SENT ÅR 6 A.H. DÅ PROFETEN återvändt från Hudaibiyah beslöt han att sända bud till härskare bortom Arabien och kalla dem till islam. För att ge legitimitet åt sina sändebuds kreditiv tillverkades ett silversigill i vilket graverades orden ”Muhammad, Allâhs Sändebud” i följande formation:[1]

 

Sändebud utsågs på grundval av deras erfarenhet och kunskap och skickades ut på sina uppdrag i Muharram år 9 A.H. några dagar innan avfärden mot Khaibar.[2]

 

 

1. EN DEOUTATION TILL ABESSINIEN (ETIOPIEN)

Abessiniens kung Negus (An-Nadjâshî) vars namn var Ashama bin al-Abjar, tog emot Profetens budskap framfört av Amr bin Omaiyah ad-Damari, som at-Tabari hänvisar till, antingen sent år 6 eller tidigt år 7 A.H. En noggrann undersökning av brevet visar att det inte rörde sig om det brev som skickades efter al-Hudaibiyah. Innehållet i det antyder snarare att det skickades till den kungn då Ja’far och hans följeslagare utvandrade till Abessinien under Mecka-perioden. En mening lyder ”Jag har skickat min kusin Ja’far med en grupp muslimer till dig. Var generös mot dem och ge upp högdragenheten.”

 

Al-Baihaqi gav enligt Ibn Ishaq följande redogörelse för Profetens brev som skickades till Negus:

 

• ”Detta brev är skickat från Muhammad, Profeten, till Negus al-Ashama, Abessiniens kung.
  
  Frid vare över den som följer den sanna vägledningen och tror på Allâh och Hans sändebud. Jag bär vittne om att det inte finns någon gudom förutom Allâh Ensam utan någon medhjälpare – Han har inte tagit sig någon hustru eller fått en son – och att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud. Jag kallar dig till Islams led, om du antar islam kommer du att finna säkerhet.
  
  ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon uton Allâh och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.” (Quranen 3:64)
  
  Om du avvisar denna inbjudan kommer du att hållas ansvarig för allt ont som de kristna bland ditt folk gör.”

 

Dr. Hamîdullah (Paris), en tillförlitlig källa, har andragit en version av brevet som uppdragats för en kort tid sedan och som är identisk med Ibn al-Qayims återgivning. Dr. Hamîdullah uppbjöd stora ansträngningar och använde alla den moderna teknologins medel för att verifiera brevets text som lyder som följer:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Negus Abessiniens kung.
  Frid var över den som följer sann vägledning. Var hälsad, jag prisar Allâhs lov, det finns ingen gud utom Han, den Allsmäktige, den Helige, fredens Källa och Givare, trons Väktare, trygghetens Bevarare. Jag bär vittne om att Jesus, Marias son, är Allâhs ande och hans Ord varigenom Maria, jungfru, den goda och rena, kunde bli havande med Jesus. Allâh skapade honom från Sin ande och Sin andedräkt såsom Han skapade Adam med Sin Hand. Jag kallar dig till Allâh Ensam utan några medhjälpare och till lydnad under Honom och till att följa mig och tro på det som kom till mig, ty jag är Allâhs Sändebud. Jag bjuder dig och dina män till Allâh, Den Strålande, Den Allsmäktige. Jag bär härmed vittne om att jag har förmedlat mitt budskap och råd. Jag bjuder dig att lyssna och följa mitt råd. Frid vare över den som följer sann vägledning.”[3]

 

Texten i detta brev är utan tveka äkta, men till att slå fast att det skrevs efter al-Hudaibiyah finns ännu inte tillräckliga belägg.

 

Då ’Amr bin Omaiyah ad-Damari förmedlade det apostoliska brevet till Negus tog den senare pergamentet och placerade det på sitt öga, klev ner på golvet, bekände sin tro på islam och skrev följande svar till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Negus Ashama till Muahmmad, Allâhs Sändebud. Frid vare över dig, Sändebud från Allâh och nåd och välsignelse från Allâh vid Vars sida ingen annan gud finns. Jag har tagit emot ditt brev i vilket du berättar om Jesus, och vid Herren över himlen och jorden, Jesus är inte mer än vad du säger. Vi erkänner fullt ut det som du har kommit till oss med och vi har tagit hand om din kusin och hans följeslagare. Jag bär vittne om att du är Allâhs Sändebud, sann och bekräftande (de som har kommit före dig), jag ger dig mitt ord genom din kusin och underkastar mig världarnas Herre.”[4]

