att säga: ”Hade han fortsatt ytterligare skulle änglarna ha ryckt av honom lemmarna en efter en.” [6]

Sådan var den vanhedrande behandling som utmättes för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, den storslagne mannen, respekterad som han var av sina landsmän och med en inflytelserik man, sin farbror Abu Talib, bakom sig som stöd. Om situationen var sådan för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser, hur var det då med dem som bedömdes som svaga och inte hade någon klan som stödde dem? Låt oss ta en titt på deras situation i lite mer detalj. Närhelst Abu Jahl fick veta att en man av börd med mäktiga vänner hade konverterat försökte han nedvärdera dennes klokhet och intellekt och så tvivel om hans omdöme. Var den omvände en handelsman hotades han med allvarliga konsekvenser och var den nye konvertiten socialt sett svag blev han misshandlad och utsatt för obeskrivliga plågor.[7]

’Uthman bin ’Affans farbror svepte in ’Uthman i en palmbladsmatta och tände en eld under honom. Då Umm Mus’ab bin ’Umair hörde om sin sons omvändelse lät hon honom svälta och körde honom sedan på porten. Han brukade tidigare njuta det lättjefulla livets lyx men efter alla de plågor han uthärdade tärdes hans hy och han antog ett förfärligt utseende.[8]

Omaiyah bin Khalafs slav Bilal misshandlades allvarligt av sin herre då denne fick kännedom om hans omvändelse till Islam. Det hände att ett rep slogs runt hans halls och att gatpojkar sedan fick släpa honom genom gatorna och till och med över Meckas höjder. Han förvägrades mat och dryck under långa perioder och ibland bands han och tvingades ligga ner på den brännande sanden under stora stenars tyngd. Andra liknande åtgärder vidtogs för att få honom att återkalla sin omvändelse. Allt detta visade sig vara förgäves. Han framhärdade i sin tro på Allâhs Enhet. Vid ett sådant tillfälle passerade Abu Bakr som rördes av medlidande och friköpte Bilal ur slaveriet.[9]

Ett annat offer för Quraishs maktfullkomlighet var ’Ammar bin Yasir som var en av Bani Makhzoum frigiven slav. Tillsammans med sin mor och sin far antog han Islam i ett tidigt skede. De tvingades upprepade gånger ligga i den brännheta sanden och misshandlades brutalt. ’Ammar blev vid tillfällen kastad över glödande kolstycken. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – blev kolossalt rörd över de ogärningar som begicks mot ’Ammar och hans familj. Han tröstade dem alltid och höjde sin hand i bön och sa:

”Var tålmodiga, ni kommer sannerligen ha er boning i Paradiset.”

Fadern Yasir dog som följd av upprepad tortyr och ’Ammars mor Sumaiyah stacks ihjäl av Abu Jahl själv och blev därmed den första kvinnliga martyren i Islam. ’Ammar själv utsattes för olika typer av tortyr och hotades ständigt av djupt lidande om han inte hånade Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och återgick till al-Lat och ’Uzza. I ett svagt ögonblick yttrade han något som lät som ett återkallande men hans hjärta vacklade aldrig och han kom en gång tillbaka till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som tröstade honom för hans smärta och bekräftade hans tro. I omedelbar anslutning uppenbarades följande vers:

”Den som förnekar Allâh efter att ha antagit tron –

inte den som är utsatt för tvång fastän hans hjärta förblir tryggt i sin övertygelse,

utan den som frivilligt öppnar sig för otron – sådana [människor] ådrar sig

Allâhs vrede och ett hårt straff väntar dem.”

(Quranen 16:106)

Abu Fakîh som var en av Bani ’Abd al-Dar frigiven slav var det tredje av dessa hjälplösa offer. Förtryckarna brukade fästa hans fötter i ett rep och dra honom längs gatorna i Mecka.[10]

Khabbab bin al-Aratt var också ett lätt offer för liknande utbrott vid varje möjligt tillfälle. Han fick utstå avskräckande tortyr och dålig behandling. Polyteisterna i Mecka brukade dra honom i håret och vrida om hans nacke, och tvinga honom att ligga på brinnande kol med en stor sten på bröstet som hinder för flykt. Vissa muslimer av förnämt ursprung blev insvepta i färska kamelhudar och iväg slängda medan andra kläddes i rustning och kastades i brännande sant under Arabiens stekheta sol.[11]

Inte heller de kvinnliga konvertiterna skonades och listan är för lång för att alla ska få plats här. Zanirah, an-Nahdiyah och hennes dotter, Umm ’Ubais och många andra fick sin beskärda del av förföljelse från förtryckarna – inklusive ’Umar bin al-Khattab, naturligtvis före hans omvändelse till islam.[12]

Abu Bakr som var en förmögen troende friköpte några av dessa slavinnor precis som han gjorde med Bilal och ’Amir bin Fuheirah.

Al-Arqams Hus

I ljuset av dessa omänskliga förföljelser fann Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – det klokaste att råda sina anhängare att i både ord och handling dölja sin omvändelse. För att inte Quraish skulle få kännedom om hans avsikter och vidta åtgärder som skulle kunna omintetgöra hans mål beslöt han att träffa dem i hemlighet. Eftersom en öppen konfrontation med polyteisterna i detta tidiga skede inte skulle gynna den nya Kallelsen som ännu var sårbar och inte fullt flygfärdig hade han också i tankarna att undvika allt sådant. Vid ett tillfälle under Profetskapets fjärde år då muslimerna var på väg mot höjderna runt Mecka för ett hemligt möte med Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – upptäckte en grupp polyteister deras misstänkta förflyttning och började ansätta och bekämpa dem. Sa’d bin Abi Waqqas slog en polyteist blodig och antecknade därmed det första fallet av blodsutgjutelse i Islams historia.[13]

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – å andra sidan förkunnade öppet den islamiska tron med djup hängivenhet och trägen nit. Med tanke på de nya konvertiternas välfärd och islams strategiska intressen gjorde han under sitt uppdrags femte år Dar al-Arqam i as-Safas bergsområden till ett tillfälligt center för att kunna träffa sina anhängare i hemlighet och undervisa dem i Quranen och islamisk lärdom.

[1] Fi Thilal al-Qur’ân, 30/282; Tafheem-ul-Qur’ân, 6/522.

[2] At-Tirmidhi.

[3] Ibn Hisham, 1/335.

[4] Sahih al-Bukhari, 1/37.

[5] Ibn Hisham, 1/356.

[6] Fi Thilal Al-Qur’ân 29/312; Sahih Muslim.

[7] Ibn Hisham, 1/320.

[8] Rahmat-ul-lil’alamîn, 1/57; Talqîh Fuhûm ahl-al-Athar, s. 60.

[9] Ibn Hisham, 1/317-318; Rahmat-ul-lil’alamîn, 1/57.

[10] Eijaz at-Tanzil, s. 53.

[11] Rahmat-ul-lil’alamîn, 1/57; Talqîh Fuhûm ahl-al-Athar, s. 60.

[12] Ibn Hisham, 1/319.

[13] Ibn Hisham, 1/263.

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 92-99)