Då Quraish till fullo hade insett att Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – aldrig skulle upphöra med sin Kallelse tog de i ett desperat försök att hindra Kallelsens tidvattensvåg till andra lumpna medel:

De hånade, nedvärderade, förlöjligade och framförde beskyllningar om motsägelsefullt och till skratt uppmanade beteende, allt riktat mot de nya konvertiterna i allmänhet och mot Muhammads – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – person i synnerhet i syfte att i deras kampvilja ingjuta en andra av misströstan och försvaga deras brinnande entusiasm. De pekade ut Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som en av djinn besatt person eller som en sinnessjuk:

”De [som förnekar sanningen] säger: ’Du måste vara galen, du som [påstår att] denna Quran har uppenbarats för dig!’”

(Quranen 15:6)

eller en lögnare som utövar trolldom:

”De förvånas över att [en man] ur deras egen krets kommer till dem för att varna dem, och förnekarna av sanningen säger: ’Hans vältalighet bländar oss, men han är bara en lögnare och trollkarl.’”

(Quranen 38:4)

Deras ögon försökte också se på den gode mannen som om de tänkte ”äta upp honom”, eller störa hans stabilitet och fasthet. De använde alla slags föraktfulla tillmälen såsom ”galning” eller ”en av en ond ande besatt person”.

”[Ha tålamod] även om de som förnekar sanningen kastar så hätska blickar mot dig, när de får höra [stycken av] Quranen [att de så när de får dig att förlora fattningen] och säger: ’Han är sannerligen galen!’”

(Quranen 68:51)

Det fanns bland de tidiga konvertiterna en grupp som olyckligtvis inte hade en stark klan bakom sig som kunde backa upp dem. Dessa försvarslösa människor blev ständigt hånade och förlöjligade. Med hänvisning till sådana människor vände sig Quraishs högbrynta aristokrater under gyckel och hån upprepade gånger till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med frågan:

”… Är det dessa som Allâh har skänkt Sina gåvor [med förbigående av oss]?

Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?”

(Quranen 6:53)

och Allâh sa:

”Skulle inte Allâh veta bäst vilka de tacksamma är?”

(Quranen 6:53)

De orättfärdiga brukade på olika sätt skratta åt de rättfärdiga.

• De skrattade invärtes åt deras Tro eftersom de såg sig själva som högre stående.
  
  
• De förolämpade och vinkade åt de rättfärdiga då de passerade på offentliga platser.
  
  
• De talade illa om dem i sina hem.
  
  
• Varhelst och närhelst de såg dem bannade de dem och kallade dem dårar som kommit vilse.
  
  
• I det Efterkommande kommer alla dessa påhitt och lögner att visas för vad de verkligen är och rollerna kommer att vara ombytta. Allâh har sagt:

”De som har slagit sig till ro med sin synd försöker göra de troende till åtlöje, och när de går förbi [någon av] dem utbyter de sinsemellan menade blickar, när de sedan återvänder till de sina [fortsätter de] med sina skämt. Och när de ser dem säger de: ’ De där [människorna] har sannerligen gått vilse!’ Men de hade inget uppdrag att vaka över de troende!"

(Quranen 83:29-33)

I form av grundlösa påståenden om Muhammads läror, person och karaktär förvrängde de hans förkunnelse, frambesvärjde oklarheter och spred falsk propaganda och gick på sådana sätt till överdrifter för att omintetgöra allt utrymme för allmänheten att ordentligt begrunda det hela. Quranen berättar att de brukade påstå att de var:

”De säger också: ’Det är bara sagor från förfädernas tid som han har låtit skriva ned och som han får upplästa för sig morgon och kväll.’”

(Quranen 25:5)

De orättfärdiga fortsatte oupphörligt att i människors öron inskärpa att Quranen inte var en sann Uppenbarelse:

”Denna [Quran] är ingenting annat än [en härva av] osanningar, som han har satt samman med andra [människors] hjälp.”

(Quranen 25:4)

Hedingarna och de som var fientliga till islam och Allâhs Uppenbarelse kunde inte förstå hur så vackra verser kunde flöda från Profetens – över honom vare Allâhs frid och välsignelser - tunga utan att någon fanns som lärde honom, och de hävdade:

”Det är bara en människa som lär honom.”

(Quranen 16:103)

Det reste också en annan grundlös och ytlig invändning:

”Vad slags sändebud är detta som äter [vanlig] föda och besöker marknaderna [som vi andra]?”

(Quranen 25:7)

De var sorgligt okunniga och plågsamt förbryllande ty de kunde inte för sitt liv tänka sig att en mänsklighetens lärare skulle kunna vara en människa som delar deras natur, tar del i deras liv, känner till deras förehavanden och förstår deras sorger och glädjeämnen.