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – hade bett Negus att skicka Ja’far och hans följeslagare, utvandrarna till Abessinien, tillbaka hem. De kom tillbaka för att träffa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – i Khaibar. Negus dog senare i rajab år 9 A.H. kort efter ghazwan mot Tabuk. Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – tillkännagav hans död och förrättade bön i absentia för honom. En annan kung efterträdde Negus på tronen och ett nytt brev från Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sändes till honom men hurvida denne kung antog islam är en fråga som ännu inte besvarats.[5]

 

 

2. BREVET TILL EGYPTENS STÅTHÅLLARE, KALLAD MUQAWQAS

Till Juraij bin Matta,[6] kallad Muqawqas och Egyptens och Alexandrias ståthållare, skrev Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud och tjänare, till Muqawqas, Egyptens ståthållare.
  Frid vare över den som följer sann vägledning. Jag bjuder dig att anta islam. Om du vill ha säkerhet bör du anta islam. Om du antar islam kommer Allâh, den Upphöjde, att belöna dig tvåfaldigt. Om du vägra får du bära bördan av alla kopters ohörsamhet.
  
  ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Allâh och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.’” (Quranen 3:64)”

 

Hatib bin Abi Balta’a, som utsågs att förmedla budskapet, bad om audiens hos Muqawqas innan han vidarebefordrade brevets innehåll. Han vände sig sedan till ståthållaren och sa: ”Någon före dig har gjort anspråk på den Högste Herrens status, så Allâh straddade honom och gjorde honom till ett exempel i det efterkommande livet och i detta liv. Ta därför varning och gör er inte till ett dåligt exempel för andra.” Muqawqas svarade: ”Vi byter inte ut vår religion annat än mot en som är bättre.” Hatib fortsatte: ”Vi bjuder dig att anta islam som kommer att ersätta allt som du kan förlora. Vår Profet har kallat människor att bekänna sig till denna tro, Quraish och judar stod emot honom som bittra fiender medan kristna stod närmast hans kallelse. Vid mitt liv, Moses bud och Kristus är identiskt med den senares goda nyheter om Muhammads framkomst; likaledes är denna vår inbjudan till dig att anta islam lik er invit till Torans folk att acceptera Nya Testamentet. Då en Profet stiger fram bland ett folk är han berättigad ett positivt gensvar. Följaktligen lyder ni under samma Gudomliga Lag. Bär i minnet att vi inte har kommit för att locka er bort från Kristus religion utan snarare bjuda er att följa dess läror.” Muqawqas begrundade djupt brevets innehåll och sa sedan: ”Jag har nått fram till en övertygelse om att denne Profet inte bjuder oss till något förhatligt; han är varken en kringvandrande magiker eller en förljugen spåman. Han bär på profetskapets sanna och omisskännliga frön, och jag kommer att överväga hela saken noga.” Han tog pergamentet och gav order om att förvara det i ett skrin av elfenben. Han kallade på en skrivare och författade följande svar på arabiska:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muqawqas till Muhammad bint ’Abdullah.
  Frid över dig. Jag har läst ditt brev och förstått innehållet och vad du kallar till. Jag känner redan till att en profet är i antågande men jag trodde att han skulle födas i Syrien. Som presenter skickar jag dig två jungfrur från bemärkta koptiska familjer, kläder och en springare att rida på. Frid vare över dig.”

 

Det är värt att notera att Muqawqas inte begagnade sig av det ovärderliga tillfället och att han inte antog islam. Presenterna accepterades och en av jungfrurna, Maria, stannade hos Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och gav honom sonen Ibrahîm, medan den andra, Sirin, gavs till Hassan bin Thabit al-Ansâri.

 

 

3. BREV TILL CHOSROES, PERSIENS HÄRSKARE

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Chosroes, Persiens kung.
  Frid vare över den som följer sann vägledning, tror på Allâh och Hans Sändebud och vittnar om att det inte finns någon gudom utom Allâh Ensam utan medhjälpare, och att Muhammad är Hans tjänare och Sändebud. Jag bjuder dig att anta Allâhs religion. Jag är Allâhs Sändebud som sänts till alla folk så att jag ska kunna ingjuta fruktan för Honom i alla levande personer, och så att saken ska kunna beläggas ingör dem som avvisar Sanningen. Anta islam som er religion så att ni kan leva i trygghet, annars blir ni gjorda ansvariga för alla magernas synder.”

