Idag berättade jag för min mamma the big secret. Yes, jag berättade för henne om att jag blivit muslim. Hur reagera hon? Blandade känslor. Vill inte gå in på de i detalj men har mått riktigt dåligt... vet inte riktigt hur jag ska hantera de hela. Känner mig bara så oduglig i allt jag gör nu förtiden. När jag ber så får jag bara ångest för att jag kanske ska göra fel eller att jag inte gjorde de tillräckligt bra, Jag är bara rädd att mina nära och kära inte ska förstå mig och enbart hata. Alla storys man hört om att familjen klipper kontakten helt och hållet eller att de inte ska se på en som vanligt, skrämmer mig. Jag är livrädd. Jag känner mig redan ensam som det är nu. Jag har inga riktiga vänner. Förutom en. Han är muslim och jag har känt honom i 3 år. Men samtidigt är de ju fel att prata med honom eftersom han är man? I don't know how to handel it... allt är bara förvirrande och det är så mycket man måste lära sig och jag vill inte göra fel! För som jag sa, när jag gör fel känner jag mig som att jag inte kan något och jag är oduglig i allt jag gör... can't help it. Jag vill göra allt perfekt.

As salamu aleikum wa rahmatulahi wa barakatuh till den troende

Nu är de snart dags för mig att hoppa in i duschen och förberedda mig inför min sahada, som inträffar i kväll runt halv 10, inshallah. Kommer bli intressant... jag börjar faktiskt bli smått nervös. Är jag orolig att allt kommer bli kaos? Kommer jag kanske svimma? Jag borde egentligen inte tänka på de... Inshallah, om Gud vill så ger han mig styrka att klara av de här... Jag har kommit så här långt. Jag kan inte ignorera sanningen längre. Det var också därför jag skaffade mig den här bloggen. Så att jag skulle påminna mig själv med mina egna tankar och mina egna ord. Att så här är de... för vissa perioder kan jag bli så pass rädd och osäker på mig själv att jag glömmer vem jag är och vad jag står för, vad jag tror på att det är bra då jag kan gå tillbaka och läsa om vad jag själv sagt, vad jag själv tyckt och vad jag själv dragit för slutsats om saker och ting. Klockan är snart halv 7 och jag känner att de pirrar i magen och i finger topparna... jag borde verkligen börja förbereda mig. Haha, så här är de alltid när jag vänta på något som jag anses viktigt och som jag inte vill missa. Det känns i hela kroppen och det finns en obehaglig känsla av att jag inte skulle hinna. Nästan panik och stress inombords. :S Men när man har kommit till den punkten i ens liv då man inte kan sluta tänka på de är det de ända rätta att göra, att ta de sista steget som fullbordar mig som muslim - att erkänna de högt. Att erkänna de mellan mig och Gud funkar, men man har inte samma känsla av att man verkligen är muslim då ingen annan känner till de. När man inte kan slita tankarna om att en dag ska jag stå framför min skapare, och han ska döma mig för mina handlingar här i livet... får gåshud. När ingen annan vet är de precis som man kan göra whatever... om du förstår vad jag menar. Men har man andra runt omkring sig som vet vad man tror på och vad man erkänt kan de stötta en att göra rätt och inte gå vilse. Det blir lättare att klara av alla hinder utan att falla ner på fel väg när man har någon som vet vad man går igenom, när man har någon som vet vad man känner och att man vet om att de finns fler som vet varför vi ens existerar och varför vi är här. Jag fruktar att jag kommer gråta i kväll...

Subhan Allah! Jag säger As salamu Aleikum wa rahmatulahi wa barakatuh till alla mina nya systrar och brödrar.