Språkmässigt betyder ”Tawhîd” att särskilja något och att göra det till ett. Detta förverkligas endast vid förnekelse och bekräftelse; man förnekar allt annat än det enda, samtidigt som man bekräftar det enda. Exempel på det är att en persons Tawhîd inte fullbordas förrän han vittnar att det inte finns någon sann gud utom Allâh. Härmed förnekar han all gudomlighet som tillskrivs andra än Allâh (ta´âlâ), samtidigt som han endast bekräftar den åt Allâh.

Enligt de religiösa termerna, sade författaren då han definierade den: ”Tawhîd, vilket är att enbart dyrka Allâh.”

Betydelsen av detta är att du endast dyrkar Allâh och inte sätter någon vid Hans sida. Sätt varken en sänd profet, närstående ängel, makthavare, kung eller någon annan skapelse vid Hans sida. Dyrka endast Honom med kärlek, högaktning, önskan och fruktan. Shaykhen (rahimahullâh) syftar på den typ av Tawhîd som sändebuden sändes med för att implementera. Förövrigt är denna typ anledningen till meningsskiljaktigheterna mellan dem och deras samfund.

Dessutom förekommer det en allmännare definition av Tawhîd, nämligen: ”Att särskilja Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) med det som är särskilt för Honom.”

Det förekommer tre typer av Tawhîd:

Den första: Tawhîd-ur-Rubûbiyyah [Monoteism i Herraväldet]. Detta innebär att tro på att Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) är ensam om skapandet, herraväldet och ordningen. Allâh (´azza wa djall) sade:

اللَّهُ خَالِقُ كُلِّ شَيْءٍ

”Allâh är alltings Skapare.” (39:62)

هَلْ مِنْ خَالِقٍ غَيْرُ اللَّهِ يَرْزُقُكُم مِّنَ السَّمَاء وَالْأَرْضِ لَا إِلَهَ إِلَّا هُوَ

”Finns det en annan skapare än Allâh, som förser er med det i himlen och jorden som ni behöver för er försörjning? Nej, det finns ingen gud utom Han.” (35:3)

تَبَارَكَ الَّذِي بِيَدِهِ الْمُلْكُ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ قَدِيرٌ

”Välsignad är Han som har allt herravälde i Sin hand och vars makt övervinner allt.” (67:1)

أَلاَ لَهُ الْخَلْقُ وَالأَمْرُ تَبَارَكَ اللّهُ رَبُّ الْعَالَمِينَ

”Skapelsen är Hans och Han befaller över allt. Välsignad vare Allâh, världarnas Herre!” (7:54)

Den andra: Tawhîd-ul-Ulûhiyyah [Monoteismen i Gudomligheten]. Detta innebär att endast dyrka Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) utan att ta till sig någon vid Allâhs sida för att dyrka och söka dess närhet såsom man dyrkar Allâh och söker Hans närhet.

Den tredje: Tawhîd al-Asmâ’ was-Sifât [Monoteismen i Namnen och Egenskaperna]. Detta innebär att anse att Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) är ensam om de Namn och Egenskaper som Han har namngett och beskrivit Sig med i Sin Bok eller genom Sitt sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Detta skall utföras på så sätt, att man bekräftar det Han bekräftade och förnekar det Han förnekade, utan att förvränga, förneka, föreställa sig och jämföra.

Den typ författaren menar här är Tawhîd-ul-Ulûhiyyah. I denna typ gick avgudadyrkare vilse och mot dessa stred profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Dessutom förklarade han deras liv och egendomar vara lovliga att tagas samtidigt som han tillfångatog deras kvinnor och avkomma. Denna typ av Tawhîd är vad sändebuden till största del behandlade sina samfund med. Han (ta´âlâ) sade:

وَلَقَدْ بَعَثْنَا فِي كُلِّ أُمَّةٍ رَّسُولاً أَنِ اعْبُدُواْ اللّهَ

”Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma för att förkunna: ”Dyrka Allâh.”” (16:36)

Dyrkan är alltså enbart korrekt om den endast ägnas Allâh (´azza wa djall). Den som felar inom denna typ av Tawhîd är en otrogen avgudadyrkare även om han skulle bekräfta Tawhîd-ur-Rubûbiyyah och Tawhîd al-Asmâ’ was-Sifât. Om en person skulle bekräfta Tawhîd-ur-Rubûbiyyah och Tawhîd al-Asmâ’ was-Sifât medan han går till en grav och dyrkar liket däri eller ägnar honom offer för att komma honom närmare, anses han vara en otrogen avgudadyrkare som evigt kommer att vistas i Elden. Allâh (ta´âlâ) sade:

إِنَّهُ مَن يُشْرِكْ بِاللّهِ فَقَدْ حَرَّمَ اللّهُ عَلَيهِ الْجَنَّةَ وَمَأْوَاهُ النَّارُ وَمَا لِلظَّالِمِينَ مِنْ أَنصَارٍ

”Allâh utestänger den från paradiset som sätter medhjälpare vid Allâhs sida och Elden skall bli hans sista hemvist. För dessa syndare finns ingen hjälpare.” (5:72)

Anledningen till varför Tawhîd är det största som Allâh har beordrat, är att det utgör en grund som resten av religionen byggs på. Därför inledde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sitt kall till Allâhs religion med det och beordrade sina budbärare att göra samma sak.