 

’Abdullah bin Hudhafa as-Sahmi utsågs att förmedla brevet. Denne utsånde förde det till Bahrains kung men vi vet inte om han sände det till Chosroes med en av sina egna män eller om han valde ’Abdullah själv.

 

Den stolte monarken blev ursinnig över brevets innehåll och placerade Profetens namn över hans eget. Han rev brevet i bitar och dikterade genast en order till sina ståthållare i Jemen att skicka trupper för att gripa Profeten och föra denne till honom. Guvernören som hette Bazan sände omedelbart två män till Medina i det syftet. Så snart de nådde staden fick Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – via en uppenbarelse veta att Persiens härskare Chosroes II Pervez hade mördats av sin son. Han avslöjade nyheterna för dem och de häpnade. Han bad dem sedan att säga sin nye monark att islam skulle komma att segra överallt och undanröja också Chosroes suveränitet. De skyndade tillbaka till Bazan och rapporterade vad de fått höra. Under tiden hade Sherweh, den nye härskaren i Persien, sänt ett brev till Bazan och bekräftat nyheten och beordrat honom att tills vidare inställa alla åtgärder mot Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. I sällskap med persern i Jemen antog Bazan islam och tillkännagav villigt sitt stöd för Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser.[7]

 

 

4. BUDET TILL HERAKLEIOS, BYSANS HÄRSKARE

I en lång berättelse återger al-Bukhari innehållet i det brev som Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skickade till Bysans härskare Herakleios:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs tjänare och Sändebud, till Herakleios, Bysans kung.
  Välsignad är de som följer sann vägledning. Jag bjuder dig att anta islam så att du kan leva i trygghet. Om du rättar in dig i islams led kommer Allâh ge dig dubbel belöning. Om du däremot vänder islam ryggen kommer bördan av ditt folks alla synder att falla på dina axlar.
  
  ”Säg: ’Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Allâh och inte sätta någon vid Allâhs sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Allâhs ställe.’ Och säg, om de vänder er ryggen: ’Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.’” (Quranen 3:64)”[8]

 

Det muslimska sändebudet Dihyah bin Khalifah al-Kalbi fick order om att lämna över brevet till Busras härskare som i sin tur skulle ge det till Bysans härskare.

 

Av en händelse kallades Abu Sufyan bin Harb, som vid denna tid inte hade antagit islam, till hovet och Herakleios ställde ett flertal frågor om Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och den religion han predikade. Det vittnesmål som denne Profetens erkände fiende gav om den förres karaktär och det goda som islam gjorde för mänskligheten gjorde Herakleios förbluffad.

 

Med stöd hos Ibn Abbas berättar al-Bukhari att Herakleios skickade efter Abu Sufyan och dennes följeslagare som då bedrev handel i ash-Shams (Jerusalem). Detta skedde under den vapenvila som ingåtts mellan Quraishs polyteister och Allâhs Sändebud – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Herakleios som satt tillsammans med sina närmaste rådgivare frågade, ”Vem av er är närmast släkt med den man som påstår sig vara en profet?” Senare berättade Abu Sufyan satt:

”Jag (Abu Sufyan) svarade: ’Av de närvarande är jag den närmste släktingen.’ Så de lät mig sitta framför honom med mina följeslagare bakom mig. Han kallade sedan fram sin tolk och sa till denne: ’Säg dem (dvs. Abu Sufyans följeslagare) att jag kommer att fråga honom (dvs. Abu Sufyan) om den man som påstår sig vara en profet. Om han ljuger ska de genast rätta honom.’ Vid Allâh säger jag att hade jag inte varit rädd att mina följeslagare skulle betrakta mig som en lögnare hade jag kommit med lögner.”

 

Abu Sufyans vittnesmål löd som följer:

 

”Muhammad härstammar från en förnäm familj. Ingen ur hans familj kom att inneha kungavärdighet. Hans följeslagare är de som uppfattas som svaga och deras antal ökar upphörligt. Han kommer inte med lögner eller förråder andra. Vi bekämpar honom och han bekämpar oss med varierande framgång. Han bjuder folk att dyrka Allâh Ensam utan medhjälpare och att överge sina fäders tro. Han beordrar oss att förrätta bön, vara ärliga, nyktra och odla starka familjeband.”