Den Heliga Quranen har med kraft vederlagt deras beskyllningar och anklagelser och har klargjort att Profetens yttrande utgör Herrens Uppenbarelse och att deras karaktär och innehåll strå för en oförfärad utmaning mot dem som hänför hans profetiska yttranden till något slags världsligt ursprung, ibland till en drömmande reformators mentala våndor, en vanvettig poets utgjutelser eller en sinnessjuk mans osammanhängande pladder.

De ställde Quranen mot den gamla mytologin för att leda människors intresse bort från Allâhs Ord. an-Nadr bin Harith vände sig en gång till Quraish med följande ord:

”Quraish! Ni har fått uppleva ett aldrig tidigare skådat fenomen inför vilket ni hittills har stått hjälplösa. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – växte upp här bland er och har alltid visat sig vara ytterst tillmötesgående och en högst sannfärdig och pålitlig ung man. Då han senare blev en vuxen man började han dock predika en för ett samhälle främmande tro som inte föll er i smaken. Ni började då fördöma honom, ena gången som trollkarl, den andra som en spåman, poet eller till och med som en galen man. Jag svär vis Allâh att han inte är något utav detta. Han är inte intresserad av att blåsa på knutar som magiker gör och hans ord tillhör inte spåkonstens värld. Han är inte heller poet eftersom han inte har vandrarens mentalitet, och han är inte galen då han aldrig har setts utveckla någon typ av hallucinationer eller andra tecken typiska för vansinniga. Quraish! Det handlar verkligen om någonting allvarligt och jag råder er att ompröva er inställning.”

Det berättas att an-Nadr i ett senare skede begav sig till Hîrah och där blev bevandrad i de persiska konungarnas traditioner och redogörelser från människor som Rustum och Asphandiar. Han återvände till Mecka och kom att alltid följa i Profetens spår varhelst denne predikade den nya tron och varnade människor från Allâhs vrede. an-Nadr följde omedelbart upp Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och förtalde för samma åhörarskara långa berättelser om människorna i Persien. Han bifogade då vanligen i sitt framförande också en fråga där han skickligt kastade fram en undran om han inte överglänste Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[1] Ibn Abbas – må Allâh vara nöjd med honom – berättade att an-Nadr brukade köpa in sångerskor som genom sina kroppsliga attribut och sina sånger lockade människor från islam och från att utveckla minsta tycke för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[2] Om detta säger Allâh:

”Men det finns människor som köper [eller byter till sig] tomt prat för att, utan kunskap, locka [andra att avvika] från Allâhs väg, och som [försöker] göra narr av [dem som följer] den…”

(Quranen 31:6)

I ett nytt försök att förmå Muhammad - över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att överge sin principiella position uppmanade Quraish honom att kompromissa lite med sina läror och ta till sig deras förislamiska bruk på så sätt att han gjorde lite avkall på sin religion och polyteisterna gjorde på samma sätt. Allâh, den Upphöjde säger:

”De skulle vilja att du gick dem till mötes för att då visa sig tillmötesgående [mot dig].”

(Quranen 68:9)

Ibn Jarîr och at-Tabarani rapporterar att belätesdyrkarna erbjöd Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – att dyrka hans Herre under ett år medan han dyrkade deras gudar under ett år. I en annan version säger de: ”Om du accepterar våra gudar ska vi dyrka dina.” Ibn Ishaq berättade att ett antal inflytelserika polyteister – al-Aswad bin al-Muttalib, al-Walîd bin al-Mughîrah, Omaiyah bin Khalaf och al-’As bin Wa’il as-Sahmy – hejdade Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – medan han cirkulerade runt Helgedomen och föreslog att han skulle dyrka det som de dyrkade, och de skulle dyrka det som han dyrkade. På så sätt skulle de, enligt dem, kunna nå fram till en minsta gemensamma nämnare. De tillade: ”Skulle den Herre du dyrkar visa sig vara bättre än våra blir det så mycket bättre för oss, men skulle våra gudar visa sig vara bättre än dina är det i så fall till nytta för dig.” Allâh, den Upphöjde, var omedelbart bestämd och uppenbarade följande Kapitel:

”Säg: ’Ni som förnekar sanningen” Jag dyrkar inte vad ni dyrkar. Inte heller dyrkar ni vad jag dyrkar. Och jag kommer aldrig att dyrka vad ni dyrkar, och ni kommer heller aldrig att dyrka vad jag dyrkar. Ni har er tro – och jag har min tro!”

(Quranen 109:1-6)

[1] Ibn Hisham, 1/299, 300, 358; Tafheem-ul-Qur’ân, 4/8, 9.

[2] Tafheem-ul.Qur’ân, 4/9.

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida 87-92)