 

Efter att ha hört detta vände sig Herakleios till sin tolk och bad honom förmedla följande intryck som avslöjar en total övertygelse om sanningen i Muhammads profetskap:

 

”Jag är fullkomligt medveten om att perofeten kommer från förnäma familjer, och han påverkar inte tidigare exempel på profetskap. Eftersom ingen av hans anfäder var kung kan vi inte utgå ifrån att han gör anspråk på kungavärdighet. Så länge han inte ljuger för människor är han immun mot att komma med lögner om Allâh. Vad gäller att hans följeslagare tillhör dem som bedöms som svaga men vars antal ständigt växer, är det något som står i samklang med frågor om trons tills denna antar sina fulla dimensioner geografiskt och demografiskt. Jag har förstått att inget fall av avfall från tron ännu har konstaterats bland hans följeslagare, och detta perkar på lycksaligheten hos den tro som tar plats i människors hjärtan. Förräderi är som jag ser det främmande för honom, ty verkliga profeter ser förräderi som avskyvärt. Påbud om att dyrka Allâh utan medhjälpare, att förrätta bönen, att vara ärlig och nykter, samt om förbud om hedendom är kännetecken som kan få mig att till honom överlämna alla mina tillgångar. Jag känner redan till att en profet måste komma, men det har aldrig kommit för mig att han skulle vara en arab från er. Om jag var säker skulle jag vara lojal mot honom, jag kan hoppas på att träffa honom och om jag skulle vara med honom skulle jag tvätta hans fötter.”

 

Herakleios begärde sedan att Profetens brev skulle läsas. Härskarens observationer och den slutliga och klara framställningen av det islamiska budskapet kunde inte annat än skapa en spänd atmosfär bland hovets religösa funktionärer. ”Vi beordrades gå ut”, berättade Abu Sufyan. ”Då vi kom ut sa jag till mina följeslagare, ’Affären med Ibn Abi Kabshah (dvs. Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser) har blivit så framträdande att till och med kungen av Banu al-Asfar (dvs. bysantinerna) är rädda för honom.’ Så jag fortsatte tro att Allâhs Sändebud skulle segra, tills Allâh fick mig att anta islam.”

 

Kungen antog inte islam, ty det var bestämt på ett annat sätt. Det muslimska sändebudet skickades dock tillbaka till Medina med härskarens lyckönskningar.

 

På vägen tillbaka till Medina gensköts Dihyah al-Kalbi av folket från Judhams stam i Hasmi och de rövade bort de presenter som skickats till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser. Zaid bin Haritha skickades i spetsen för femhundra man ut till platsen, tillfogade det folket tunga förluster, tog ettusen kameler och femhundra boskapsdjur samt etthundra kvinnor och barn. Judhams ledare som hade antagit islam inkom med ett klagomål till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – som gav ett positivt svar och gav order om att allt byte och alla fångar skulle lämnas tillbaka.

 

 

5. BREVET TILL MUNDHIR BIN SAWA, BAHRAINS HÄRSKARE

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – sände ’Al-’Ala’ bin al-Hadrami till Bahrains härskare med ett brev som bjöd honom att anta islam. Som svar skrev al-Mundhir bin Sawa följande brev:

 

”Sändebud från Allâh! Jag har tagit emot dina ålägganden. Före det läste jag ditt brev i vilket du skrev till Bahrains folk och bjöd dem till islam. Islam tilltalade en del av dem och de har rättat in sig i islams led medan andra inte fann detta tilltalande. I mitt land bor mager och judar och därför ber jag dig om instruktioner för hur de ska behandlas.”

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – skrev följande svar:

 

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Mundhir bin Sawa.
  Frid vare över dig. Jag prisar Allâh utan medhjälpare, och jag bär vittne om att Muhammad är hans tjänare och Sändebud. Därefter påminner jag dig om Allâh, den Mäktige, den Upphöjde. Vemhelst som tar emot råd gör det för sin egen skull. Vemhelst som följer mina sändebud och handlar i enlighet med deras vägledning, godtar faktiskt mina råd. Mina sändebud har högt prisat ditt beteende. Du ska fortsätta i ditt nuvarande ämbete. Ge de nya muslimerna fullständiga möjligheter att predika sin religion. Jag godtar din rekommendation angående Bahrians folk och jag förlåter överträdarnas överträdelser, och du kan därför också förlåta dem. De bland Bahrains folk som vill fortsätta i sin judiska tro eller som mager bör betala Jizya (mantalsskatt).”[9]

 

6. BREV TILL HAUDHA BIN ’ALI, YAMAMAS HÄRSKARE

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till Haudha bin ’Ali.
  Frid vare över den som följer sann vägledning. Var medveten om att min religion kommer att segra överallt. Du bör anta islam, och allt som står under ditt befäl ska förbli ditt.”

 

Det sändebud som utsetts var Sulait bin ’Amr al-’Amiri som efter att ha framfört budskapet återvände till Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – med följande svar:

”Den tro till vilken du bjuder mig är mycket bra. Jag är en känd talare och poet – araberna håller mig högt i respekt och jag är av betydelse bland dem. Om du tar in mig i ditt styre är jag beredd att följa dig.”

 

Härskaren skänkte sedan Sulait en gåva och gav honom tyger av märket Hajr. Alla dessa presenter lät han givetvis Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – ta hand om.

 

Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – accepterade inte Haudhas krav. Han gjorde vanligen tummen nerför en så högfärdig ton och brukade säga att hela saken låg i Händerna på Allâh, Som gav Sitt land till vem Han önskade. Djibrîl (Gabriel) kom senare med en uppenbarelse om att Haudha hade dött. I sin kommentar till dessa nyheter sa Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser: ”Yamama kommer att ge upphov till en lägnare som gör anspråk på profetskapet för egen del, men han kommer så småningom att dödas.” Som svar på en fråga om dräparens identitet sa Profeten: ”Han är en av er, islams efterföljare.”[10]

 

 

7. BREV TILL HARITH BIN ABI SHAMIR AL-GHASSANI, DAMASKUS HÄRSKARE

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.
  
  Från Muhammad, Allâhs Sändebud, till al-Harith bin Abi Shamir.
  Frid vare över den som följer sann vägledning, tror på den och betraktar den som sann. Jag bjuder dig att tro på Allâh Ensam utan medhjälpare, därefter förblir ditt kungadöme ditt.”

 

Shuja’ bin Wahab fick äran att ta brevet till Harith som då det lästes upp för honom blev topp tunnor rasande och yttrade, ”Vem vågar avhända mig mitt land, jag ska bekämpa honom,” och arrogant avslog Profetens inbjudan till islam.[11]

 

 

8. BREV TILL JAIFER, ’OMANS KUNG, OCH DENNES BROR ’ABD BIN Al-JALANDI

• ”I Allâhs, Den Nåderikes, Den Barmhärtiges Namn.
  
  Från Muhammad bin ’Abdullah till Jaifer och ’Abd bin al-Jalandi.
  Frid vare över den som följer sann vägledning. Jag bjuder er båda till islams kallelse. Anta islam. Allâh har skikat mig som en Profet till alla sina skapelser för att jag ska ingjuta fruktan för Honom i deras hjärtan, så att det inte längre ska finnas någon ursäkt för dem som förnekar Honom. Om ni båda antar islam kommer ni att fortsätta leda ert land, men om ni avvisar kallelsen bör ni minnas att alla era tillgångar är förgängliga. Mina ryttare kommer att tillägna sig ert land och mitt profetskap kommer att tillvälla sig makten över er kungavärdighet.”

 

’Amr bin al-’As som utsågs att befordra brevet berättade följande om vad som hände inann han fick audiens hos Jaifer:

 

”Då jag anlände till ’Oman tog jag kontakt med ’Abd som ansågs mildare i temperamentet än sin bror.

’Abd: Du måste träffa min bror och läsa det brev du för med dig för honom. Han står över mig såväl vad gäller ålder som kungavärdighet. Vad är förresten syftet med ditt uppdrag?

’Amr: Profeten kallar er att tro på Allâh Ensam utan medhjälpare, överge alla andra gudar och vittna om Muhammads status som tjänare och Sändebud.

’Abd: ’Amr! Du är av fin familj. Kan du först säga mig vad din fars attityd var till denna tro? Du vet, vi följer i hans spår.

’Amr: Döden tog honom innan han trodde på Muhammads uppdrag och jag önskar nu att han hade antaigt islam och varit den tron trogen innan han dog. Jag själv intog samma attityd tills Allâh vägledde meg till islam.

’Abd: När antog du islam?

’Amr: Då jag vid Negus hov. Han rättade förresten också in sig i islams led.

’Abd: Hur reagerade hans folk?

’Amr: De godkände hans beslut och följde honom.

’Abd: Biskoparna och munskarna?

’Amr: De också.

’Abd: Ta dig i akt för att ljuga, ’Amr ty det kommer snart i dagen.

’Amr: Jag far aldrig med lögner, och dessutom tillåter vår religion inte det.

’Abd: Har Herakleios informertats om Negus islamisering?

’Amr: Givetvis.

’Abd: Hur vet du det?

’Amr: Negus betalade markskatt till Herakleios men svor då han antog islam att avbryta de betalningarna. Då dessa nyheter nådde Herakleios uppmanade hans hovmän honom att agera mot Negus, men han vägrade och tillade ”En man tyckte om en religion och valde den till sig. Vad skall vi göra åt honom” att han själv skulle göra samma sak om han inte var rädd om sitt kungaämbete.

’Abd: Vad uppmanar er Profet er att göra?

’Amr: Han uppmanar oss att dyrka Allâh – den Allsmäktige, den Upphöjde – vara gudfruktiga och odla goda relationer med släkten; han förbjuder olydnad, aggression, äktenskapsbrott, vin, avgudadyrkan och hängivenhet för korset.

’Abd: Rimliga ord och rimliga trosuppfattningar är vad ni kallar till. Jag önskar att min bror skulle följa mig i tron på Muhammad – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – och bekänna hans religion, men min bror är alltför rädd om sin kungavärdighet för att bli undersåte.

’Amr: Om din bror underkastar sig islam ger Profeten honom makten över sitt folk och tar ut allmoseskatt från de välbärgade för att ge till de behövande.

’Abd: Det är ett rättvist handlande. Men vad är den här allmoseskatten som du talar om?

’Amr: Det finns ett gudomligt påbud om att en allmoseskatt tas ut från de välbärgade som har ett överskott, och som sedan distribueras bland de fattiga.

’Abd: jag tvivlar på att det kommer fungera bland vårt folk.

’Amr stannade några dagar för att få tillträde till Jaifers hov och lyckades slutligen. ”Han bad mig att överlämna brevet så att han kunde läsa det. Efter det frågade han hur Quraish reagerat och jag svarade att de hade följt honom, en del av fri vilja och en del efter att ha besegrats militärt. Så, människor har valt islam framför andra kredon och har genom mental insikt insett att de har levat i mörker. Ingen utom du finns nu utanför islams domäner, så jag råder dig att anta islam så att du kan ge dig själv och ditt land trygghet.”

I detta skede bad han mig att besöka honom följande dag. Han visade då viss tvekan mot att ta emot mig men hans bror ’Abd ingrep och jag fick chansen att träffa honom igen, denna gång talade han dock till mig i en arrogant och hotfull ton. Efter ett enskilt samtal med sin bror och efter att ha tänkt igenom hela situationen antog emellertid båda bröderna islam och visade sig också trogna den religion som hade börjat bana sin väg i detta nya område.”

 

Sammanhanget säger oss att detta brev sändes långt senare än de andra, förmodligen efter erövringen av Mecka.

 

Via dessa brev lyckades Profeten – över honom vare Allâhs frid och välsignelser – delge de flesta av den tidens härskare sitt budskap. Vissa trodde medan andra var obevekliga och framhärdade i sin icketro. Tanken om att anta islam och om framkomsten av en ny Profet sysselsatte likväl dem alla.

---

[1] Sahih al-Bukhari, 2/872, 873.

[2] Rahmat-al-lil’alamîn, 1/171.

[3] Zâd al-Ma’ad. 3/60.

[4] Zâd al-Ma’ad, 3/61.

[5] Sahih Muslim, 2/99.

[6] Rahmat-al-lil’alamîn, 1/178; Dr. Hamîdullah sa att hans namn var Binyamin.

[7] Fath al-Bari, 8/127, 128.

[8] Sahih al-Bukhari, 1/4, 5.

[9] Zâd al-Ma’ad, 3/61, 62.

[10] Zâd al-Ma’ad, 3/63.

[11] Zâd al-Ma’ad, 3/62; Muhadarat Tarîkh al-Umam al-Islamiyah, 1/146.

Källa: Den förseglade nektarn - en biografi av profeten Muhammad (över honom vare Allâhs frid och välsignelser) av Dr. Safi-ur Rahman al-Mubarakpuri (sida. 354-367)